The Swedish Cunt ser Sverige på håll och tänker om.
Varje tisdag går jag till min lokala vinbar som jag tror är ett gammalt stall, och deltar i en diskussionsklubb som heter The Cunt Club. Jag blev inbjuden av vinbarsägarinnan Stephanie en dag när vi vakade över våra respektive barn i parken utanför mitt hus. Hon sa det med sin ljuvliga franska brytning: ”Ze könnt klöbb”.
Den heter som den heter för att:
1. det är roligt att säga fula ord och
2. om barnen hör kan vi alltid hävda att det är en förkortning för C U Next Tuesday.
Där, i alla fall, diskuterar vi ämnen som meningen med livet, kapitalism och sex. En person förbereder ett kort anförande om sitt valda ämne, och sedan går vi bordet runt och varje person får beskriva sin syn på vad det nu kan vara. Eftersom det är en diskussionsklubb och folk dricker vin samtidigt, är det inte ofta vi hinner särskilt mycket mer än så.
De första tre gångerna man är med på ett klubbmöte kallas man Prospect Cunt. Sedan får man välja ett Cunt-namn. Jag har valt Scary Cunt, men på senaste mötet påpekade Lisa, en underbart sarkastisk tjugofemåring med rosenrött hår, att jag borde byta namn till Swedish Cunt.
”Du tar alltid upp det, att du är svensk! Vi har fattat det nu, liksom.”
Hon har rätt. Runt det där bordet sitter två gamla Shoreditch-gubbar med skägg som skulle få den samlade hipsterförsamlingen i Stockholm att slita av sig sina i ren avundsjuka, en japansk filmfotograf, en 19-årig filosofstudent, en judisk man som jag tror ritar kartor och är uppvuxen i Israel, ett lesbiskt par som har en hund med 35 000 följare på Instagram, en reklamare från Litauen, en brasiliansk modebög och några till som kommer och går.
Det kanske bara låter mysigt, men det blir bråk ibland och en gång, när vi diskuterade ämnet intimitet, tvingade Stephanie oss att göra en övning. Två och två skulle vi sitta och titta varandra i ögonen i fem minuter. Utan att prata, smyga ut och röka eller kolla telefonen. En av de skäggiga gubbarna blev så provocerad av den övningen att han stormade ut från baren, i vredesmod, och inte återvände till The Cunt Club förrän flera veckor senare.
Jag har sällan tänkt på mig själv som svensk, men på The Cunt Club blir jag väldigt medveten om att jag pratar engelska på en sjuårings nivå. Det enda jag egentligen kan är att uttrycka vad jag menar i ord, men på engelska är det jättesvårt. Jag låter för brysk, lite dum, onyanserad och ja, ibland antagligen stenkorkad. Det är delvis därför jag brasklappar mig med att jag är svensk.
Men delvis beror det på att jag liksom tror att jag sedan barnsben är invaggad i en svensk självbild som går ut på att vi är lite smartare och lite bättre än alla andra. Inte på det sätt som Björn ”Sillamackan” Söder omhuldar, utan mer som i att vi alltid har fått höra att den svenska välfärden är helt unik, att den svenska skolan är bäst i världen, att sjukvården är fantastisk och att samhället tar hand om sina invånare på ett sätt som, säg amerikaner, bara kan drömma om.
Sedan jag flyttade till London med min familj för ett år sedan har i princip alla svenskar jag pratat med skojat om britternas bruna tänder, hur fuktskadade och dragiga husen är, att alla är alkisar och röker cigg som om det fortfarande inte var farligt, Ukip (ja, det är svårt att skoja om, men folk försöker), The Queen, skoluniformer i syntetmaterial och Vicky Pollard. För att inte nämna njurpajerna, det regniga klimatet och heltäckningsmattorna i badrummen.
När min yngsta dotter skulle få fluorlack i skolan var vi tvungna att fylla i en lapp. En av sakerna vi skulle kryssa för var ”etnicitet”. Det kändes extremt olustigt, som en sorteringsprocess där vi med vår ”other white background” automatiskt blev lite finare än typ ”arabic” eller ”creole/ Jamaican”. Och så tyckte vi att vi som svenskar var lite mer upplysta än de barbariska britterna som tydligen vill sortera folk fortfarande. Jag postade en bild av blanketten på Instagram och folk blev mycket upprörda.
Men jag ska berätta hur lång tid det tog för mig att vänja mig vid att flera av barnens lärare, och en del av deras klasskamrater också, bär slöja: en dag. Jag ska även berätta hur lång tid det tog innan jag lärde mig känna igen Bodils kompis morsa på ögonen, trots att hon bär niqab: tre dagar. De judiska föräldrarna blir sura när musiksamlingen på onsdagar handlar om eid, men inte hanukka, och då mejlar de rektorn och sedan sjunger vi alla tillsammans i denna sal både ”Zum gali gali” och någon låt med Amadou & Mariam.
De andra föräldrarna i parken kan fråga om inte den svenska skolan var mycket bättre än den här Hogwarts-liknande byggnaden. De blir mycket förvånade när jag säger att jag inte upplevde det så. Min äldsta dotter sa redan efter två dagar här, och då kunde hon knappt någon engelska alls, att det är så skönt för det är tyst i klassrummet när läraren säger att det ska vara tyst.
Nu, efter ett år, pratar hon perfekt east London-dialekt och när läraren klappar i händerna och ropar: ”Hocus pocus!” är hon med och svarar i talkör: ”Everybody focus!”
Det är möjligt att det var bättre kadaverdisciplin på den tiden, inte länge sedan, när läraren fick slå eleverna om de inte lydde. Men det är något mycket befriande i att kommunikationen med skolan aldrig innehåller mysigheter och charmigheter om att det är ”en gåva att få ha hand om era underbara barn hela dagarna”. Det är inget säljsnack, helt enkelt. Om du åker till Thailand, eller Jemen, under terminen blir det böter.
”Jag är som sagt från Sverige …” säger jag när vi pratar om genus på The Cunt Club, och Lisa himlar med ögonen.
”Vi VET. Vi gillar dig ändå, men kom till sak, att du är svensk är ingen ursäkt.”
Och jag inser, särskilt efter att ha följt utvecklingen i Sverige på lite distans i ett år, att nej, det är det inte. Kom till sak, Swedish Cunt. Alla tror ändå att du är från Schweiz.
Rebecka Åhlund, journalist och författare
Artikeln är publicerad i Magasinet Arena #1 2015. Vid citering vänligen referera till Magasinet Arena.