Vad var poängen med allt?

I åtta år talade Alliansen om ansvar och ekonomi, men ingen berättade vad som var den högre meningen med deras projekt. Vad skulle hända med människorna när de befriades med jobbskatteavdragen?

Efter åtta års borgerligt styre har en viss typ av frågor varit förvånansvärt frånvarande: Vad var poängen med allt? Vilken sorts liv var deras politik egentligen menad att möjliggöra?

Efter valet cirkulerade tesen att Moderaternas stora väljartapp berodde på att man inte lyckades föra fram en tillräckligt stark berättelse om det goda livet i Alliansens Sverige. Som Maria Ludvigsson skrev i en ledare i SvD på själva valdagen:

”Reformerna har handlat om att vidga utrymmet för var och en att påverka sin egen situation. Det borde man ha talat mer om. En skattesänkning är bra för statens finanser, men det primära är vad tillgång till en större del av den egna inkomsten gör med någons makt och självbild.”

Hur denna stärkta maktkänsla och självbild såg ut fick vi inte riktigt veta. Har en borgerlig politiker någonsin hållit ett levande, målande tal till försvar för det liv som ändå är kärnan i deras projekt?

Borg och Reinfeldt talade om ansvar och ekonomi, men var någonstans under de senaste åtta åren fanns berättelsen om det levda livet i nya Moderaternas Sverige?

På ett plan är svaret självklart: Berättelsen om det goda konsumtionslivet finner vi naturligtvis på varje reklamskylt, i varje reportage i livsstilsmagasin, på mängder av modebloggar och Instagram-konton.

Katrine Marçal har exempelvis kallat Blondinbellas blogg för ”historien om det nymoderata Sverige” med sina skildringar av ett glamoröst, högkonsumerande kärnfamiljsliv. Problemet är bara det även Blondinbella erkänner om sin blogg i intervjuer: Det här är inte verklighet.

Det gör förmodligen inte att dessa bilder är mindre effektiva, men det lämnar en sorts hål: I själva hjärtat av nya Moderaternas projekt finns en lucka, ambitionen till en sorts liv som jag menar mycket sällan representeras i Sverige i dag.

”Varför sjunger ingen om innanförskapet?” Så skulle man kunna sammanfatta den debatt som fördes kring Håkan Hellströms senaste album Det kommer aldrig vara över för mig när det släpptes 2013. Vissa debattörer anmärkte på att Hellström levde ett tryggt, rikt medelklassliv med bostadsrätt och kärnfamilj, men att han inte sjöng om det. Som Liv Strömquist sammanfattade diskussionen: Håkan Hellström sjunger om det som Reinfeldt kallar utanförskapet, han borde sjunga om innanförskapet.

Valåret 2014 var det något av en trend att artister sjöng och talade om ett kallare, hänsynslösare samhälle och om de som drabbades av det: De sjöng till försvar för de som befann sig i utanförskapet.

Varför berättar däremot ingen om friheten och makten ett extra jobbskatteavdrag innebär? Varför finns det inga låtar om att köpa en sommarstuga, eller om topplån? Hellströms känsla inför sitt avancemang mot ”innanförskapet” verkade snarast vara en sorts nostalgi och tomhet: ”Jag är 39, jag är ett tappat självförtroende.” En väldigt öm punkt verkade vidröras. Tänk om man får allt det där, kärnfamilj, bostadsrätt, massiva konsumtionsmöjligheter, men ändå känner en tomhet?

Om det på sätt och vis verkar finnas mer charm i utanförskapet än i innanförskapet underkänns ju själva premisserna för Alliansens politik.

Det är en märklig utveckling: Samtidigt som ”medelklass” har blivit ett begrepp som samhällsdebatten kretsar kring är den kulturella representationen av den på många sätt svag. Så har det knappast alltid varit.

På 1940-talet skrev de tyska filosoferna Theodor Adorno och Max Horkheimer om ”kulturindustrin”, Hollywood och liknande instanser, och dess ideologiska funktion. De menade att människorna i ett land som USA hela tiden utsattes för tydligt normerande berättelser om liv som de själva levde. Censuren förbjöd skildringar av normbrytande beteenden, som relationer över rasgränserna, och genom att människor hela tiden såg liv som liknade de egna, strukturerade på ett visst sätt, blev det omöjligt att föreställa sig något annat:

”Hela världen körs genom kulturindustrins filter. Biobesökarens gamla erfarenhet att gatan utanför är som en fortsättning på den film man just har sett, därför att filmen just vill återge en värld av vardagliga förnimmelser, har blivit till ett rättesnöre för produktionen. (…) Livet ska till sin tendens inte längre kunna skiljas från ljudfilmen.”

