Kyrkan och kriget i Ukraina

av CHRISTOPH HERMANN

I mitten av februari organiserade Newmaninstitutet en föreläsning i Stockholm om situationen i Ukraina. Roman Zaviyskyy, dekan för den filosofisk-teologiska fakulteten vid det katolska universitetet i Lviv, berättade om religionens roll, både i Majdanrörelsen och i den pågående konflikten mellan Ryssland och Ukraina. Enligt Zaviyskyy var Majdanrörelsen en revolution med värdighet, där religionens företrädare kämpade tillsammans för ett friare och rättvisare Ukraina utan förtryck och korruption. Det byggdes också ekumeniska broar mellan olika trossamfund i landet, något som inte var tänkbart innan dess. Ett myc­ket anmärkningsvärt exempel är att muslimerna på Krim erbjöd sina gudstjänstlokaler till grekisk- katolska präster för att fira liturgier, när deras kyrkor hade blivit stängda och förbjudna av halvöns nya makthavare. Majdanrörelsen fick sitt blodiga slut i februari 2014 vilket också resulterade i att den dåvarande presidenten Janukovytj flydde landet. Samtidigt inleddes Rysslands och separatisternas krig mot Ukraina.

Religionen spelar enligt Zaviyskyy också en viktig roll i Rysslands krigföring. Den rysk-ortodoxa kyrkans hierarki stöder öppet Rysslands sida i kriget i Ukraina. Ett exempel är, enligt Zaviyskyy, Putins retorik: Den mest oroande förändringen i Putins retorik är etniskt religiösa referenser som har smugit sig in i hans tal efter annekteringen av Krim i mars. Krimhalvöns strategiska värde som bas för Rysslands Svartahavsflotta är begripligt för alla som kan läsa en karta. Men Putins fokus på Krim som ”andlig källa” för ryssarna eftersom storfursten Vladimir konverterade till kristendomen där för 1 000 år sedan, öppnar en Pandoras ask av konkurrerande historiska påståenden som kan hota säkerheten i hela Europa. I ett anförande i december förklarade Putin att den antika staden Chersonesos, utanför Sevastopol, där Vladimir döptes, är lika helig för ryska ortodoxa kristna som Tempelberget i Jerusalem är för judar och muslimer. ”Det är så vi kommer att relatera till det från och med nu och för evigt”, sade Putin, som om det gällde en obestämd fordran på Krim. Zaviyskyy pekade på att det också skapade oro när Putin betecknade Kiev som alla ryska städers moder.

Det allt blodigare kriget, flera misslyckade vapenvilor och flera förlustrika strider för den ukrainska armén har lett till att stämningen i Ukraina är allt mera förtvivlad. Det finns den yttre fienden, Ryssland och separatisterna, som upplevs som hot mot landets existens. Samtidigt är dock den inre fienden lika farlig och förödande: korruptionen och en politikerkultur som tyvärr innebär att en politikers främsta mål är att berika sig själv med hjälp av offentliga pengar. Detta blir särskilt synligt i den mycket illa utrustade ukrainska armén, som överhuvudtaget inte skulle kunna fungera utan stöd från befolkningen som levererar allt från mat via ammunition till ambulansbilar. I stället för att satsa på modernisering har en del officerare berikat sig med pengar som var avsedda för soldaternas utrustning och utbildning. Hur förödande detta är visar sig nu i de många felaktiga strategiska beslut som arméledningen och regeringen har fattat under den senaste tiden. Under det pågående kriget står de flesta trossamfund, med undantag av den ukrainska ortodoxa kyrkan under Moskvapatriarkatet, tydligt på regeringens sida. De hjälpinsatser som görs i de krigsdrabbade områdena är inte bara andliga utan också materiella. Bland annat tar Caritas, enligt dess egna uppgifter, just nu hand om cirka 40 000 flyktingar i landet. Och Kristusikonen av Odessa som förvaras i Vatikanen och som tidvis ställdes ut för vördande i Lvivs grekisk-katolska katedral drog bara under några dagar dagligen till sig tio­tusentals pilgrimer. Ikonen hade skickats till Ukraina från Heliga stolen för att ge människorna tröst i krigets svåra stunder. När det gäller den politiska hållningen har påven Franciskus och Heliga stolen däremot varit avvaktande. Påvens tal om ”broderkriget som är en skandal” orsakade mycket kritik i Ukraina, och den kände ukrainske människorättsaktivisten Myroslav Marynovych spekulerade i en tidningsartikel om att Heliga stolen inte ville ta ställning för Ukraina för att inte försämra relationen till Moskva­patriarkatet.

I slutet av februari besökte de ukrainska biskoparna (de romersk-katolska och grekisk-katolska) Rom för sitt ad limina-besök. Under besöket bad påven Franciskus biskoparna att öppet beskriva situationen i landet. Efter dessa samtal lär, enligt några av biskoparna, påven ha ändrat sin syn på konflikten i Ukraina och ställt sig mera på sina biskopars sida. Enligt nyhetskällor finns det också planer från påven Franciskus sida att besöka Ukraina, men dessa uppgifter är hittills obekräftade.

Christoph Hermann är jesuitpater och  rektor för S:t Sigfrids katols­ka prästseminarium, Uppsala.