Politikerprodukter från Oxbridgekomplexet utmanas nu av outsiders, nationalister
och populister inför valet den 7 maj.
På kvällskvisten 28 september 2010 under Labours partikonferens i Manchester stötte jag på Ed Miliband i en av förbindelselänkarna mellan den stora konferensens olika lokaler. Några timmar tidigare hade han vunnit den uppslitande partiledarstriden mot sin storebror David. Han verkade lite tagen av situationen. Brodern David visade upp sig på ett av alla kvällsmingel. Han log. Verkade avslappnad, nästan lättad. Gav intryck av att vara en god förlorare. Men bakom fasaden doldes säkert känslorna. Dagen därpå meddelades att han avböjde en plats i lillebrors skuggregering.
Storebror David Miliband var predestinerad att bli partiledare. De två bröderna samlade stöd från två fraktioner eller grupperingar som koagulerat i Labour de gånga 15 åren, blairiterna mot browniterna. David tillhörde de förra. Ed de senare.
Valet av Ed Miliband markerade därför ett brott med New Labour. Frågan är vad Labour skulle bli i stället.
När Storbritannien går till val torsdagen den 7 maj, kommer lejonparten av mandaten i House of Commons att hamna hos Tory och Labour. Antingen David Cameron eller Ed Miliband bebor 10 Downing Street de kommande åren. Men under ytan pågår ett uppror mot det skadeskjutna politiska etablissemanget, ”Westminster” och Storbritannien som konstruktion.
Inte ens efter 13 år i opposition, men enmansvalskretsar och ett sönderregerat Labourparti lyckades Cameron kamma hem en egen majoritet. Därav den liberalkonservativa koalitionen som tog över 2010.
Liberaldemokraterna hade positionerat sig till vänster om Labour i vissa frågor men har nu genomdrivit de största nedskärningarna någonsin. Länge var en röst på Liberaldemokraterna en proteströst mot de stora maktpartierna. Men nu är även Liberaldemokraterna del av etablissemanget.
I parlamentsvalet 1951 fick Labour och Tory stöd av 96,8 procent av väljarna. Inför årets val ligger prognoserna på mellan 60 och 70 procent. Trots valsystemet som gynnar de stora partierna lär inget av partierna få egen majoritet.
Efter 18 år av Tory-styre var Tony Blairs valseger 1997 en enorm befrielse för det progressiva Storbritannien. Bokslutet från Blair-åren är emellertid kluvet. Labour byggde ut den offentliga sektorn. Men en stor del av de ökade skatteintäkterna kom från landets stora oreglerade finansiella sektor. Som sedan kraschade 2008. Kraschen inträffade under Labours ”vakthållning” och har skadat partiets trovärdighet.
Blairs anseende är också skamfilat av uppslutningen bakom George W Bush i Irakkriget och kampen mot terrorismen, den lukrativa karriären efter avgången och vänskapen med den råbarkade mediemagnaten Robert Murdoch. Entusiasmen från 1997 finns inte kvar, bara bilden av maktens cynism. Blair är i dag på sätt och vis mer hatad än Thatcher.
2009 rullades sedan den stora politikerskandalen upp. Alla pinsamma avslöjanden om hur parlamentsledamöter fått ersättning för allt från flytande ankhus och rengöring av vallgravar till redan återbetalda bostadslån ökade inte direkt tilltron till de folkvalda.
Torys Cameron, Liberaldemokraternas Clegg och Labours Miliband är typiska politikerprodukter från Oxbridgekomplexet. Mer eller mindre strömlinjeformade. De utmanas nu av outsiders, nationalister och populister.
UK Independence Partys Nigel Farage är en typisk nationalistisk xenofobisk högerpopulist. Ukip har redan lyckats locka över några parlamentsledamöter från Tory och pressat David Cameron (och de andra) i än mer EU-kritisk och invandringsnegativ riktning.
Efter folkomröstningen om självständighet i Skottland har nationalistpartiet SNP bara stärkt sin ställning norr om Hadrianus mur. SNP kan mycket väl erövra huvuddelen av mandaten i Skottland. Partiet leds av arbetarklassdottern Nicola Sturgeon och är i dag ett mer traditionellt socialdemokratiskt parti än Labour självt. Men framför allt nationalistiskt. Under Thatcher vände Skottland Tory ryggen. Skottland blev Labourland. Nu överger skottarna Labour.
I söder utmanas Miliband av De gröna som erövrade ett Labourmandat i Brighton 2010. Partiet är politiskt inte bara ett grönare alternativ utan också mer vänsterprofilerat än Labour. Partiet gjorde ett överraskande bra EU-val förra året.
Är den vänsterpopulistiska komikern Russell Brand en brittisk Beppe Grillo eller en Kropotkin för 2000-talet? I den bästsäljande boken Revolution riktas udden mot finanskapitalister och korrumperade politiker. Brand vill avveckla nationalstaten och i stället skapa demokratiska kooperativ och uppmanar följdriktigt till röstskolk. Valdeltagandet är för övrigt redan lågt.
Och hur har Ed Miliband klarat sig sedan den överraskande segern i partiledarstriden 2010? Ja, ingen katastrof men inte heller någon succé. Labour har kapat åt sig ett starkare väljarstöd enligt opinionsmätningarna. Trots att han valdes i en mycket tillspetsad situation har han lyckats ena partiet och bilägga den sedvanliga interna splittringen. Storebror David hade kanske inte klarat det. I de senaste opinionsmätningarna ligger Tory och Labour jämsides på 34 procent vardera. Hade det inte varit för SNP i Skottland hade Labour med stor säkerhet blivit största parti.
Labour har försökt identifiera ett politiskt utrymme som i realiteten är begränsat: den offentliga skulden lägger en våt hand på politiken och tilltron till Labour är fortfarande låg. Labour har i stället återanvänt det gamla konservativa begreppet ”One Nation” som i en marknadsliberal värld får en närmast radikal innebörd. Ett återanvändande som påminner om de svenska Socialdemokraternas annektering av begreppet folkhem på 1920-talet. Miliband talar inte så mycket om fördelningspolitik som ”predistribution” och en lön som går att leva på.
I samband med den mediala avlyssningsskandalen markerade Ed Miliband konsekvent mot Murdochs makt och övergrepp. De starkt konservativa medierna svarar med vettlösa kampanjer. Exempelvis hittade Daily Mail en dagboksanteckning som fadern marxisten Ralph skrev vid 17 års ålder: ”Engelsmannen är en rabiat nationalist”. Ralph var en judisk flykting som kom till Storbritannien under andra världskriget. Dagboken läggs nu Ed till last eftersom den borde oroa ”everyone who loves this country”.
Med intill visshet gränsande säkerhet kommer alltså varken Cameron eller Miliband att få egen majoritet. Största partiet lär bilda regering. Fast behöva en partner. Politiskt ligger Liberaldemokraterna eller SNP närmast till hands för Miliband. Men Miliband har redan uteslutit SNP som möjlighet. Så vad återstår? En minoritetsregering skulle bli en mycket svag regering. Trots valsystemet kan landet hamna i ett närmast svenskt dödläge.
Brittisk politik är i dag inte längre en kamp mellan två stora partier utan ett betydligt mer mångfasetterat drama. Det är samma mönster som i många andra europeiska länder just nu: ökad fragmentering och djup misstro mot det politiska etablissemanget.