En vitbok över en blåbrun röra

jimmie-åkesson-Sverigedemokraternas-vitbok

Inför valet 2014 intervjuades alla partiledare i TV av psykologen Paul Perris. Så även Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson. Han hävdade med emfas att SD aldrig varit rasistiskt och att det inte fanns några nazistiska rötter. Övertramp av olika slag berodde på enskilda individer och hade aldrig varit signifikativt för partiets hållning. Åkesson öppnade också upp för att ta fram en vitbok över partiets historia, men tillade att SD saknade resurser för att göra det.

Nu har dock Expo tagit upp den kastade handsken – eller ”hjälpt SD på traven”, som man uttrycker det – och på nätet gett ut en vitbok över partiets historia; under rubriken Sverigedemokraternas våld, hat och rasism som partiet vill att vi skall glömma. Det hela är inte i gängse mening en vitbok där det förs ett analytiskt resonemang runt SD:s historiska utveckling utan en kronologisk påminnelse om väsentliga händelser från nutid och ända bak till partiets grundande i februari 1988.

Jimmie Åkesson och dagens partiledning i SD vill gärna ge sken av att partiet är ett parti som alla andra, med tillägget att man är det enda parti som ser faran med massinvandringen och islams växande makt i samhället. Man vill tona fram som ett socialkonservativt parti som försvarar eviga värden som familjen, hembygden och nationen. Vitboken tydliggör dock att under ytan av detta försök att måla upp en sörgårdsidyll löper en röd tråd av rasism och extremism. Bland partiets grundare fanns det också personer med bakgrund inom nazistiska grupper som Nordiska rikspartiet eller fascistiska Nysvenska rörelsen.
Dagens partiledning vill även låta påskina att man redan 2001 gjorde upp med extremistiska tendenser, då en stor grupp lämnade partiet efter en maktstrid. Men vitboken påminner om att dessa extremister välkomnades tillbaka till partiet bara några år senare. Talande är också de interiörer som frilades när Sveriges Radio 2009 lät en reporter gå med i SD ”undercover”. Då avslöjades ledande partimedlemmar med att sjunga nazistiska sånger och dra rasistiska skämt.

Extrema och udda uttalanden är som bekant inte heller förbehållet ledande partiföreträdare för länge sedan; ta bara exempelvis Rickard Jomshofs tal om att islam är värre nazismen, Björn Söders prat om att judar inte skulle vara några riktiga svenskar eller riksdagsmannen Toralf Alfssons oro över att det försiggår ”ett befolkningsutbyte” i Kalmar (att personer med utländsk bakgrund flyttar in och föder fler barn).
Det är tydligt att dagens SD är något av en blåbrun röra, ett parti som i ökad grad vinner attraktion bland traditionellt konservativa människor – med stora inbrytningar bland tidigare KD-väljare och moderata väljare – men samtidigt en samlingspunkt för mer renodlade främlingsfientliga och rasistiska krafter. I Sverige har det inte heller vuxit fram några mer betydande krafter av det slaget vid sidan av SD. I riksdagsvalet 2014 fick Svenskarnas parti endast 4 189 röster (0,07 procent), att jämföras med SD:s 801 178 röster (12,9 procent).

Anders Karlsson