av ERIK HELMERSON
”De blir vanärade men förhärligas mitt i vanäran, de blir förtalade men får upprättelse. De blir smädade och välsignar, de blir skymfade och visar respekt.”
Orden kommer från de apostoliska fäderna, Diognetosbrevet. Det är svårt att hitta ett budskap som känns mer omodernt i kränkthetens tidevarv.
Ett annat citat i samma anda, av påven Franciskus, har jag satt upp vid mitt skrivbord på tidningen där jag arbetar: ”Medan jag var försjunken i bön hörde jag en sats ur vishetslitteraturen som jag hade glömt och den lyder ungefär så här: ’Herre, gör så att jag förstår att tiga när de hånar mig.’ Och denna sats gav mig mycken frid och stor glädje.”
Liksom påven har jag fått frid och glädje av dessa ord. Jag kunde därför lätt dela många medkatolikers förvåning när Franciskus på sitt plan till Filippinerna i mitten av januari måttade ett slag mot sin ”gode vän, Dr Gasparri” för att visa vad som hade hänt om doktorn nämnt ett ont ord om påvens mamma. ”Man ska inte förolämpa andras tro”, fortsatte han. ”Man ska inte driva med andras tro. Det finns gränser.”
Naturligtvis kom snabbt en dementi från Vatikanen, eller något som företedde likheter med en sådan. Naturligtvis förklarades att påven var emot våld. Men skadan var skedd, och eftersom orden föll i samband med Charlie Hedbo-attacken blev såren djupare och smutsigare än vad som annars varit fallet.
Givetvis måste eller bör vi inte provocera, smäda, skratta åt eller trampa på vår nästa och hennes föreställningar om Gud och världen. Det är en dygd att avstå, hur gärna vi än vill och anser det befogat. Kanske är det så påvens ord ska förstås, kanske har den helige fadern tidigare fått så mycket (rättmätigt) beröm för sin öppenhjärtighet att han tror att allt han säger kommer att tolkas välvilligt. Det är en förrädisk föreställning.
Vi lever alltså i tidevarv då humortecknare och satiriker hotas och dödas, i Paris, Köpenhamn och inte minst i Mellanöstern. Då drakoniska hädelselagar breder ut sig och används av despoter för att krossa kritik av både religionen och den jordiska makten. Då responsen till den som känner sig kränkt är krav på ursäkter och lagskärpningar snarare än en kamratlig uppmaning: ”Lev med det och gå vidare.”
Då är vårt behov stort av människor – och samfund – som kan vanäras men förhärligas, bli smädade och välsigna. Vars reaktion på en förolämpning ofta kan vara tårar men aldrig våld.
När kyrkan släpper alla spärrar och går all in (för att använda ett modernare uttryck än det i textens inledning) finns få företeelser som är mer imponerande. En julnattsmässa, ett påveval, bara en söndag med full kyrka, kör och vidöppna orgelpipor, visst kan det vara en sorts försmak av det himmelska Jerusalem.
Men ändå: den andra kyrkan, den som är liten och skenbart svag, den som viskar, den som rör sig stillsamt och har sin hemvist i rännsten och plåtskjul. Den som samlar några få själar för en rosenkransbön eller ett kompletorium – den är i mina ögon ofta ännu vackrare och sannare, den för tanken till den tidiga kyrkan, till förföljelse, förnedring, kärlek och uppror. Till den kyrka som författaren till Diognetosbrevet var så stolt över och ville lyfta fram.
Att bli smädad och kunna välsigna. Att bli skymfad och visa respekt. Det borde vara ett ideal också i näthatets, egofokusets och kränkthetens tidevarv.
Erik Helmerson är journalist, Dagens Nyheter, Stockholm.