av ULF JONSSON I går, söndag den 8 mars, var det Internationella kvinnodagen och i Vatikanen hölls för andra året i rad en konferens med anledning av detta. Konferensen genomfördes av organisationen Voices of Faith, som drivs av en grupp prominenta kvinnliga katoliker från olika delar av världen, med understöd från den schweiziska stiftelsen Fidel Götz Foundation.
Ett hundratal personer hade inbjudits att delta i konferensen på ort och ställe i Påvliga vetenskapsakademiens vackra hus inne i själva Vatikanen. Men eftersom konferensen livestreamades via nätet kunde den samtidigt följas av människor över hela världen.
Vid konferenser i Vatikanen brukar det sällan vara flera kvinnor än män närvarande, men den här gången var det annorlunda. Ett åttiotal kvinnor och ett femtontal män deltog (om man nu bortser från det tiotal personer som skötte hela den tekniska apparaturen: kameramän, ljudtekniker, ljustekniker osv – de var allesammans män). Fast vad gäller just den svenska närvaron vid konferensen så var den exemplariskt jämställt fördelad: från Sverige deltog undertecknad och Ulla Gudmundson, Sverige förra ambassadör vid Heliga stolen.
Efter ett välkomstanförande av Chantal Götz, ledare för Voices of Faith, och ett musikaliskt inslag följde fem anföranden på vardera mellan 20 och 30 minuter. Talen var mycket intrycksfulla och bitvis skakande vittnesbörd om kvinnors situation på olika håll runt om i världen.
Mukti Bosco, generalsekreterare för Healing Fields, en katolsk organisation som ger fattiga människor i Indien tillgång till sjukvård, berättade om sin personliga väg till den katolska tron och hur hon som ung medicinstudent insåg att Gud kallade henne att hjälpa kvinnor i Indien att få tillgång till kvalitativ sjukvård för sig och för sina familjer. Med tiden har Healing Fields vuxit till en omfattande organisation, och deras insatser har uppmärksammats också internationellt och även fått framstående utmärkelser.
Konferensens andra talare (f.ö. den enda manliga talaren vid konferensen) var jesuitpater Agbonkjaianmeghe Orobator, som är provinsial för jesuiterna i Nigeria och stora delar av nordöstra Afrika. Han berättade om den utbredda diskrimineringen av flickor i och med att de inte får tillgång till skolutbildning. När pater Orobator sedan berättade om Boko Harams kidnappningar av hundratals flickor i nordöstra Nigeria och om hur han har agerat för att få jihadisterna att släppa sin gisslan satt alla åhörare som på nålar i salen. Men trots de hittillsvarande försöken – där jesuiterna bland annat offentligt krävt att Nigerias president ska avgå – är flickorna efter snart 400 dagar ännu inte fria.
Jesuitpater A. Orobator
Nästa talare var Mary McFarland, lärare i vårdvetenskap och doktor i organisationsteori vid Gonzaga University i USA. Hon och andra katolska kvinnor har byggt upp en grupp som samarbetar med Jesuit Refugee Service för att bistå människor som lever i flyktingläger i bland annat Syrien, Kenya och Malawi. I synnerhet har man koncentrerat sig på att hjälpa flickor i flyktinlägren att få tillgång till skolutbildning, både genom att organisera undervisning på plats men också genom att ordna undervisning via nätet.
De båda sista talarna var bägge ordenssystrar. Syster Marta Pelloni från Argentina (som varit nominerad till Nobels Fredspris och fått flera internationella utmärkelser) berättade om sin kamp mot trafficking. Det hela började för över 20 år sedan, när hon hjälpte en fattig familj att driva en rättegång mot fem rika unga män som våldtagit och mördat deras dotter. Historien väckte stor uppståndelse och skildrades 1993 i filmen El Caso Maria Soledad. Syster Pelloni har sedan dess byggt upp organisationen Casa de la Acogida som stöder flickor och kvinnor som blivit offer för trafficking. Det rör sig om ett världsproblem. Man räknar med att omkring 21 miljoner människor runt om i världen idag är offer för människohandel.
Syster Hatune Dogan från Syrien, slutligen, berättade om hur hon själv 1985 flydde till Tyskland från förföljelsen av de kristna i Syrien. Hon har hon återvänt till Mellanöstern och byggt upp en organisation som bistår förföljda kristna runt om i Mellanöstern. Som hon förklarade: ”Jag kände att jag inte kunde sitta i lugn och ro i Tyskland. Jag visste vad det innebär att vara förföljd. Jag måste göra något, det var min plikt.”
