På tvåårsdagen av valet till påve, fredagen den 13 mars, gav påven Franciskus en lång intervju till en mexikansk tv-station. Signum kan här publicera utdrag ur en engelskspråkig återgivning, publicerad av den amerikanska nyhetstjänsten National Catholic Register.
I en omfattande intervju med journalisten Valentina Alazraki och det mexikanska tv-bolaget Televisa på hans pontifikats tvåårsdag, berörde påven aktuella frågor på världsarenan och i kyrkan men även en mer personlig återblick på valet till påve och tillvaron på Petri stol.
Till att börja med talade påven om migration där han anser sig ha ett särskilt ansvar som latinamerikan, för miljoner migranter och vill föra deras talan. Hans intresse för frågan är ”inte ideologiskt”, menade han. Migration är ofta ”resultatet av något obehagligt” som till exempel ”hunger och brist på arbete” för att människor ”förkastas och tvingas att söka sig till andra ställen”. Men han sade sig ”glädjas” åt att Europa nu ser över sin migrationspolitik och lovordade borgmästaren i Lampedusa, den italienska dit många asylsökande från Mellanöstern och Afrika först kommer, som har ”ställt sig på barrikaderna” genom att försöka göra ön till en välkomnande plats för asyl snarare än en turistdestination – något som betyder lägre inkomster. ”Detta är heroiskt”, sade påven.
Rörande situationen i Latinamerika talade Franciskus bland annat om en ”stark klerikalism” på kontinenten, för vilken han varnade eftersom den skapar ”en bestämd distans” till folket och försvårar för lekmän och lekkvinnor att växa. Angående de på vissa håll snabbväxande evangeliska, protestantiska rörelserna skiljde han mellan dem som är goda och andra som måste betraktas som sekter. Han sade att många katoliker har anslutit sig till dessa grupper på grund av ”katastrofala predikningar” som ”inte når människors hjärtan” i den katolska kyrkan. Typiskt för evangelikalerna, enligt påven, är att de är ”nära människorna” och förbereder sina predikningar mycket väl. För protestanterna är ju, påpekade han, predikan ”närmast ett sakrament”.
Rörande de pågående reformerna av den romerska kurian sade påven att ”all förändring börjar i hjärtat”. Han noterade att kurian är ”det sista hovet som är kvar i Europa” medan andra ”har demokratiserats”. Det påvliga hovet ”upprätthåller en något uråldrig tradition”, vilket han inte, framhöll han särskilt, avsåg på ett nedsättande sätt, bara att det är en ”kulturfråga”.
Angående den kommande ordinarie biskopssynoden om familjen i Rom i höst, erkände påven att det kan råda ”enorma förväntningar” men att han tror att Herren vill att kyrkan siktar på att svara på specifika problem som ”äktenskapsförberedelserna, pastoralt stöd till samboende par, vägledningen av nygifta, stöd till dem som har misslyckade äktenskap bakom sig och lever i nya parrelationer”. Han underströk att en synod måste ha frihet att diskutera om den inte bara ska vara en vanlig konferens, och att den borde vara ett ”skyddat rum” där den helige Ande kan arbeta. Om den sammanhängande och på vissa håll hett debatterade frågan om att tillåta frånskilda och civilt omgifta katoliker (det vill säga utan ett kyrkligt annullerande av det första äktenskapet) att ta emot kommunionen, sade påven att det ”inte skulle lösa någonting” att ”förenkla” den pastorala praktiken. I stället vill kyrkan att dessa personer ska ”integrera” sig själva i kyrkans liv.
Påven Franciskus skildrade också i intervjun påvevalet den 13 mars 2013. Mycket av det han sade är redan känt men han avslöjade att han hade kommit till Rom med bara en ”liten resväska” eftersom han inte trodde att han skulle väljas till påve, och han hade erinrat sig om att vadslagningsagenturerna i London hade rankat honom på 42:a respektive 46:e plats. En bekant ”satsade en slant” på honom som ett skämt och tjänade en bra hacka, berättade han.
Efter att han i valomgången på morgonen samma dag som han valdes hade fått ett betydande antal röster blev han tillfrågad om sin hälsa, och när han fick ett större antal röster i den första valomgången på eftermiddagen insåg han att situationen ”kanske skulle bli oåterkallelig”. När den andra valomgången ägde rum sade han att han bad rosenkransen – ”jag ber vanligtvis tre rosenkransar varje dag” – och tillade att han då kände ”en stor frid, nästan på gränsen till känslolöshet” och fortsatte att erfara detta när ”allting löste sig”. Han såg det som ”ett tecken på att Gud ville ha det så”. Från detta ögonblick, fortsatte han i intervjun, ”har jag inte förlorat lugnet, det är något här inuti; det är som en gåva”.
Hans föregångare Benedictus XVI har ”öppnat dörren” för påvliga avgångar, sade han och tillade att han för egen del kan tänka sig att påvar pensionerar sig vid 80, som biskopar, men att han inte gillar tanken på åldersgränser för påvar eftersom han ser påveämbetet som ”ett slags sista instans”, en ”särskild nåd”. Han lovordade Benedictus som en ”Guds man” som har hållit fast vid sitt löfte att vara lojal, trogen och leva i lydnad gentemot sin efterträdare. Tillfrågad om han gillar att vara påve svarade Franciskus att ”jag har inget emot det”, men att det enda han skulle vilja ha möjlighet att göra är att kunna ”gå ut någon gång, utan att bli igenkänd, och gå och äta en pizza”. Som ärkebiskop i Buenos Aires hade han varit en ”vandrare” som rörde sig mellan församlingarna och att detta hade varit ”det svåraste att ändra på”. Men han sade att han har funnit andra vägar runt det ”via telefon eller på andra sätt”.
Påven Franciskus har ofta sagt att han tror att hans pontifikat kommer att bli kortvarigt och i intervjun upprepade han att han har en ”känsla” av det, kanske fyra-fem år, eller bara två-tre. ”Det är på något sätt en vag känsla”, sade han. ”Kanske är det som för spelaren som psykologiskt övertygar sig själv att han ska förlora så att han inte blir besviken om det inträffar, men lycklig om han vinner. Jag vet inte.”