Och runt omkring oss dör djuren en onaturlig död

Dugong och dykare.

Ibland blir det så fruktansvärt påtagligt. Detta att vi håller på att förgöra förutsättningarna för liv på den här planeten. Om ännu inte människans, så de flesta andra djurarters. Bevisen duggar tätt. Arter utrotas, hav och sjöar dör på grund av giftutsläpp och övergödning, skogar skövlas.
Ett av alla hotade djur just nu är dugongen.
Miljöorganisationen Greenpeace har precis startat en namninsamling för detta däggdjur som är den enda nu levande arten i sitt släkte. Dugongen har en stark kulturell betydelse i Japan men där finns bara ett dussintal kvar. Nu är dessa hotade. Varför? För att USA har börjat bygga en ny marinbas i Henokobukten där de sista japanska dugongerna lever. Stora betongklossar dumpas på de korallrev som är deras hem och betesmarker. Detta trots att befolkningen och de lokala myndigheterna har motsatt sig projektet, trots att det japanska miljöministeriet har listat dugongerna som akut hotade, och trots att Internationella naturvårdsunionen har rödlistat dem som starkt utrotningshotade.
Om namninsamlingen kan få USA:s ambassadör i Japan, Caroline Kennedy, att försöka stoppa projektet återstår att se.

Men vi behöver inte gå så lång som till Japan för att hitta utrotningshotade arter. Den som lyssnade på radions Studio Ett den 26 februari vet att vi i Sverige håller på att förlora större delen av vårt fågelbestånd på grund av att vi rubbat ekosystemet med gifter.
Det handlar om 75 procent av fågellivet. Om ett tiotal år kan bland annat ejder, gråtrut och stare vara borta. För gott. Vad det främst verkar bero på är tiaminbrist. Brist på vitamin B1. En kraftig sådan.
Den som intervjuades i radion var Lennart Balk, professor i biokemi vid Stockholms universitet. Han arbetar med ett forskningsprojekt som planerar att presentera två vetenskapliga artiklar i år, båda om tiaminbristens effekter på olika djur. Det är nämligen inte bara fåglar som drabbas, bristen kan också ligga bakom den märkliga älgdöden, och den utgör även ett hot för många fiskarter, bland annat laxen.

När det gäller fåglarna har forskarna ingående studerat tre fågelarter och biokemiskt gått igenom ännu ett tiotal arter. Alla har kraftig tiaminbrist. De har svårt att orientera sig, svårt med reproduktionen. De ruvar på konstiga saker, som plastflaskor, och lägger ägg i varandras bon. De kan inte skydda sina kolonier, är förvirrade, vet inte när de ska vila, när de ska migrera. De har allvarliga hjärnskador, kan inte hålla vingarna intill kroppen på rätt sätt, kan inte dyka. I slutskedet av de kliniska symptomen böjs nacken bakåt, så kallat stjärnskådarbeteende. Sedan dör de.

Tre av fyra fågelarter i Sverige har den här kliniska symptombilden idag, enligt Lennart Balk. Han menar att den stora vetenskapliga frågan är att förstå mekanismen bakom det här. Att förstå varför det sker. Med allra största sannolikhet beror det på farliga ämnen som människor sprider, organiska föreningar som vi släpper ut utan att veta hur det påverkar ekosystemet. Vi ändrar koncentrationen av ämnen och stör deras naturliga cykler, gör nivåerna giftiga.

Studio Etts reporter frågar vad som kan göras och professorn säger att det handlar om att ta reda på vilka kemiska ämnen som kan ligga bakom utvecklingen. Reportern tycker att det låter somEmma Lundström. Foto: Jonatan Johansson att det kommer att ta långt tid, tid vi kanske inte har om vi vill ha fåglarna kvar. Lennart Balk instämmer men tillägger att vi inte har något val, att forskarna måste arbeta på så gott de kan med de resurser de har för att försöka hitta lösningar. Annars kommer ett stort antal arter att försvinna. En del är redan borta. Reportern ber om ett tidsperspektiv och Lennart Balk ger henne ett: flera dykänder i Östersjöområdet har försvunnit med 70-80 procent under de senaste fem-tio åren, så ”om ett och annat decennium så är nog många arter borta”.

Biokemiprofessorns svar på frågan om vi tar situationen på tillräckligt stort allvar sätter sig som en klump i bröstet: ”Nej det tycker jag inte. Det är helt enkelt så att hade den här störningen drabbat den svenska naturen för bara tjugo år sedan så hade samhället reagerat, som jag ser det, på ett helt annorlunda sätt än idag. Vi verkar hålla på att förlora förmågan att se vad som händer i vår yttre miljö. Det är den bilden jag har.”
Vi verkar hålla på att förlora förmågan att se vad som händer i vår yttre miljö.
Det är en av de sorgligaste sanningarna i vår tid.

Emma Lundström