Medelhavet har blivit en massgrav

MOAS_rescue_migrants_in_the_Mediterranean

Ibland blir det så svårt med orden. Som nu. När huvudet känns överhettat av ilska och hjärtat dundrar av sorg över att ytterligare 900 människor på flykt har drunknat i Medelhavet. Men det är inte bara ilskan och sorgen över det fruktansvärda i alla de döda kropparna som gör att orden stockar sig och får svårt att flyta som vanligt, det är reaktionerna från politiskt håll.

Precis som förra gången antalet drunknade flyktingar uppsteg till så pass många hundra vid ett och samma tillfälle har kommentarerna de senaste dagarna varit chockade och upprörda. Plötsligt hamnar migrationspolitiken på agendan och Medelhavets masskyrkogård blir föremål för toppministermöte i Bryssel. Plötsligt börjar det talas om att vi kanske ändå måste försöka skapa någon slags laglig väg in i Europa för dem som flyr, istället för att tvinga dem att ta den farligaste vägen och dö eller hamna i redan överbelastade förvaringsanstalter i Italien, Grekland eller på Malta.
Precis som förra gången de ansvariga politikerna var tvungna att säga något och agera en smula är det som att drunkningskatastrofen kommer som en nyhet. Trots att det sker liknande katastrofer var och varannan dag. Och trots att alla ansvariga politiker inom EU mycket väl är medvetna om hur det ser ut och om det faktum att EU i dagsläget i princip enbart fokuserar på att patrullera gränserna, inte på att göra det lättare att ta sig igenom dem.

Vi har ingen ursäkt för att ingenting har gjorts. För var och en som har velat veta vad som sker vid EU:s gränser har det varit fullt möjligt att ta reda på fakta. Den 16 april, två dagar innan katastrofen som nu har fått omvärlden att reagera, skrev människorättsorganisationen Amnesty International i ett pressmeddelande att de europeiska regeringarnas likgiltighet för den humanitära krisen i Medelhavet har bidragit till en femtiofaldig ökning av antalet migranter och flyktingar som dött sedan årsskiftet.
Pressmeddelandet var en reaktion på uppgifter om att ytterligare 400 personer befarades ha drunknat dagarna innan. Om dessa 400 skrevs det i princip ingenting i de stora nyhetsmedierna. Det var inte tillräckligt många. Siffrorna från förra året är skräckläsning. Men aldrig att det blev toppministermöte för de omkring 200 människor som sjönk med båten de smugglades på den 14 september 2014. Eller de minst 366 människor som drunknade utanför Lampedusa den tredje oktober 2013.
Förra året kom cirka 170 000 migranter till Italien över Medelhavet. 3 419 människor beräknas ha drunknat på vägen. Sedan årsskiftet har i snitt mer än 100 flyktingar och migranter drunknat per vecka utanför Libyens kust. Den italienska kustbevakningen uppger att de har lyckats rädda uppemot 10 000 människor bara sedan den 11 april i år.

Siffror. Det finns hur många som helst. Bakom varje siffra är det ett människoliv. Men människoliv verkar ibland väga så fruktansvärt lätt för beslutsfattarna. Hittills har siffrorna på antalet döda i Medelhavet inte resulterat i något nämnvärt agerande från de ansvariga ministrarna i EU. Unionen har inte ens någon gemensam migrationspolitik trots de gemensamma gränserna. Sedan Italien avslutade sin räddningsoperation Mare Nostrum i november förra året är det i princip upp till den italienska kustbevakningen och privata fartyg att göra vad de kan för att rädda människor. Enligt EU är det tänkt att Frontex gränskontrolloperation Triton ska sköta räddningsarbetet men de har inte tillräckligt med resurser och fokuserar, som sagt, främst på att patrullera gränserna. Det har funnits en idé – inte minst hos den brittiska högerregeringen – om att minskade räddningsinsatser skulle avskräcka flyktingar och migranter från att göra resan över Medelhavet. Så är inte fallet. Situationen i länder som Syrien, Libyen och Eritrea är akut och de människor som försöker ta sig till Europa med flyktingsmugglarnas hjälp ombord på sjöodugliga båtar gör det för att de inte ser någon annan utväg.

