Vikten av ett vänligt samtal

Emma Lundström. Foto: Jonatan Johansson
Kväll på Nynäspendeln. Tåget är en upplyst orm som hackar sig fram, station för station, genom mörker och en kompakt dimma. En pappa med två söner kliver på. Ena barnet är i femårsåldern. Den andre kanske tio. De pratar ryska sinsemellan. Minstingen är övertrött och härjar omkring. Tioåringen försöker hålla honom i schack.
Plötsligt vänder sig den äldre pojken till den gamla damen i pälskappa som sitter på sätet mittemot: ”Vad är det ni gör där för någonting?”
Damen förklarar vänligt. Det är ett handarbete, något pilligt, ska bli en liten väska att ha småpryttlar i. Pojken är nyfiken och intresserad. Ställer följdfrågor. De andra passagerarna har tystnat, lyssnande. Samtalet vindlar vidare. Den äldre damens mor har gått i skola i en röd stuga på den plats där pojkens stora skola nu står. Han vet exakt när den är bygd och hur många elever som går där. Damens mors familj flyttade senare in en bostad i närheten av Högalidskyrkan.

Samtalet upphör för en liten stund. Så frågar pojken: ”Drabbades din mor av andra världskriget på något sätt?”
Damen funderar, verkar inte överraskad över vändningen. Säger sedan att hon gjorde det, indirekt. Det var nämligen så att hon var kär i en norsk man som studerade till präst i Stockholm. När Norge blev ockuperat av tyskarna kunde mannen inte komma till Sverige längre. Istället ”skeppades han över till England” och fick lära sig att spränga saker, utbildades till sabotör. Sedan återvände han till Norge och var aktiv i motståndsrörelsen. Men mot slutet av kriget tillfångatogs han och hamnade i ett tyskt fångläger som han inte kom levande ifrån.
”Dog er mors fästman av tortyren i fånglägret?”, frågar pojken.
”Nej. Det var dåliga förhållanden där så han dog av sjukdom”, svarar damen.
Pojken tänker efter en stund: ”Var Finland en del av Sovjetunionen då?”
”Nej, det ville de inte vara. Men Sovjetunionen hade tagit en bit av Karelen.”
Det blir tyst. Alla verkar sitta i tankar. Pojken följer damens händer som ihärdigt pysslar med handarbetet. Efter ett tag säger han: ”Gör ni alltid så där små, eller gör ni stora saker också?”
Hon gör stora saker också.

Lillebror, som har suttit i pappas knä och varit knäpptyst under hela konversationen, hoppar ned och vill visa damen sin cykel. Det ringer i någons mobil. Ett par kliver på, mitt inne i en livlig konversation på västafrikansk franska. Vid nästa stopp är det dags för damen att kliva av. Ögonblicket utanför tiden är förbi. Men pojkens och damens öppenhjärtiga vänlighet och artighet finns kvar som ett stråk i luften, en påminnelse om hur det alltid borde vara, hur vi borde bete oss mot varandra. I det lilla, och i det stora.

Emma Lundström