I många länder i Mellanöstern där totalitära regimer härskat har politisk islam varit den enda folkligt förankrade ideologin sedan britter och fransmän drog upp gränserna 1916. Det är inte konstigt att IS kan rekrytera människor som förlorat hoppet, skriver Duraid Al-Khamisi.
Daesh, Islamiska staten. Jag hör och ser dem överallt. I alla arabiska nyhetskanaler och debattprogram. I dag står de bara ett par mil ifrån Bagdad, min hemstad. En militär gruppering känd för halshuggningar, korsfästelser, förstörelser och hundratusentals människor som fördrivits ur sina hem.
Ända sedan Irak–Iran-kriget på 80-talet, ett krig som i grund och botten grundade sig i sekterism, har mina föräldrar känt sorg i sina hjärtan över ett slaktat folk. Bara de senaste tolv åren har dagliga terrorattentat, massakrer, massavrättningar och etniska utrensningar krävt närmare en miljon människors liv – ur samtliga etniska och religiösa grupper i landet. Blodbaden äger rum på de gator där jag växte upp, i städer där min familj brukade semestra. I skolor där vi lärde oss läsa och skriva.
Själv har jag i många år rest och arbetat i flera av länderna med flest medborgare i IS och andra sunnitiska islamistgrupper: bland annat Syrien, Irak, Tunisien, Marocko, Egypten. Även Saudiarabien, Jemen, Libyen och Algeriet har bidragit med en betydande del av jihadisterna i mitt hemland. Men jag har också arbetat i några av de shiitiska milisernas huvudfästen: Megaslumstaden Sadr City i Bagdad och Hizbollahland i Beiruts södra förorter.
Ofta kommer många av krigarna från de allra fattigaste områdena i dessa länder. Platser som framför allt har en gemensam beröringspunkt, förutom den utspridda fattigdomen: en utbredd klanmentalitet, brist på institutioner och ett fungerande rättsväsende samt ett demokratiskt underskott.
Det är i dessa samhällen med klanlojaliteter, som exempelvis slumområden, landsbygd och bondesamhällen, som fundamentalismen växer sig stark. Här föds extremismen i alla dess former.
Det leder i sin tur till att religionen blir den enda riktiga oppositionen mot diktaturerna.
För den som ingen mening finner i livet, som förlorat all tilltro till korrupta institutioner och politiska ideologier, är steget till radikalisering, en gemenskap, en alternativ maktordning, inte långt borta. Liv i fattigdom, förtryck, krig, sanktioner, ockupationer eller inbördesstrider är ofta bakomliggande orsaker till liv i hat och frustration.
När alla vägar till förändring och bättre liv känns avlägsna återstår till slut bara ett sätt att förändra: väpnad kamp.
När Saddam Hussein föll hoppades många irakier på demokrati. En del trodde på en ny storhetsperiod. Ett land där människor skulle få leva i fred, utan krig, sanktioner, förföljelse eller tortyrkammare.
Men nästan alla maktskiften i Mellanöstern det senaste århundradet har mer eller mindre byggt på vapenmakt eller militärkupper. Den som haft flest soldater och vapen bakom sig, och mest pengar, har segrat. Även om man plockat bort diktatorer som Saddam, al-Assad, Mubarak, Ali Saleh eller Gaddafi – så finns inget andrum för vare sig demokratiska maktöverlåtanden eller politiska reformer.
I många av de länder där totalitära regimer styrt har politisk islam varit den enda verkliga folkligt förankrade ideologin.
Traditionellt har ledarna i Mellanöstern också byggt sina samhällen på polisstater, en fruktad underrättelsetjänst och stark militär. Civilsamhället, där demokratikämpar och kvinnorörelser ingår, har förtryckts.
Den starkaste oppositionen har, i vilket land det än må vara, varit de religiösa rörelsernas väpnade grenar. Deras krafter räcker längst, finansieringen från olika intressegrupper är större, motiven och drivkraften är outtröttliga. Gerillakrigföring och terrorattentat är relativt billiga och effektiva krigsmetoder. Krigen pågår inte längre vid fronterna, utan slagfälten finns inom nationernas gränser – oftast på gatorna.
I och med Sykes–Picot, gränsdragningsavtalet som britter och fransmän beslöt om 1916 – och som gav Mellanöstern sina nya nationsgränser – hamnade klaner, etniska och religiösa grupper på olika sidor av gränserna, särskilt i Irak, Syrien, Jordanien, Libanon och på den arabiska halvön. De irakiska shiiternas tillgivenhet riktas idag många gånger mot Iran, de sunnitiska vänder sig till Syrien, Turkiet och Saudiarabien. Motsättningarna mellan shiiter och sunniter har funnits i över tusen år – vilket flera blodiga slag i historien vittnar om.
Det är just det som leder till att ett maktskifte i vissa länder, som Irak och Syrien – innebär att samhället delas på mitten – etniskt, sällan politiskt.
I modern tid gjorde shiiter och kurder uppror mot Saddam efter Kuwaitkriget. I Syrien var det främst den sunnitiska underklassen i storstäderna som demonstrerade emot Bashar al-Assad.
Religion i Syrien har varit lika med opposition. Minoriteter som alawiter, ismaliter, druser, assyrier och syrianer har, med få undantag, av rädsla för vedergällning, ställt sig neutrala i konflikten. Eller hållit sig till Bashar al-Assad. Eftersom minoriteterna under Saddam Husseins tid i Irak och under al-Assad i Syrien länge haft omfattande roller i landets institutioner har de inte haft samma skäl att beväpna sig. De hade skydd av lagarna, av systemet.
