Antonio Gramsci – En liten man med knivskarp hjärna

Antonio Gramsci. Illustration: Emma Lundström

BOKEN:

Antonio Gramsci – intellektuell och politisk biografi
av Antonio A. Santucci.
Celanders 2014

”Vi måste hindra denna hjärna från att arbeta under tjugo år.” Så föll åklagarens ord i slutpläderingen den 4 juni 1928 då Antonio Gramsci dömdes till 20 år, fyra månader och fem dagars fängelse av den fascistiska staten. Antonio Gramsci var journalist, marxistisk teoretiker och en av ledarna för det italienska kommunistpartiet. Till sin fysik väckte knappast denne kortvuxne och puckelryggige man med starkt nedsatt syn något anseende, men fascisterna fruktade med rätta hans knivskarpa intellekt.  Nu har det på svenska kommit ut en skildring av Gramscis liv, skriven av Antonio A. Santucci: Antonio Gramsci – intellektuell och politisk biografi.

Huvudpersonen själv föddes 1891 i Cagliari, Sardiniens största stad, som son till en statstjänsteman. Hemmet kan närmast karaktäriseras som varken rikt eller fattigt. Det fanns mat på bordet men inte så mycket mer. Den studiebegåvade Gramsci tog studentexamen 1911 och skrevs samma år in på den humanistiska fakulteten vid Turins universitet. År 1913 gick han med i Socialistpartiet, PSI, och från 1915 till dess att han arresterades i november 1926 kom han att tillhöra redaktionen för en rad socialistiska tidningar. Sitt politiska elddop genomgick Gramsci 1919-20 när fabriksråd bildades över hela norra Italien, med Turin som centrum. Hans tidning L Ordine Nouvo kom att ses som de kämpande italienska arbetarnas egen tidning. Många trodde nu att Italien, liksom Ryssland och Ungern, skulle anträda den socialistiska vägen, men arbetarresningen spreds inte över hela Italien, regeringen och kapitalet kunde slutligen slå hårt tillbaka. Bara två år senare kom Benito Mussolinis fascistiska kupp.

Gramsci själv kom att tillhöra ledningen för det kommunistparti, PCDI, som bildades efter arbetarrörelsens splittring 1921. Ett år senare valdes han in i den kommunistiska internationalens exekutivkommitté och fram till arresteringen vistades han i långa perioder i Moskva. I fängelset vinnlade han sig, trots en bräcklig fysisk hälsa, om en järnhård studie- och skrivardisciplin. Han fyllde 33 skrivböcker med politiska observationer och analyser. Det är i dessa skrivböcker som han utvecklar sina centrala begrepp, varav de för eftervärlden mest kända är hegemoni, den kollektive intellektuelle och det civila samhället. Efter Gramscis död och fascismens fall kom det italienska kommunistpartiet att sammanställa dessa böcker och ge ut dem under beteckningen Fängelseanteckningar.

Gramsci hade också under sin interneringstid en riklig korrespondens som i ett urval senare har getts ut med titeln Brev från fängelset. Här tonar en bild av själva människan Gramsci fram, med alla de påfrestningar fängelselivet förde med sig i form av sviktande hälsa och social isolering. Allra värst var nog att hans fru och två barn levde i Sovjet och knappast kunde återvända till Italien. Hans fru drabbades också av svår sjukdom. Från det att han arresterades 1926 till sin död 1937 kom Gramsci aldrig att återse sin familj. Han drabbades slutligen av en hjärnblödning och dog 27 april 1937, endast några veckor efter att han av humanitära skäl frigivits från fängelset.

Antonio A. Santucci, lyckas väl med att teckna en bild av människan Gramsci, och även av huvudpersonens bana som politisk journalist. Gramsci hade en mycket vass penna, som i sin stilistiska fränhet och metaforiska spänst får mig att tänka på sådana virtuoser som Leo Trotskij och Rosa Luxemburg. Här ett smakprov på hans karaktäristik av Mussolini: ”Han är den italienske småborgaren i koncentrat, ett vresigt och grymt hopkok av allt det avfall som lämnats på nationens mark efter alla dessa århundraden”.

Den stora bristen i Santuccis biografi är att han inte med sitt resonemang lyckas levandegöra vilken nytta vi kan ha av Gramscis bidrag till marxismen i dagens kamp för ett socialistiskt samhälle. Jag tänker då främst på hegemonibegreppet, vilket i grund och botten var ett försök från Gramscis sida att förstå varför inte arbetarrörelsen, trots den allmänna rösträtten och massorganiseringen i fackföreningar och sociala rörelser, förmådde att förändra samhället i grunden. Borgarklassen är ju till sitt antal försvinnande liten och dess makt borde egentligen med demokratins genombrott vittra bort. Det är dock här som termerna ideologi och kultur kommer in i bilden; att borgarklassen genom sin makt över samhället också tillskansar sig en makt över våra själar, att den medelst ideologi kan prägla en kultur som gör att det stora folkflertalet ser dess sätt att tolka världen som något självklart. I exempelvis dagens Sverige är inte begrepp som konkurrens och marknadsekonomi, eller det kapitalistiska produktionssättet överhuvudtaget, allvarligt ifrågasatta. De arbetande måste därför på olika sätt – och då främst genom att bygga parti – organisera sig och skapa en mothegemoni. Det är först när denna mothegemoni vinner dominans som den kapitalistiska staten kan ersättas med ett socialistiskt samhälle.

Anders Karlsson