Efter dessa fem mycket intrycksfulla vittnesbörd, som inte lämnade någon oberörd, och efter en paus på 45 minuter med förfriskningar, fortsatte konferensen med ett rundabordssamtal. Samtalet kretsade främst kring frågan om kvinnors ställning i den katolska kyrkan, sammanfattat med ordet ”leadership”. Deltog i samtalet gjorde Tina Beattie (professor i katolska studier vid University of Roehampton i England), Ulla Gudmundson (yrkesdiplomat och tidigare Sveriges ambassadör vid Heliga stolen), Astrid Lobo Gajiwala (disputerad i biologi och rådgivare till de katolska biskoparna i Indien när det gäller gender-frågor), Deborah Rose-Milavec (ordförande för den amerikanska organisationen Future Church) och Gudrun Sailer (tysk journalist som jobbar vid Vatikanradion).
Det timslånga rundabordssamtalet lyfte fram en mängd olika aspekter som inte låter sig sammanfattas på några rader. Här följer bara några axplock ur samtalet: Gudrun Sailer började med att framhålla att det arbetar ganska många kvinnor på Vatikanradion, och inte bara på lägre positioner. Och så många som 40 % av alla de runt 750 kvinnor som är anställda i Vatikanen har en högre akademisk utbildning. Men i de högsta positionerna i Vatikanen sitter det enbart män, vilket hänger ihop med att dessa positioner kräver att man är biskop, eller åtminstone präst.
Ulla Gudmundson berättade att hon i sin roll som ambassadör upplevt att hon i Vatikanen behandlats på ett jämställt sätt med sina manliga kollegor. Däremot menade hon att om man har föreställningen att män och kvinnor kompletterar varandra (vilket ofta sägs i katolska sammanhang), så vore det väl naturligt med en mera jämställd fördelning av de anställda i Vatikanen. Dessutom lyfte Gudmundson fram iakttagelsen att kvinnliga helgon i liturgin ofta beskrivs som ”modiga, tappra och starka”, medan manliga helgon beskrivs som ”ömsinta, tystlåtna och tålmodiga”. Det borde väl ge teologerna något att tänka på!
Tina Beattie (som f.ö. intervjuades nyligen i Signum, nr.1 / 2015) lyfte fram att man lyssnar till kvinnor i katolska kyrkan mer i dag än förr. Men fortfarande är kvinnorna underrepresenterade i de beslutande församlingarna, och det är något som måste ändras. I alla funktioner i kyrkan där man inte nödvändigtvis behöver vara präst, ska fördelningen mellan kvinnor och män vara 50–50, underströk Beattie. Astrid Lobo Gajiwala och Deborah Rose-Milavec var dock inte helt nöjda med det och menade att det också är dags att börja viga gifta kvinnor till diakoner (analogt till att det finns gifta manliga ständiga diakoner) och på sikt även öppna prästämbetet för kvinnor.
Fr vänster: Gudrun Sailer, Tina Beattie, Deborah Rose-Milavec, Ulla Gudmundson och Astrid Lobo Gajiwala.
Konferensen avslutades sedan framåt kvällskvisten med utdelning av två priser som instiftats av den katolska biståndsorganisationen Caritas Internationalis. Mottagare av årets båda priser var organisationen Women Sowers of Development (en organisation som i samverkan med Caritas hjälper fattiga kvinnor i Nicaragua att odla spannmål och därmed bekämpa hungernöden i landet) och organisationen Basmeh and Zeitooneh, som bistår kvinnor som lever som flyktingar i Syrien.
De här förmedlade intrycken från Internationella kvinnodagens konferens i Vatikanen är just bara ett urval intryck. Mycket mer skulle finnas att återge. Men jag väljer att avrunda med att berätta hur det hela slutade för min egen personliga del. Jag fick nämligen lov att avvika strax innan konferensen var slut (för att hinna till en middag med vår Signum-medarbetare i Rom, Olle Brandt och hans fru Angela). Men då hade det redan hunnit bli riktigt mörkt utomhus och jag råkade gå vilse i Vatikanens trädgård. Flera gånger hamnade jag framför stängda grindar och tillbommade vägar när jag försökte ta mig ut till Petersplatsen. Men i mörkret kommer det så småningom en man gående emot mig och jag går fram till honom och frågar om vägen ut. Det visar sig att han är en amerikansk kardinal på besök i Vatikanen. Han frågar mig om dagens konferens i Vatikanen (som han kände till, men inte deltagit i) och det utspinner sig ett trevligt samtal mellan oss, medan han följer med mig och så småningom öppnar utgången för mig vid Sant Uffizio – alltså vid Inkvisitionens gamla högkvarter. En talande bild så god som någon för den litet mera öppna anda som numera råder i Vatikanen.
Ulf Jonsson 215-03-09
Bild på Peterskyrkan tagen under letandet efter utgång i Vatikanens trädgård
Mer information om mötet finns här: