Det som är bra med dejtingappen Tinder är anarkin.
Den elegante skådespelaren Cary Grant går in på en bar, eller drar i gång dejtingappen Tinder. Appens logga föreställer en orangeröd flamma som tindrar. Alla är där. Emos, klubbkids av olika sorter, stekare, hårdrockare, hipsters, hippies. Skamlösa och överdrivna romantiker, Madame Bovarys av vår tid.
När appen slås på söker den efter personer, enligt dina preferenser, i din närhet. Kanske har du fått en matchning?
Cary Grant sneglar, tindrar och gör sig till med hela sin gentlemannamässiga uppenbarelse mot Madame Bovary. Hennes ögonkast glider längs Cary Grants eleganta smoking. Bovary borrar in sin blick i hans, lika blixtsnabbt vänder hon bort den. Avbrutna ögonkast. Bovary sneglar vidare.
En man med bar överkropp rör upp tillvaron. Det kan vara Tarzans torso – täckt av tatuerade drakar och demoner – som stör Madame Bovarys ivriga stare-down.
”Det finns ingen ny person i din närhet,” uppger Tinder. Den användarvänliga konstruktionen påminner om en mötesplats, en bar eller ett kasino som har öppet jämt. Fredag hela veckan. Bortom algoritmerna som ska matcha ihop folk på andra nätdejtingsajter finns bara bilden på Tinder.
Många beskriver sig med emojis. Groda. Blomma. Dansande tvillingar. Cd-skivor. Stjärnor. Bland torsor och profilbeskrivningar finns några meningar i text, till exempel: ”Allmänt skön”.
Bland tro och tvivel skriver flera ut sin längd (”195”) för att materialiseras utanför bild. En gnutta samtidsrealism: uppmärksamhetstörst.
Här finns essensen av nätdejtingens konstruktion. Uppmärksamhetsbehovet är din insats i detta kasino.
Klassaspekten är närvarande i swajpandet på Tinder. Men ofta är det något annat än intellektet som klickar. Det finns både bra och mindre bra saker med det. Att förvåna sig själv för en liten stund, att släppa kontrollen.
En person berättar att det är Emil i Lönneberga-killarna hon ”gillar”. Sådana som visar upp bilder från sitt lantställe, som en klassresa in i drömfabriken. Den romantiska illusionen får en att önska det.
Är det någon skillnad på att tindra i olika länder? Förändras swajpandet beroende på vad man tillåter sig att tindra på? Närbilderna på torsor och de nedre magmusklerna golvar mig i östra Europa, där utbudet bitvis ser annorlunda ut än i Sverige. Andra får tips om flatklubbar i Istanbul via Tinder.
En persons Tinder-bild: En klättrare svingar sig ovan molnen. Swajp, nästa bild: Hoppar vidare till en yacht i fjärran land. Swajp: Samma person, klädd som just Cary Grant på ett cocktail-party. Bilderna som denna person förmedlar av sig själv bygger på att sälja idén om att hen pallar allt, kanske även den romantiska kärleken. Två kilometer bort dessutom.
Det här är de moderna stålmännen. Osökt går tankarna till Putins varumärkesbyggande som nationens starke man. När han rider häst, simmar, kramar koalor, är macho-mysig. En stålman som håller ihop i sin egen kontext i statusjakten bortom kärleken – trots oron i omvärlden.
Bedöm om personen är snygg eller inte. Vad som händer sedan är egalt. Den viktigaste dejten kanske blir av i sinnet. Ett drömfabrikens fragmenterade fait accompli.
Ja eller nej. Ibland swajpar man åt fel håll, för att man fått in snitsen i att neka i stället för att gilla.
Det som kan vara bra med Tinder är anarkin, och idén om att den romantiska kärleken går att plocka fram – när du vill. För det är du minsann värd. Som ett nattöppet kasino, med risk att förlora allt och inget. Du har tillgång till både indie-folk, queers och machos. Ett smörgåsbord att brakfesta på. Upplägget – ett symptom på nyliberalismens slit och släng-beteende. Mycket vill ha mer. En person kan inte vara allt för dig, i synnerhet inte i jakten på bekräftelse.
Det är helt okej att inte vara ute efter något annat än flirtande, däremot vill väl ingen få nys om att hen är någon annans tröstpris. Appen möjliggör en motsägelsefull öppenhet.
Det finns en trygghetsnarkomani och ett kontrollbehov som gör att närheten till andra människor stannar i just appen. I Idioten skrev Fjodor Dostojevskij: ”Människor är gjorda för att plåga varandra”.
Maria Georgieva, frilansjournalist