Det låter som hämtat ur en science fiction-film: att ”ladda upp” ens tankar och minnen på en dator för att kunna leva vidare efter döden, att frysa ner sin kropp för att kunna bli uppväckt någon gång i framtiden eller att ta piller för att förbättra humör och intelligens. Även om sådant tycks omöjligt, är det vad transhumanismen och posthumanismen hoppas på och vill förverkliga. Men som med andra tekniska framsteg leder också dessa, om än bara på idéstadiet, till etiska och teologiska frågor: bara för att vi kan, betyder det att vi ska?
Transhumanismen är en löst definierad kulturell, intellektuell och teknisk rörelse som beskriver sig själv som sökande efter ”att övervinna fundamentala mänskliga begränsningar” såsom död, åldrande och naturliga fysiska, mentala och psykologiska begränsningar, fastslår ”humanity+”, ett online-nätverk för transhumanister.
Rörelsen sammanfaller delvis med posthumanism som påstår att en ny, biologiskt överlägsen mänsklig ras är möjlig och kan ersätta den mänsklighet vi nu känner och är en del av. Posthumanismen stöder teknologier som kryogenisk nedfrysning (studiet av hur material och organismer reagerar på mycket låga temperaturer), mediciner som förbättrar humör och intelligens, olika slags genteknik, nanoteknik, biogenik (biologiska metoder för att utforma rent tekniska system) och ”uppladdning” av tankar och minnen till en konstgjord intelligens.
Dessa rörelser utgår från föreställningen att mänskliga begränsningar enbart är ”tekniska problem” som behöver övervinnas, menade professor Yuval Noah Harari i en intervju i början av mars för ”Edge”, en ideell webbtjänst för att främja tekniska framsteg. ”Känslan är lite att om man väl löser frågor som gränssnittet mellan hjärna och dator, när de kan interagera direkt, bara för att ta ett exempel, ja, då har man kommit till historiens slut, då har biologin som vi känner den upphört”, sade professorn. ”Ingen har en aning om vad som kommer att hända om man väl skulle lösa sådant.”
Men är människans natur ett problem som ska lösas? Kommer inträdet på sådana områden som det talas om helt att förändra sättet på vilket människan relaterar till Gud, till den egna kroppen, till andra? Dessa är de frågor som bioetiken brottas med, när den reflekterar över det moraliska i dylika teknologier.
ör katoliker är det en moraliskt oacceptabel hållning att försöka fly från lidande och prövningar genom att bortse från den mänskliga naturen i sig själv, enligt fader Tadeusz Pacholczyk, doktor och utbildningsansvarig vid National Catholic Bioethics Center i Philadelphia, USA. ”Som katolik kan man inte acceptera en vision av människan vilken förutsätter en icke-acceptans av hennes grundläggande mänskliga natur, inte heller en vision som försöker ersätta denna natur med en alternativ kroppslig struktur som tillverkas för att vara post-human”, sade fader Pacholczyk till nyhetstjänsten CNA.
Som kontrast accepterar en ”integrerad vision av människan” att människan är inkarnerad – det vill säga att hon har en kropp – och att ”hon är ämnad att omfamna, och växa genom, begränsningarna i den mänskliga naturen”, sade han vidare. ”Även om vår natur helt skulle byggas om och modifieras skulle vårt innersta jag behålla grundläggande element av att inte vara fullkomligt.”
Fader Pacholczyk förklarade att den mänskliga erfarenheten bygger på en kamp mellan en längtan efter det obegränsade och ett accepterande av den begränsade mänskliga naturen. Denna längtan skulle fortfarande finnas där, även om teknologin på ett avgörande sätt skulle förbättra människans materiella realitet eftersom längtan efter det obegränsade överskrider den materiella världen.
Jesu Kristi liv erbjuder färdplanen till transcendensen – snarare än transhumanismen – i det mänskliga livet, ”som man erhåller genom ånger, lärjungeskap, självförnekelse, förpliktad kärlek och generöst självutgivande”, sade fader Pacholczyk. Det obegränsade som människan längtar efter ”påverkas från ovan genom nåd, snarare än genom att här försöka manipulera mänsklig skicklighet eller envishet.” Bara genom att acceptera sin natur kan människan omorientera sig mot ”den enda äkta källa till frälsning som är förenlig med hennes essens”, vilket är Jesus Kristus, tillade han.
Peter Lawler, bioetiker och professor vid Berry College i Georgia, USA, sade att även om han inte tror att transhumanism är praktiskt möjlig så kan rörelsens ideologi i sig självt påverka samhället. Tanken på att frikoppla mänskligheten från biologin kan bidra till en ”existentiell paranoia” som ser den naturliga världen som en fiende till människan och uppfattar kroppen som enbart en maskin, snarare än som en integrerad del av personen, menade Lawler.
”Vi lever längre än någonsin tidigare”, sade han. Förbättringar av hälsovården, livslängden och andra teknologier har förändrat sättet på vilket människor tänker om sådant som exempelvis sexualmoral, önskad storlek på familjen och integrationen av de äldre i samhället.
Charles Rubin, professor i statsvetenskap vid Duquesne University i Pittsburgh, USA, och författare som skriver om den transhumanistiska rörelsen, tar också debatten med transhumanistisk och posthumanistisk ideologi. Föreställningen om ”en överlägsen version” av mänskliga varelser antyder att människan som hon är skulle vara en dåligt utformad ”varelse av evolutionär slump”, sade han.
”Dessa ideologier har en mycket begränsad förståelse av vad det betyder att vara människa, vilket på många sätt är kännetecknande för vår moderna, mycket tunna förståelse av jaget”, sade Rubin vidare. Dessa rörelser gör också antagandet att ”förändrade materiella villkor kan lösa alla våra problem. Genom att de bygger på en mycket begränsad jag-uppfattning riskerar de att uppmuntra sådana tendenser av samtida tänkande som behandlar mänskliga varelser instrumentellt eller som på annat sätt förminskar mänsklig värdighet.”
Men allt är inte nödvändigtvis dåligt. Vissa teknologier som kan förbättra och utsträcka det mänskliga livet kan göra stor nytta så länge de inte är omoraliska, framhöll Lowler. Samtidigt som en förlängning av det mänskliga livet kan vara acceptabel måste transhumanismens löften kunna kritiseras, påpekade Rubin. Vad som ska bekämpas, fortsatte han, är de som ”dogmatiskt förfäktar fördelarna av ett längre liv utan att någonsin seriöst ha ställt sig frågan vad som utgör ett gott mänskligt liv.”