Jag känner sorg för Nepal

Emma Lundström. Foto: Jonatan Johansson
Första maj ligger precis runt hörnet och våren håller som bäst på att kränga av sig vinterkappan och leta fram sommarklänning. Men jag kan inte tänka på annat än Nepal. De senaste siffrorna säger att uppemot 10 000 människor kan ha omkommit i samband med helgens jordbävning i landet på Himalayas sydsluttning. Många miljoner är drabbade. Just nu gräver människor med sina bara händer efter släktingar och vänner. Samtidigt är det svårt för hjälpsändningarna att komma fram. Flygplatsen i Katmandu är redan överbelastad, vägarna dåliga och mycket av infrastrukturen förstörd. Det är en katastrof bortom ord.

Min låg- och mellanstadieskola på Gotland hade ett utbyte med en skola i Nepal. Jag hade en brevvän. Han hette Rajendra Thapa. Namnet sitter etsat i minnet. Vi skrev till varandra i några år. Han kunde nästan ingen engelska. Men jag minns det som att han ändå lyckades uttrycka att han hade många förhoppningar om livet. Att han drömde om saker. Vår brevväxling ebbade ut. Men nu tänker jag på honom. Rajendra Thapa. Lever han, eller är han en av de 10 000?

Emma Lundström