Drömmarna upphör aldrig, men de förändras.
Återigen är jag i Iran, men den här gången är Apollon med mig. Hans föräldrar har blivit tvungna att resa iväg någonstans och bett mig ta hand om deras barn tills han är i rätt ålder, ett år och en månad.
Så, Apollon och jag är i Iran med min mamma och resten av familjen. Men Apollon är tio år gammal och jag är som en mor för honom, i enlighet med vad jag lovat Arash och Hima. Min mamma tycks vara där för att hjälpa mig ta hand om Apollon. Jag förstår i drömmen att det är märkligt att vi är i Iran trots att vi bor i Sverige – hur kan vi ha tagit oss dit på bara några timmar? Men det är ingen stor sak.
Det märkliga händer istället efter att jag vaknar. Jag inser att detta är första gången sedan jag kom till Sverige som jag drömt att jag är i Iran utan att vara rädd, utan att vilja fly eller gömma mig någonstans.
Är det tack vare dig, Apollon? Du var där i Iran med mig, i en tioårings kropp och med ditt vackra svarta hår och jag var inte rädd eller orolig för någonting. Hur är det möjligt? Har jag glömt allt som hänt mig där? Vad har du gjort med mina tankar? Tack vare att du finns, kära Apollon, kan jag känna mig trygg överallt. Tack Apollon, för att jag kunnat resa tryggt till Iran, om än i drömmen!