Medelklassen såg sitt eget liv, om och om igen, och egentligen inget annat. Min tes är att situationen i dag är den absolut motsatta. Då var normen nästan det enda som gestaltades i berättande fiktion, i dag är detta rätt ovanligt. Kopplingen mellan bioskärmen och gatan utanför existerar för det mesta inte alls.

Icke-imitationen utgör ett absolut rättesnöre. Eller snarare: Simulacra, den omsorgsfulla imitationen av det som aldrig existerat: Harry Potters magi, Hobbit-filmernas fantasyvärldar, Pirates of the Carribean, Hunger Games och Batman. De mest sedda biofilmerna i Sverige de senaste åren skildrar världar oändligt avlägsna den svenska medelklassens tillvaro.

Musik som Håkan Hellströms som representerar ”utanförskapet” är också den ett ganska marginellt fenomen. Den unga medelklassen lyssnar på Avicii, Swedish House Mafia och liknande musik, som är nästan helt icke-representerande. Fantasivärldar, eller ren icke-representation, är de två dominerande kulturella formerna i dag. Adorno och Horkheimer menade att omöjligheten att föreställa sig något utanför systemet var en av dess starkaste ideologiska funktioner, i dag verkar vi inte kunna föreställa oss något annat.

”Escape is now the only game in town” som sociologen Zygmunt Bauman uttrycker det.

Samhället är uppbyggt på att sträva efter innanförskapet, när man väl är där drömmer man sig bort.

Det är samtidigt värt att notera att det faktiskt också funnits en litterär trend under åren sedan Alliansens maktövertagande 2006 att faktiskt skildra medelklassens liv, av författare som Helena von Zweigbergk, Sara Kadefors, Maria Sveland, Erik Helmerson och Sigge Eklund. Problemet är att dessa böcker ofta möts av samma kritik: De är dåligt gestaltade. Stolpiga, lite klichéartade idékaraktärer som inte verkar leva i en komplex värld.

Trots en del goda försök verkar livet i innanförskapet i nya Moderaternas Sverige vara i det närmaste omöjligt att gestalta och representera. Som Therese Bohman påpekat i essän ”Den borgerliga romanen och medelklassens självförakt” handlar dessa romaner också främst om den mer kulturella och kritiskt inriktade delen av medelklassen, de som i grunden inte vill identifiera sig som medelklass.

Den ideala nymoderata entreprenören som har städhjälp och Linas matkasse utan att skämmas är fortsatt orepresenterad i kulturen. Dessutom är temat framför allt medelklassens leda, ångestfyllda prestationskrav och självkritik. Den bredare medelklasskildringen, från Svensson, Svensson till Solsidan och Berglins serierutor i samtiden är snarast till för att man ska skratta åt den.

Baserat på samtidskulturens berättelser är det svårt att förstå varför någon skulle sträva efter detta innanförskap. Vill vi ha en ledtråd till dess attraktion är det förmodligen mest intressanta undantaget Therese Bohmans egen ”medelklassroman”, Den andra kvinnan, som kom ut i somras. Där den samtida popmusiken till stor del är en längtan från innanförskapet ut är den något så intressant som en längtan utifrån in. Hennes hjältinna är en ung kvinna som jobbar i köket på ett sjukhus, längst ner i hierarkin, i en sorts kroppslig utsatthet. Det är ett fysiskt och psykiskt utmattande jobb, som innebär en ständig direktkontakt med den smutsiga verkligheten, den eviga disken efter oinspirerad sjukhusmat.

Trots sin självidentifierade ”underklassighet” känner hon sig menad för något annat, hon drömmer om att bli författare och värderar det bohemiska konstnärskapets ärlighet och kompromisslöshet högt, ett motstånd mot människor som följer en tydlig mall. Hon talar om att leva den manliga konstnärsmyten, att ha modet att verkligen utsätta sig för livet. Och samtidigt finns det en längtan efter det borgerliga livet, innanförskapet, den stilige överläkaren Carl Malmberg som förkroppsligar allt det vackra på andra sidan. Det är rörelsen mot honom, rörelsen in, som utgör romanens verkliga driv.

Hon blir hans älskarinna och drömmer om att han ska lämna sin fru och leva sitt liv med henne i stället, en fiffig genväg till det borgerliga livet utan att ta arbetslinjens omväg. Och vad står då det vackra övre medelklasslivet för, vari ligger attraktionen? För det första i dess skönhet, det är ett vackert liv.

