Vi har inte råd med bankerna

Vad är pengar? Foto: Emma Lundström

Vår överlevnads viktigaste råvara ligger i händerna på privata, vinstdrivna företag. Företag som vinner, även när de misslyckas kapitalt. Råvaran är pengar. Företagen är bankerna. De små och de stora. Vad de sysslar med är ett storskaligt hazardspel. Svårgripbart och nästan omöjligt att förstå sig på. Men Andreas Cervenka gör det. Han kan dessutom förklara. Nu används hans insikter i pjäsen Vad är pengar?

I samband med finanskrisen, mellan åren 2008 och 2009, fick de fyra svenska storbankerna minst 34 miljarder av staten för att inte krascha totalt. Trettiofyra miljarder. Av folkets pengar. Skattepengar som egentligen borde ha gått till sådant som vård, skola och omsorg. Svenska Dagbladets ekonomireporter Andreas Cervenka skrev en artikel om det i höstas. Pekade på ungefär hur mycket pengar som skattebetalalarna rimligtvis kunde kräva tillbaka eftersom bankerna nu är på fötter igen och gör storvinster. Nordea, Handelsbanken, SEB och Swedbank gjorde en sammanlagd vinst på 104,5 miljarder under det gågna året.
Artikeln ledde bland annat till en protestvecka under bankernas bolagsstämmor nu i mars där demonstranterna krävde pengarna tillbaka. Något som bankerna självfallet inte har den minsta tanke på att göra, det mesta av pengarna ska nämligen gå till vinstutbetalningar till de största aktieägarna.
Men det svenska folket är inte de största förlorarna på finanskrisen. Det är Grekland. Landet som nu håller på att gå under ekonomiskt efter att under flera års tid ha använts som krockkudde för de europeiska bankerna under den ekonomiska krisen i Europa.

Allt det här har Andreas Cervenka skrivit om i SvD. Han har dessutom skrivit en bok som heter detsamma som pjäsen. Det är hans texter och Dramatens chefsdramaturg Magnus Florins bok Cirkulation som regissören Ellen Lamm nu har dramatiserat.
Vad är pengar? hade urpremiär på Elverket i Stockholm den 14 mars. Den har redan hyllats för att med komiska hjälpmedel förklara marknadsekonomin både i det lilla och det stora perspektivet. Ämnet är minst sagt brännande aktuellt och pjäsen verkar ha fungerat som ögonöppnare för flera åskådare, precis som Cervenkas texter. Bättre sent än aldrig.
I pjäsen är det en ung man som ställer frågorna. Simon Reithner gör honom storögt förvirrad, förvånad, förundrad och chockad. Han vet inte vad pengar är, han vet inte hur banken egentligen fungerar, men han vill veta. Det är bara det att svaren är allt annat än raka, enkla och entydiga. Pengar kan vara köksredskap. De kan vara förtroende. De kan vara luft, lättflyktigare än allt annat. De kan vara mynt och sedlar, men ytterst sällan nuförtiden. De kan även, och för det mesta, vara lån som blir vinstberg för bankerna.

Alla de anställda på banken beter sig som att pengar är något mystiskt, något flytande och ibland nästan skrattretande ogripbart. En gång i tiden var det inte riktigt så. Då fanns den så kallade guldmyntfoten som alla staters pengar förhöll sig till. Men förvirringen när det gäller pengars värde verkar ha varit total alltsedan de skiljdes från guldet i samband med att amerikanerna behövde trycka mer pengar för att finansiera Vietnamkriget 1971. Sedan dess bygger pengarnas värde enbart på förtroende, förklarar Daniel Bejaranos förste kamrer med noggrant bakåtkammad frisyr och seg stämma. Han förkunnar sina banksanningar som om de är skämt, men utan att skratta: ”Pengar skapas varje gång en bank beviljar ett lån”. Samtidigt har Peter Engman som valvkamrer enorma spelskulder och tvivel på systemet. Någon slags avslagen kärlekshistoria utan substans pågår mellan den unge mannen och bankanställda Elin, spelade av Emma Mehonic med ett kroppsspråk som kliar av instängdhet och irritation. Kicki Brambergs vaktmästare säger inte särskilt mycket men blir nöjd över befordran till befordrad vaktmästare när den tredje eller fjärde bankdirektören gör sitt intåg. Johan Holmberg spelar dem allihopa, byter bara ansiktsbehåring något. Annan skillnad är det inte. Alla direktörerna fifflar. Men de är också bara toppen av ett isberg och hur många bankdirektörer som än avsätts av den osynliga men högröstade bankinspektionen, så fortsätter systemet att vara sjukt.