I Syrien och Irak tillhör minoriteterna ofta medelklassen. Storstadsborna går i riktning mot att leva liberala liv, är öppna för förändring, nya influenser och modernisering. Faktorer som står i direkt konstrast mot islamisternas konservativa, bakåtsträvande och ofta återhållsamma relationer med väst. I konflikt med islamisterna blir minoriteterna ofta lojala med makten.
Eftersom grupperna är i minoritet och saknar vapen och geografiska områden att söka skydd i är de först att hamna i våldets centrum. Av de anledningarna är mandéerna, en av Iraks ursprungsbefolkningar och den grupp som följer Johannes döparen, i stort sett utrotade i södra Irak. Yazidierna, som brukar definieras som kurder, har flytt i tusental till bergen. Assyrier har fördrivits från sina hem i Mosul och turkmenerna, ett turkiskt folk i Kirkuk, har utsatts för en mycket påfrestande förföljelse.
Det statliga förtrycket som skulle hålla klanmentalitet, etnicitet och religioner i schack har ironiskt nog närt detta. Sekterismen, marginaliseringen och utstöttheten har sedan länge byggts in i systemet. Och därmed ökat de marginaliserade gruppernas ilska, missnöje och kamp. Oavsett vem som styrt.
Syrien och Irak är intimt sammanbundna. De sunnitiska klanerna i Syrien var bland de första att skicka krigare till Irak – redan före Bagdads fall år 2003. Tillsammans med irakiska stammar, som länge varit trogna regimen – Saddams halvmilitära milis, de svartklädda fedayeen, baathister, nationalister, höga militärchefer och underrättelseofficerare bildade de det sunnitiska motståndet mot USA. Det var exakt samma grupp av människor som med samma våldshandlingar som IS i dag begår – stod för förföljelsen av kurder, kommunister och shiiter under Saddams styre.
När den syriska revolutionen drog igång var de sunnitiska klanerna i Irak inte sena med att ge sitt stöd till revolutionen med vapenleveranser och krigare. Precis som andra sidan gjorde drygt tio år tidigare.
Finansiärer på den arabiska halvön sponsrar i dag sunnitiska militanta islamister i Syrien, medan Iran, Irak och shiitiska Hizbollah bistår med expertis och milismän till regeringssidan.
IS beskrivs ibland som världens rikaste terrororganisation. Tack vare pengarna från smuggelolja drar de in 16 miljoner kronor varje dag. Vart oljan går, och i vems ficka pengarna hamnar, går bara att spekulera i. En möjlig tanke är att en del av inkomsterna går tillbaka till finansiärerna på den arabiska halvön.
I dag pekas det iranska revoutionsgardets generalmajor Qasem Soleimani ut som den ytterste ansvarige för Bagdads försvar. De shiitiska miliserna, med lite hjälp av några få sunnitiska stammar och irakisk militär står också för offensiven för att ta tillbaka IS-ockuperade marker.
Iran har ett intresse i att försvara sina tillgångar på irakisk mark: oljan, hamnen i Basra och diplomatiska förbindelser med landet. Det är tack vare dessa band som Iran i dag kan kringgå många av landets sanktioner, genom till exempel irakiska bankkonton.
Plötsligt har Iran blivit en viktig allierad för USA. Eftersom Iran utgör ett hårt motstånd mot jihadisterna framstår landet som sansat i jämförelse med IS.
Allt detta sker mitt framför ögonen på Saudiarabien och Turkiet – som alltsedan Iran tog grepp om Bagdad gått miste om de stora olje- och handelsavtalen, en möjlig exportmarknad och därmed möjliga miljardintäkter.
Samtidigt bottnar Rysslands stöd för den syriska regimen i att landet utgör en viktig vapenexportmarknad för Ryssland. USA har också flera baser i länderna i och runt den arabiska halvön. För Rysslands del återstår bara marinbasen i den syriska Medelhavshamnen Tartus. Även Iran är beroende av regimen i Syrien när man ska beväpna den shiitiska Hizbollah-milisen i Libanon.
I länder där befolkningar sedan årtionden levt under totalitära regimer, förtryck, alienation och stigmatisering mister folk till slut tilltron till politik, institutioner och nationell identitet. Det är resultatet av att människor begränsats i sina möjligheter till medbestämmande, utbildning, deltagande, inflytande, yttrandefrihet, arbetar- och studentrörelser. Och dessutom förpassats till liv i angivarsamhällen, fattigdom och elände. I dessa länder tar de bakåtsträvande krafterna över.
Slutligen återstår för stora grupper bara ett alternativ till mobilisering och bättre liv: ett land som bygger på Guds ord. Eftersom moskéerna alltid är öppna för människor, samtidigt som ilskan, tomheten, uppgivenheten, makt- och meningslösheten växer sig mäktigare, framträder en vilja att tjäna något större: en stat fri från nepotism, korruption, orättvisor och misär – ett Guds rike på jorden.
Så kan det gå när en revolution som ursprungligen var fredlig och bottnade i frihetsdrömmar nu övergått till ett blodbad på kort tid, som fallet är med den syriska. Underklassens jakt på bättre liv och kamp för värdighet har i stället slutat med värsta typen av skräckscenarion med massakrer, massflykter, mord och förstörelse. Från alla inblandade sidor: regim, extremism- och rebellsidan.
Det här var ett utdrag från Magasinet Arena #2 2015. Vid citering vänligen referera till Magasinet Arena.
Magasinet Arena #2 2015 finns i butik. En prenumeration av tidningen kan beställas här >>