”Allt i den här lägenheten är gott och vackert”, som hon säger om familjen Malmbergs hem. Bohmans hjältinna beskriver stundtals också konsumtionens njutning i termer av ”makt och självbild” på det sätt Maria Ludvigsson efterfrågar. En vacker klänning beskrivs med orden ”den får mig att sträcka på mig”. Det finns något här som hon längtar efter eftersom hon själv saknar det: ”Jag kommer alltid ha billiga kläder. Jag kommer alltid att känna mig billig.”

För det andra står Carl Malmberg för trygghet och en därpå följande självsäkerhet, känslan av att livet är möjligt: ”Känslan av trygghet måste göra något med människor. Det är så jag ser den kultiverade välbeställda övre medelklassen: så trygg i allt det grundläggande i livet att de kan unna sig att ägna sig åt annat, engagera sig i relationer, sitt själsliv, gå i terapi, förverkliga sig själva, bråka på släktmiddagar.”

Har längtan efter det nymoderata innanförskapet någonsin skildrats så elegant, nästan poetiskt som här? Projektet att skapa den trygghet och självsäkerhet Bohmans hjältinna längtar efter för så många som möjligt är helt avgörande, problemet är att vi i konsumtionssamhället riskerar att göra det motsatta: Människor blir utslitna för att kunna leva upp till den konsumtionsnorm som sätts av familjen Malmberg, blir fula bredvid reklambildernas skönhet, alla känner sig otillräckliga.

Bohmans roman genomskådar heller inte hur konsumtionsvarorna till stor del endast är sociala markörer. Ett samhälle där alla går runt och känner sig självsäkra och trygga på grund av att de har råd att köpa ”eleganta” kläder är omöjligt, självsäkerheten uppstår i den relativa jämförelsen, i att de egna kläderna är dyrare och mer eleganta än genomsnittet. Bohmans hjältinna ifrågasätter aldrig konsumtionssamhällets grundläggande ekvation: Billiga kläder = Du är ”billig”.

För att återgå till Maria Ludvigssons klagan i inledningen: Att de i innanförskapet har fått ökade konsumtionsmöjligheter har förmodligen inneburit en omfördelning av makt och självbild. Att det inneburit en ökad maktkänsla och självförtroende generellt sett är mer tveksamt. Det är också frågan hur mycket det bidrar till ett meningsfullt livsprojekt att få mer valfrihet, vilket också innebär ökade prestationskrav, att i varje moment i livet göra det optimala valet gällande skola, vårdcentral etc.

I Therese Bohmans essäundersökning av medelklassromanen återkommer just bilden av hur prestationskraven tränger bort allt annat: ”Det är som att själva medelklasstillvaron med sina plikter, ansvaret för att få vardagen att rulla på – det som brukar kallas livspusslet – suger liv och passion ur alla inblandade, tills allt som återstår är håglösa samtal om inredning över fredagsvinet.”

Theodor Adorno har beskrivit detta som något av borgerlighetens eviga dilemma: ansvarsfullheten och disciplinen i att upprätthålla livet på ett rationellt sätt riskerar att leda till ett självförnekande så starkt att det gör att själva poängen med livet blir oklar. Allt blir rationell administration och det poetiska momentet i tillvaron utplånas. Kvar riskerar bli en vardag så ödslig att det enda vi vill göra i kulturen är att fly ifrån den.

Man kan naturligtvis invända att det verkligt goda livet aldrig representeras i kulturens berättelser, de behöver konflikter för att fungera. Den franske filosofen Alain Badiou har exempelvis påstått att den västerländska litteraturen frambringat ett enormt antal stora verk om kärleken, men inte ett enda om äktenskapet. Faktum kvarstår dock: Det verkar mycket lättare att sjunga om utanförskapet än innanförskapet. Endast där verkar det finnas livsprojekt värda att göra poesi av.

Det är knappast någon tillfällighet att det kanske enda stora litterära verket som berör den svenska medelklassen under Alliansens tid, Karl Ove Knausgårds Min kamp också handlar om en strävan efter att hitta ett annat livsprojekt än arbete och konsumtion: Knausgård skriver i stället om ett försök till öppenhet emot andra människor. Det är ett fantastiskt ämne att göra poesi av, oavsett om slutenheten mot andra beror på ett traditionellt mansideal eller konsumtionssamhällets sälj-dig-själv-mentalitet. Vill vi hitta ett innanförskap värt att sjunga om är det nog här någonstans vi får börja leta.

Erik Bergström, psykologstudent vid Stockholms universitet.