Madame Bovary fungerar fortfarande

Madame Bovary

 

Det är alltid lite märkligt att läsa en bok där huvudpersonen har samma namn som en själv. Varje gång namnet dyker upp rycker det lite extra i medvetandet. Läsupplevelsen blir något lite utöver det vanliga. Nyligen plöjde jag Gustave Flauberts klassiker Madame Bovary från 1856. En Penguinutgåva som legat i bokhyllan i många år men aldrig lockat tillräckligt. Nu undrar jag varför jag inte har läst den tidigare. För precis som Selma Lagelöf i Gösta Berlings saga, talar Gustave Flaubert genom tiden. Hans ser sin samtid med blixtskärpa och kan beskriva allt. De innersta känslorna, de påtagna attityderna, fåfängligheterna, drömmarna, längtan, lusten, misströstan. Det minsta och det största. Det parodiska och det absolut genomtragiska. Det är oerhört imponerande. Nu förstår jag varför Madame Bovary kallas för ett mästerverk.

Det är nästan obegripligt hur väl Gustave Flaubert ger liv åt människorna i den lilla landsortshålan Yonville L’Abbaye. Särskilt då doktor Charles Bovarys fru, Emma. Hon som har vuxit upp på en bondgård, gått i klosterskola och fastnat i kärleksromanernas romantiska föreställning om den passionerade förälskelsens förlösande egenskaper och möjlighet till att lyfta människan/kvinnan till en annan livsnivå. Först tror hon att doktorn kan vara räddningen från det tröstlöst enahanda livet på faderns gård, men redan innan bröllopet är avklarat infinner sig besvikelsen. De stora känslorna lyser med sin frånvaro. Mannen är tråkig och enahanda. Hon börjar avsky honom. Han, å sin sida, är den ende som verkligen avgudar henne boken igenom. Ännu en anledning för henne att hata honom.
Varken den förste eller den andre älskaren lyckas stilla Emma Bovarys hunger efter något mer, något större, något starkare. Inte heller en närmast manisk konsumtion, som långt överskrider familjens ekonomi. Hon får ett barn men känner inte särskilt mycket för det. Hon drömmer om Paris men kommer aldrig dit. Hon är opålitlig, nervös, överdriven och egoistisk. Men hon är också en kvinna fastlåst i sin tids kvinnlighet. Fastlåst i att den enda vägen från barndomshemmet är giftermålet. Och den enda vägen från giftermålet är döden. Hon har egentligen panik, livet igenom.

Gustave Flaubert letade efter ”le mot juste”. Det rätta ordet. Det tog honom fem år att skriva Madame Bovary. Boken skulle på ett realistiskt vis skildra bylivet och den framväxande bourgeoisien i det provinsiella Frankrike. En samhällsklass som författaren inte verkar ha haft särskilt mycket till övers för. Han beskriver den gärna genom karikatyrer. Den självupptagne, skrytsamme apotekaren Homais är en satir över småstadens borgare. Den förste älskaren, Rodolphe, är sinnebilden av den patetiskt självgode kvinnokarlen utan kärlek till någon annan än sig själv. Emma Bovary är den först skrattretande romantiska, sedan oroväckande besatta kvinnan som bryr sig betydligt mer om sina klänningar än om sitt barn.

Madame Bovary publicerades först som följetong i en tidning och väckte stor skandal. Så stor att det ledde till åtal. Men Gustave Flaubert frikändes och uppmärksamheten ledde till att boken publicerades på riktigt. År ut och år in har den därefter lästs. Generation efter generation. Författare som Franz Kafka, Jean-Paul Sartre, och Émile Zola har influerats av den naturalistiska berättarstilen. Emma Bovarys bittra öde blir aldrig omodernt. Förmodligen därför att de flesta människor har lite av hennes fåfänga och drömmar någonstans inom sig, hur överdrivna, löjliga och obehagliga de än kan framstå i nedskriven form.
Boken har uppfattats som en kritik mot läsning, eftersom det är kärleksromanerna som har fått Emma att drömma om ett omöjligt liv. Men även om jag känner mig både sorgsen och irriterad när jag slår ihop boken efter att den sista meningen klingat ut i huvudet, så är det inte läsningen jag finner kritiserad, utan girigheten, fåfängan, överkonsumtionen och självupptagenhet. En perfekt bok för vår tid.

Emma Lundström