Leos Land

TEATER
Hade inte Leo varit så väluppfostrad hade han nog kallat mig tjatig. Det var det hans blick sa sista gången jag frågade om han verkligen ville göra teater. Hur många gångar har jag frågat honom om han vill göra teater – om och om igen? I en iver att försäkra mig om att jag inte pådyvlar honom något så har jag kanske passerat gränsen för hur många gånger en fråga kan upprepas utan att infantilisera den andre.

Nu gör vi teater. Här skriver jag ner nio punkter som i korta drag beskriver en lång arbetsprocess.

Jag ber Leo hjälpa mig att skriftligen besvara några frågor som alla börjar med Vad tänker du på när jag säger …? och avslutas med ett ord.

Vad tänker du på när jag säger:
teater?

Leo: När du säger teater så tänker jag rolighet för det är roligt att göra teater man gör allt tillsammans det är också lite pinsamt. Jag tänker på att bli en stjärna som Rasmus om jag inte blir en stjärna på fotboll.

PROCESS
I begynnelsen träffades regissören Gabriela Pichler och jag. Bara någon månad efter att jag återvänt från ett år i Latinamerika och därmed missat Äta sova dö på bio satt jag i soffan och tittade på Guldbaggegalan – jag älskar galor – och såg henne vinna pris för bästa film. Jag tyckte hon hade mycket integritet. Inte långt efter det var vi på samma seminarium i Göteborg – Klyftan. Vi fann varandra. Hon blev intresserad av communityteater, det påminde henne om den metod hon använder när hon gör film. På samma seminarium läste Henry Ascher upp ett brev skrivet av en flicka som levt gömd i Sverige i flera år.

Vi ville göra något tillsammans
Vi ville göra något med och om barn, gömda papperslösa barn, arbetslösa barn. Vår plan var ett stort, ambitiöst, konstnärligt intressant projekt.

Vi skrev ihop en ansökan till Postkodlotteriet, åkte på konferens i Utrecht och gick på sanslöst många teaterworkshops och såg mycket bra communityteater. Vi fick avslag på våra ansökningar. Vi träffade Åsa Smith som forskar om gömda barns överlevnadsstrategier. Hon introducerade oss för en grupp barn. Gabriela och jag började hänga med dem, under hösten fick några av dem ett utvisningsbesked, jag skrev en artikel i Göteborgsposten, jag födde barn. Det blev vår, och vi frågade skådespelaren Rasmus Lindgren om han ville vara med och göra en teater med oss.

Nu gör vi det här tillsammans, Leo, Gabi, Rasmus och jag. När jag skriver detta är det drygt två veckor kvar till premiär.

Ord: asyl

Leo: När du säger asyl då tänker jag på att jag måste vänta länge för att få uppehållstillstånd. Det är tråkigt att vänta. Det är svårt att leva asyl när man måste vänta så länge på sin dröm.

LEKAR
Vi leker lekar. Vi målar varandras ansikten. Vi gör thumb war. Vi gör sten, sax, påse. Vi leker kurragömma, både den sorten där den gömda väntar tills den blir upptäckt och den sorten då den gömda ska försöka ta sig till en punkt före den som letar. Rasmus lär Leo att skrika JA NEJ beroende på om han vinner eller förlorar. Varje lek är som att öppna en lucka i en adventskalender. Vi får nya insikter i vad det är att vara elva år och gömd.

Under sommaren har familjen lämnat in en ny asylansökan, vilket innebär att de är formellt asylsökande och inte gömda nu under hösten när vi ska spela pjäsen. Polisen kan alltså inte komma till teatern och ta Leo.

Ord: polis

Leo: När du säger polis så blir jag glad att dem aldrig har frågat mig saker. Att dem aldrig har stoppat mig eller nåt. Jag blir glad när jag ser dem nu dem tar hand om Sverige man ska visa respekt för dem jag brukar alltid hälsa på dem när jag ser dem.

FOTBOLL
Vi öppnar fotbollskort och gör ett VM-album. Gabi hejar på … det har jag glömt. Rasmus hejar på … det har jag också glömt. Jag hejar på Argentina och alla andra latinamerikanska lag. Leo hejar på Brasilien, fast han understryker alltid att han först och främst hejar på Sverige om Sverige kommit med.

Rasmus ger oss i uppgift att visa våra favoritfotbollsklipp på Youtube. Ett av mina är med Chilavert, som jag tyckte så mycket om. Rasmus visar Zico. Leo gillar Ronaldo, portugisiska Ronaldo, överpumpade Ronaldo. Smaken är olika.

Ord: pengar

Leo: När du säger pengar tänker jag på att kunna köpa saker som alla andra gör och leva ett normalt liv. Pengar är viktiga utan pengar kan man inte köpa kläder mat betala hyra såna saker.

LISTOR
Vi gör listor. Gabis favoritfärg är röd, hennes favoritdjur är hund och hennes favoritbok är Gösta Berlings saga. Leo vill bo i Varberg i framtiden. Jag vill bo i Buenos Aires.

Nej, vi har inte frågat efter familjens asylskäl och vi kontrollerar inte vad Leo berättar för oss med hans föräldrar. Vi lyssnar på en elvaårings värld av glädje och bekymmer, en värld som rymmer en hel del oro för att vara pinsam, mycket dribblingar med allehanda bollar, men också en noga uttänkt strategi för att inte bli upptäckt och utkastad ur landet.