Bland alla de döda i lördagens katastrof fanns ett femtiotal barn. Många av dem kan ha varit inlåsta under däck. Det går inte att föreställa sig skräcken och rädslan. De fick aldrig en framtid. Vad hjälper det dem att det nu talas om att Triton måste förstärkas, att det måste bli lättare för flyktingar att söka asyl, att det måste finnas ”fler” legala och säkra vägar in i EU för dem som flyr från krig, konflikter och förföljelse eller att det måste satsas på insatser mot smugglarna. De är och förblir drunknade. Precis som så många tusen andra. Och de dog i rädsla. Medan cynismen och hyckleriet frodas i EU.
Efter den stora drunkningsolyckan utanför Lampedusa 2013 sade EU-kommissionens dåvarande ordförande att EU:s politik skulle förändras. Men det är bara gränskontrollerna som har blivit mer noggranna. Samtidigt flyr alltfler människor. Och fler dör i havet.
Lördagens katastrof har fått Italiens premiärminister, Matteo Renzi, att kräva att EU gör någonting som inte bara är ord. Unionens utrikeschef, Federica Mogherini, verkar hålla med. Hon ska ha sagt att flyktingfrågan har lämnats åt länderna i Sydeuropa alltför länge. Sveriges utrikesminister, Morgan Johansson (S), är inne på samma linje, han tycker att fler EU-länder måste ta emot kvotflyktingar eftersom cirka 50 miljoner människor befinner sig på flykt i världen. Men unionens många högerregeringar är ovilliga. Idag tas 90 procent av alla flyktingar om hand av tio av de 28 medlemsländerna.

Förra gången EU skulle ta itu med situationen ledde det alltså till ökad gränskontroll istället för ökade räddningsinsatser och bättre möjligheter att söka asyl. Viseringskraven fortsätter att göra det omöjligt för de allra flesta som vill söka skydd i EU att göra det på laglig väg. Och även om det i EU:s visumförordning finns en möjlighet att utfärda humanitära visum, så är det ingen skyldighet och alltså knappast något som görs.
Efter lördagens katastrof kräver FN:s flyktingorgan UNHCR och många biståndsorganisationer lättnader i visumkraven. De föreslår också att humanitära visum utfärdas.
En annan fråga som har kommit upp på tapeten igen är den om att göra det möjligt att söka asyl på EU-ländernas ambassader. Men inte ens den svenska regeringen är överens i den frågan. Samtidigt fortsätter flyktingar och migranter att behandlas som brottslingar.

Så vad kommer att hända? Italien efterlyser en gemensam insats för att förhindra fler tragedier som den i lördags. Ministrarna har sina möten. Kaptenen på fartyget har fängslats. Men sedan då?
I medierapportering sägs det en hel del om hur det måste slås ned hårdare på flyktingsmugglarna, som om det skulle få människor att sluta fly, eller göra det lättare att ta sig in i EU. Ett annat mantra som upprepas är det att det måste till ”fler lagliga och säkra vägar” in i Europa för den som vill söka asyl här, som om det redan fanns ett antal lagliga vägar. Men frågan är om det verkligen finns en vilja inom EU att förenkla processen. Det är en kapitalistisk union och har som sådan egentligen inget intresse av humanitärt arbete. Dessutom finns det många arbetsgivare som utnyttjar illegala invandrare som billig arbetskraft och vill ha en viss tillströmning av människor utan mänskliga rättigheter. Något som beskrivs väldigt väl i den italienske journalisten Fabrizio Gattis bok Bilal – på slavrutten till Europa.

I ett inslag på radion pratas det och om hur traumatiserade barnen blir. De som har kommit till EU med smuggelbåt. Hur de små barnen inte kan berätta om det men ibland lyckas uttrycka i bilder vad de har varit med om. De som överlevt.
Sedan i lördags har ännu fler migranter och flyktingar dött i Medelhavet. Bara i måndags befarades 23 människor ha drunknat i vad som har kommit att bli en massgrav utanför Fort Europa.
Hur många fler?

Emma Lundström

Bilden: Räddningsaktion utförd av MOAS, Migrant Offshore Aid Station. MOAS är en humanitär sök- och räddningsoperation som försöker rädda så många båtflyktingar som möjligt i Medelhavet. MOAS söker nu gräsrotsfinansiering för en ny operation mellan maj och oktober i år. Foto: Darrin Zammit Lupi/MOAS

Fakta:
Att de flesta flyktingar och migranter hamnar i Sydeuropa beror på Dublinförordningen. Den innebär kortfattat att det land som är ansvarigt för att ha släppt in en asylsökande i EU också ska pröva ansökan.

Mare Nostrum var en italienska räddningsinsats som avslutades i november förra året. EU:s gränsövervakningsenhet Frontex insats Triton tog över. Sverige är ett av 19 EU-länder som tillsammans med Island, Norge och Schweiz deltar i Triton.

Enligt FN:s flyktingorgan, UNHCR, tog sig 218 000 flyktingar till södra Europa över Medelhavet under förra året. Utöver den siffran beräknas 3 500 människor ha omkommit under överfarten.

Siffror från Frontex gör gällande att mellan en halv och en miljon kan vänta på att resa till Italien från Libyen just nu.