Brittisk politik valåret 2015: mellan apati och cynism?

av THOMAS IDERGARD

I 2015 års första nummer av ”Världspolitikens Dagsfrågor” gör Utrikespolitiska Institutet (UI), genom Lena Karlsson och Roderick Parkes, en detaljerad och upplysande genomgång av det politiska läget i Storbritannien inför det nationella parlamentsvalet den 7 maj. Häftet kan verkligen rekommenderas för den som snabbt vill skaffa sig en helhetsbild av den politiska, ekonomiska, kulturella och sociala bakgrunden till valdebatten. Fast ”debatt” är nog inte rätt ord… Som boende i landet slås man av att intensiteten i partiers och politikers vilja att bryta idéer, principer och argument mot varandra om de stora utmaningar som visar sig, är på lägsta möjliga nivå.

Som UI berättar i sitt häfte väntar stora frågor på sin lösning under den kommande mandatperioden (som för parlamentets underhus i Storbritannien är fem år):

  • Budgetunderskottet: trots en omfattande besparingspolitik under de gångna fem åren kommer lika stora besparingar och/eller offentliga inkomstförstärkningar att krävas för att statsbudgeten ska komma i balans i slutet av nästa mandatperiod – oavsett regering. Men vad väljarna verkligen har att ta ställning i termer av budgetförslag till är oklart.
  • Jobb och tillväxt: någon tillväxtmotor har landet inte varit under de senaste åren (med London som ett undantag) och inflationen är nere på noll, vilket tyder på en låg aktivitet i ekonomin. Allt fler britter jobbar inom låglöneyrken och tjänar så litet att de inte betalar skatt, vilket i sin tur minskar statsinkomsterna i en tid av stora underskott. En fortsatt besparingspolitik kan innebära en miljon färre arbetstillfällen i den offentliga sektorn under kommande mandatperiod. Idéer om hur nya jobb på bästa sätt ska kunna växa fram är det däremot ganska tunnsått med.
  • Sociala klyftor: de senaste årens kris följer på en tidigare stark expansion av den offentliga sektorn utan, som det visade sig, hållbar finansiell grund. Men saneringspolitiken har drivit upp hushållens kostnader för resor, energi, boende och livsmedel, och arbetskraftsinvandringen från EU har hållit nere lönerna. Trots slopade inkomstskatter för låginkomsttagare är situationen för de med små ekonomiska marginaler alltmer pressad. Människor med heltidsarbete hamnar under fattigdomsgränsen. Men förutom förenklade lösningar som kräver åtgärder mot speciella grupper (invandrare från EU, bankdirektörer och så vidare) verkar partierna inte vilja ventilera några tankar om vad som borde göras.
  • Storbritanniens relation till EU – eller till ”Europa” som det heter här, vilket säger något om självbilden av landet som ett slags egen kontinent, och i alla fall inte en del av Europa – är en annan viktig punkt. Konservative premiärministern David Cameron har utlovat en folkomröstning i frågan redan under 2017 efter omförhandlade medlemskapsvillkor. Bortsett från det engelsk-nationalistiska partiet Ukip, som vill att landet lämnar EU, framgår det inte tydligt hur de övriga partierna ser på det innehåll som ska vägleda eventuella förhandlingar med EU nästa år.
  • Regional splittring: efter att Skottland, med en mindre marginal än först väntat, röstade nej till självständighet i folkomröstningen hösten 2014, återstår frågan om hur det regionala självstyret ska se ut. Politikerna i London har lovat skottarna större lokalt självbestämmande. I synnerhet bland de konservativa, som är starka i England, krävs ett nytt, engelskt självstyre. Vissa bedömare tror att krav på en ny skotsk folkomröstning, som kan vinnas av ja-sidan, kan resas bara inom några år. I opinionsmätningarna tros det skotska nationalistpartiet SNP (ett slags vänstersocialdemokratiskt parti) vinna i praktiken alla Skottlands mandat till parlamentet i London i maj. De stora, nationella politiska partierna är delvis förlamade av inre splittring i frågan om hur framtidens union ska se ut.