Ord: Zlatan

Leo: När du säger Zlatan så tänker jag att jag hoppas att bli bra som honom. Få ett lika bra liv som honom, leva fritt och vara en bra fotbollsspelare som Zlatan.

GÖTEBORG
På väg till genrepet för Göteborgs Stadsteaters höstsamling är vi sena Leo och jag. Spårvagnen verkar inte heller gå som den ska. Jag frågar honom om 7:an går till Valand och han svarar direkt och säkert ja. Leo kan Göteborg, han kan gator, stadsdelar, spårvagnar. Han behärskar staden och gillar den. Den verkar vara hans vän. Staden tycks hjälpa honom att gömma sig, verkar hjälpa honom att göra honom glad, att få honom att känna sig duktig.

Ord: hem

Leo: När du säger hem så tänker jag på att vi var gömda och kunde leva ute på gatorna men som tur har vi bra vänner som hjälper oss. När du säger hem så tänker jag på att mitt hem är i Sverige.

Ord: flytt

Leo: När du säger flytt så tänker jag hur jobbigt det var att flytta 38 [gånger] i ett år och fyra månader hur svårt det var att flytta varenda dag varenda vecka varenda månad. Jag vill ha ett vanligt hem som alla andra har här i Sverige.

NÄTVERK
Vi turas om att ansvara för olika teman som så småningom ska bli scener som ska utgöra den föreställning vi gör. Jag ber Leo lägga sig ner på ett stort vitt pappersark med ena benet böjt. Sedan ritar jag av honom, så där som man har sett på film att man gör på en brottsplats. Vi frågar om hans nätverk, han får själv skriva på den plats han väljer på den uppritade kroppen. ”Fotbollstränare” skriver han på högra foten, sedan ”kontaktperson” och ”hjältar”. Han målar femtio små punkter för alla dem som öppnade sina hem så att familjen skulle kunna ha någonstans att bo när de flyttade. Han skriver ”mammas jobb”, där hon ibland får ont i kroppen och han masserar henne, och ”pappas jobb”, där han ibland har roligt. ”Kyrkan” och ”kyrkans sommarläger”. Ni, säger han med sina ögon, och jag säger åt honom att skriva ”teater”.

Vi har aldrig använt ordet solidaritet i den här processen, men teckningen över Leos nätverk skulle kunna ha den överskriften.

Ord: fotboll

Leo: Jag tänker på att bli en stjärna som Zlatan och Ronaldo. När jag blir 32 så tänker jag göra ett ungdomslag på fotboll. Och om jag blir miljonär så tänker jag hjälpa barn som har sjukdom och såna saker.

FRAMTID
Jag pratar med chefsproducenten på Stockholms Stadsteater, för att få till ett gästspel där. Förutom en relativt liten summa pengar från Göteborgs Stad så har vi fått avslag på våra större ansökningar. Gabriela och jag jobbar gratis. Jag är stressad över pengar, funderar på att testa crowdfunding. Vi bestämmer oss för att inte göra det. Förhoppningsvis ska fotografen Åsa Sjöström, som tidigare fotat gömda, ta föreställningsbilderna.

Jag pratar med journalisten Lena Sundström. Hon ska intervjua Leo hemma hos mig för ett reportage om barn hon gör för Dagens Nyheter som ska publiceras dagen före valdagen.

Jag försöker övertala Aftonbladets fotbollsexpert Simon Bank att komma ner till premiären och vara med på samtalet efteråt.

Jag klarar inte av att tänka på vad som kommer hända om Leo får ett utvisningsbesked. Jag klarar inte av att tänka på vilka chanser de har. Jag klarar inte av att tänka på hur det skulle vara för Leo att skickas till ett främmande land som en myndighet i Sverige påstår är hans. Jag klarar av att leka teater, jag klarar av att fixa och ordna men jag klarar inte av det. Jag fokuserar på nuet för att kunna hantera framtiden. Så gör Leo varje dag, men hans framtid är så mycket mer oviss än min.

Ord: gömd

Leo: När du säger gömd så tänker jag på hur jobbigt det var för mig. Och jag hoppas att ingen annan får leva gömd som vi var. Jag brukar tänka på hur jobbigt det var att leva gömd man var rädd orolig och sträsad man fick vara tyst man var inte fri. Det var svårt att leva gömd.

RÖTT KORT
Vi vill inte göra någon ledsen. Vi vill inte få folk att gråta när de ser föreställningen. Vi vill inte att folk ska tycka synd om Leo. Vi anstränger oss för att vara lika duktiga som Leo på att bevara en hemligt, att vara gömd och ändå normal, att vara normal och ändå gömd. Jag tror ingen av oss tre är lika duktiga som Leo – för vi behöver inte vara det. Vi får vara här, i Sverige, ändå.

Ord: Sverige

Leo: När du säger Sverige så tänker jag på att få uppehållstillstånd. Och mitt hjärta blir glad när du säger Sverige men också sorgligt för att jag inte får stanna i Sverige. Jag tänker att Sverige är ett fantastiskt land och jag vill bo här i hela mitt liv.

Efterord
Rött kort spelar på Scenkonstbiennalen i Malmö 27, 28 och 29 maj på Teater 23.