Det som stannar kvar i huvudet efter föreställningen är spridda meningar. Brottstycken av information som tillsammans utgör en helhet som är skrämmande och borde skapa en glödgad ilska hos folket. För ”bankerna är spelarna och staten kasinoägarna”. Men bankerna förlorar inte på sitt spelande för ju mer de spelar desto större räddningsåtgärder rycker staterna ut med. Bankernas skyddsnät bara växer och växer medan det gemensamma, det offentliga krymper och vittrar sönder: ”Vetskapen om att staten täcker förlusterna gör det rationellt att öka riskerna.” Det privata tar riskerna, det offentliga tar smällen. Och konsekvenserna av det, som valvkamrern skricker från bankens sköra tak, är att ”nästa räddningspaket kan bli så jävla dyrt att vi helt enkelt inte har råd”.
Den brottslighet som uppdagas i kölvattnet av finanskrisen är så omfattande att den är svår att ta in, säger någon i pjäsen. Kanske är det därför det är så pass tyst. Kanske är det därför massprotesterna uteblir. Trots att det är nu vi borde gå man ur huse och kräva ett system som inte bygger på att bubblor skapas, spricker, drabbar hela befolkningar, skapas, spricker, drabbar, skapas, spricker…
Inte en enda bankchef har åtalats. Bankindustrin åtnjuter skydd från högsta ort. Den är så tätt sammanlänkad med politiken. På Wall Street för de dra av skulderna på skatten och bonusarna är tillbaka på rekordnivåer: ”Vanliga människor upplever att systemet är riggat, den smärtsamma sanningen är att de har rätt.”

När Nordea hade bolagsstämma nyligen ska styrelseordförande, finansmannen Björn Wahlroos ha prisat bankernas förmåga att lyfta miljoner människor ur fattigdom. Men enligt Vad är pengar?, och alltså i förlängningen enligt Andreas Cervenka – och andra insatta ekonomer och höjdare inom finansvärlden – finns det bara en sak vi kan vara säkra på att lågräntepolitiken efter finanskrisen har lett till. Nämligen att de rika blir rikare. Att det just nu pågår den största omfördelningen från fattiga till rika någonsin. En omfördelning som i siffror ser ut så att de åttio rikaste äger mer än den fattigare hälften av världens befolkning. Lågräntepolitiken uttalade syfte är att leda till lägre arbetslöshet och högre konjunktur. Vad den leder till är ökande klyftor. Klyftor som i sin tur kan leda till en ny kollaps. En kollaps som i sin tur drabbar folket, inte bankerna. Idag får vi betalt för att låna och betala för att spara, menas det i Vad är pengar? En pjäs som enligt Ellen Lamm bygger på den absurda insikten att ”både pengar och teater är ett slags illusioner som bygger på ömsesidiga överenskommelser”.
Kontentan av världsläget, av vetskapen om att storbankerna aldrig tänker betala tillbaka skattebetalarnas pengar, och att EU:s kapital inte planerar att sluta dra åt svångremmen för ett redan skelettliknande Grekland, är enkel: pengar är en illusion och vi är lurade.

Text och foto:
Emma Lundström