Trots denna bakgrund har den inledande valdebatten hittills mest handlat om vilka som vill och inte vill debattera mot varandra i TV och om skandaler bland parlamentskandidater. Man har också dryftat frågan om Cameron vill vara premiärminister i ytterligare två mandatperioder och vilka som inte kan bilda regering med varandra efter valet.

Storbritannien har ju de senaste fem åren styrts av en koalitionsregering mellan konservativa Tories och liberaldemokraterna, eftersom varken Tories eller Labour (arbetarpartiet), som varit brukligt under ett århundrade, lyckades vinna egen majoritet i valet 2010. Samregerandet kan knappast beskrivas som lyckligt, eftersom Tories och liberaldemokraterna politiskt står mycket längre ifrån varandra än till exempel moderater och folkpartister i Sverige. Det brittiska politiska systemet, till exempel sett till hur lagstiftningsarbetet i underhuset fungerar, är inte anpassat till vare sig koalitions- eller minoritetsregeringar. Valsystemet med majoritetsval i enmansvalkretsar har alltid sagts gynna de två stora.

Men den tiden kan nu definitivt vara förbi. Med Ukips inträde på scenen, ett grönt parti på frammarsch och de växande regionala partierna (också i Wales som på Nordirland), har Storbritannien på kort tid fått ett multipartisystem och enligt aktuella opinionsmätningar kan det parti som blir störst av Tories eller Labour komma att behöva söka sig två koalitions- eller samarbetspartners för att vinna majoritet i underhuset.

Mycket kan alltså komma att förändras i brittisk politik i maj. Ändå förutspås ett rekordlågt valdeltagande på cirka 60 procent, mot att ha legat mellan 70 och 80 procent under större delen av efterkrigstiden. En dominerande känsla är, än så länge i alla fall, att det inte spelar någon större roll vilka som kommer att styra, eller att väljarna i alla fall inte kan påverka den politik som verkligen kommer att föras. Eftersom de politiska partierna och de stora medierna inte vill formulera och spegla skilda idéer om de stora framtidsutmaningarna, kan man säga att valet, engagerar få.

De kristna samfunden försöker att ändra på detta. Både anglikanernas och katolska kyrkans biskopar har skrivit brev till de troende och uppmanat till aktivitet – i form av att gå och rösta på valdagen och att påverka debatten före den. De anglikanska biskoparna påpekar att varje troende måste bilda sig en uppfattning om vad som är det gemensamma bästa och de katolska biskoparna föreslår att de troende bestämmer vilken kandidat och vilket parti att slutligt rösta på genom att väga samman deras ståndpunkter i frågor som är viktiga men inte ligger högst på den mediala agendan, som till exempel fattigdomsbekämpning, troende föräldrars rätt att påverka barnens utbildning, medicinsk etik, äktenskapslagstiftning och frivilligsektorns roll i samhället.

Återstår att se vad dessa kyrkliga initiativ förändrar. I grunden är Storbritannien just nu, tvärtemot självbilden i nästan alla läger, i politiskt hänseende som vilket annat europeiskt land som helst: etablerade strukturer utmanas av globaliseringen och dess verkningar på ett sätt som ger upphov till nya konflikter och spänningar med återverkningar för hur partisystemet kan komma att se ut; till nya utmaningar och nya frågor som berör väljarna.

Men de ledande politikerna i det gamla systemet verkar helst av allt vilja låtsas som om detta inte fanns och att spelplanen ser ut ungefär som vanligt, mest för att de förmodligen inte vet vad som ska göras eller för att det som man vet måste göras omkullkastar delar av den egna världsbilden. Enklast då att fokusera på form och spel. Men apati bland väljarna och cynism hos de styrande är knappast någon önskekombination för en demokratisk samhällsordning som söker sin framtida gestaltning.

Thomas Idergard 2015-04-06

Utrikespolitiska Institutets häfte om Storbritannien i serien ”Världspolitikens Dagsfrågor” finns via denna länk här

Läs också Chris Pattens artikel ”Sömngångare under mörka moln” i Dagens Nyheter om Storbritanniens försvarspolitik.