Ett Europa med vidgade klyftor

Kontinentaldrift

 

BOKEN: “Kontinentaldrift” av Dan Jönsson. 10-tal bok 2014

För tre år sedan kom författaren och kulturskribenten Dan Jönsson ut med boken Ingenmansland. Där förmedlade han sina intryck från ett Sverige i förändring, ett land som alltmer går isär, med nedslag på tolv olika orter; allt från glesbygdens Fredrika där dörren till det tidigare biblioteket nu alltid är låst, till prishaussen på lägenheter för de nyrika i Norra Hammarbyhamnen.

Nu har han tagit ett liknande grepp på det av klyftor vidgade Europa. I boken Kontinentaldrift besöker han tio olika städer under perioden 2012 till 2014. Bland annat Budapest, i det alltmer auktoritärt styrda Ungern, finansens Mekka i London, EU-maktens centrum i Bryssel, det nu enade Berlin, krisen och motståndets Aten, det på mycket revolutionshistoria vilande Paris, samt Riga och Sofia i det poststalinistiska östra Europa.

Det grepp han använder sig av är att varva reseintryck med ett samtidigt läsande av ett antal böcker – som exempelvis Chanta­l Mouffes Om det politiska, Thomas Pikettys Kapitalism i det tjugoförsta århundradet och György Konrads Antipolitik – för att på det sättet få en vidare förståelse av den rådande utvecklingen. Det är ett grepp som fungerar relativt väl. Han är en god berättare och stilist med en förmåga att nagla fast läsaren i texten. Boken kan man säga hamnar i gränssnittet mellan kultur och politik, mellan det skönlitterära berättandet och hårda samhällsfakta.

Dan Jönsson bär även med sig ett budskap till läsaren. Boken är, som det sammanfattas på baksidan, “en appell för att aldrig överge drömmen om att en annan ordning är möjlig”. Hans skickliga utmejslande av krisens Europa gör också att jag kommer på mig själv med att sitta och nynna på Fred Åkerströms gamla klassiker Sådan är kapitalismen.

I det sammanhanget blir även boken för författaren själv en bearbetning av hans egna politiska rötter. Under 1980-talet var han aktiv i det sovjetvänliga APK:s ungdomsförbund och nu återvänder han till det Sofia där han sommaren 1989 på en partiskola, som officiell gäst hos det bulgariska kommunistpartiets ungdomsförbund, fick sig marxism-leninismens grunder till livs. Han går runt i den byggnad som inhyste skolan, men där alla minnen av historiens våg sopats bort och där nu en privat handelshögskola driven av den stenrike finansmannen George Soros har sitt säte. Författaren berättar att det var då, sommaren 1989, som de ideologiska kulisserna sprack, då det blev uppenbart för honom att systemet var omöjligt att reformera. När sedan stenen under hösten kom i rullning – med Berlinmurens fall, följt av att diktatur efter diktatur föll – upplevde han en form av melankolisk eufori.

Dan Jönsson har inte heller – till skillnad från en hel del andra med hans historiska ballast – passiviserats eller liberaliserats, utan han tror fortfarande på möjligheten av att bygga ett socialistiskt samhälle. En höjdpunkt i boken är när han på sin parisvisit i en liten trång lokal på en glest trafikerad tvärgata besöker föreningen Pariskommunens vänner. Föreningen bildades 1882 av överlevande kommunarder. Ända sedan dess har den försökt att sprida kunskap och vårda minnet av det kortlivade heroiska samhällsexperiment, som under ett par dramatiska månader – från mars till maj 1871 – utropade Frankrikes huvudstad som en kommunistisk arbetarrepublik.

Är det då någonting från Pariskommunen som vi bör bära med oss i dagens socialistiska kamp? Ja, framför allt principen att den som väljs till ett förtroendeuppdrag ska vara ständigt avsättningsbar, och att valda representanter bara ska uppbära en genomsnittlig arbetarlön. Spåren från Östeuropa och Kina förskräcker. Där lyckades nya privilegierade byråkrater tillskansa sig makten efter samhällsomvälvningarna.

Det mest trösterika i dagens kris är att det i södra Europa är vänsterkrafter och inte, som på många andra håll i Europa, högerpopulistiska eller rent fascistiska krafter som flyttat fram sina positioner. Säcken i Jönssons bok knyts också samman med ett nedslag i Aten våren 2014, i ett Grekland där nu, knappt ett år senare, det vänsterradikala Syriza vunnit ett val och bildat regering med en fallfärdig ekonomi som en kvarnsten om halsen. Givetvis ser vi här oändliga svårigheter, men även rika möjligheter.

Anders Karlsson