Plågsamt mästerverk om en utdragen skilsmässa

Amsalem vs Amsalem

Tänk dig att du blir bortgift som femtonåring. Att du sedan lever i ett kallt och kärlekslöst äktenskap i trettio år. Tänk dig att du till slut lämnar det gemensamma hemmet därför att du inte längre står ut, men att du, hur du än försöker, inte kan få skilsmässa, därför att det är mannen som bestämmer.

Precis så är det för huvudpersonen i den israeliska filmen Rättegången – Amsalem vs Amsalem som just nu visas på Folkets Bio runt om i landet.
Filmen börjar och slutar med texter mot röd bakgrund. Röd som blod. Och blodet kokar också under större delen av den nästan två timmar långa sträckbänksprocess som spelas upp framför våra ögon.
Alltihop utspelar sig i en rabbindomstol i Israel. I rättssalen eller i väntrummet. Det är fokus på detaljerna, på ansiktsuttrycken, kroppshållningarna. Viviane Amsalem vill skiljas. Hon har velat skilja sig från Elisha Amsalem sedan den allra första dagen tillsammans med honom. De har aldrig passat ihop. Han driver henne till vansinne. I flera års tid har hon bott hos släktingar. Allt hon vill är att bli fri.
Men just friheten verkar vara i princip omöjlig att uppnå. För Elisha Amsalem vill inte låta henne gå. Han vill inte ge henne möjligheten till ett liv utan honom. Låtsas att det är av religiösa skäl fast det egentligen handlar om något så simpelt som svartsjuka.

Och så länge maken är omedgörlig och hävdar att han är villig att ta hustrun tillbaka, kan rabbinerna inte tvinga fram en skilsmässa. Att Viviane inte älskar Elisha är inte skäl nog. Eller inget skäl alls. Hennes ord är inte lag. Mannens ord är lag. Vivianes advokat stångar pannan blodig mot rabbinernas stela, kyliga, sakliga konstateranden att det hela inte ligger i deras händer, de kan sätta Elisha i fängelse någon dag eller två om han vägrar infinna sig i domstolen när de har kallat honom, men de kan inte tvinga honom att gå med på skilsmässa. Inte när det inte föreligger några handgripliga skäl till varför de skulle behöva skilja sig. De flesta av de olika vittnena, som efter hand tas in i det lilla klaustrofobiska domstolsrummet, vittnar ju om att de båda äkta makarna är bra människor. Flera av vittnena tycker därför att Viviane borde vara en god judinna och gå tillbaka till sin man eftersom hon inte har någon akut anledning att lämna honom.
Men vittnesmålen avslöjar minst lika mycket om vittnena själva och deras relationer som om paret Amsalem. Varje vittne är som en miniberättelse i berättelsen och det hinner bli ett antal eftersom rättsprocessen aldrig tycks ta slut. Den pågår, månad efter månad, år efter år. Utan att Elisha klarar av att svara ja på den enda fråga som verkligen spelar någon roll.
Och så länge han inte svarar ja så är Viviane bunden. Bunden i enlighet med den judiska äktenskapslagen som säger att en kvinna kan initiera en skilsmässoprocess men att det är upp till maken om han vill ge sitt tillstånd eller ej. Utan makens tillstånd är kvinnan en ”kedjad kvinna”. Hon har inte rätt att gifta om sig. Skaffar hon barn är de inte legitima.

Om det inte hade varit för klädseln, för en och annan vag signal från en mobiltelefon och för den man som sitter och knapprar på en dator för att protokollföra det hela, så skulle handlingen lika gärna kunna utspela sig i en helt annan tid. De judiska äktenskapslagarna är tydligen ungefär desamma som under det ottomanska riket.
Men det är inte en historia om något förgånget. Det är dagens Israel. Ronit Elkabetz gestaltar Vivianes kvävande, undertryckta frustration och brännande sorg på ett sätt som understryker det bisarra i att hon överhuvudtaget tvingas utsätta sig för en så förnedrande process i ett land som kallas för en demokrati.
Ronit Elkabetz är också den som, tillsammans med sin bror Shlomi Elkabetz, har regisserat filmen. Något de har gjort med bravur. I biomörkret glömmer vi att det handlar om skådespelare. För oss är de bistra rabbinerna bakom det upphöjda skranket just rabbiner, utleda på processen men ur stånd att ta det enda viktiga beslutet. Simon Abkarian är den passivt aggressive Elisha som inte vill släppa sitt krampaktiga tag om en död relation. Hans bror är hans bror. Grannarna just grannar. Vivianes advokat, Carmel, är just en hedervärd advokat som vägrar bära kippa till vardags och tar ställning för sin klient både ur rättslig och själslig ståndpunkt. Och mest av allt är Viviane Amsalem just Viviane Amsalem, in i minsta antydan till ett bittert leende. När hon en endaste gång inte kan låta bli att brista ut i skratt under det frigörande vittnesmålet från en ordrik och hämningslös vän – som inte respekterar vare sig rabbinerna eller Elisha för fem öre – kommer skrattet frustande också i oss. Vi som har suttit med händerna knutna i ilska för hennes skull. För Viviane Amsalem som vill ha sin frihet.
Det är strålande.

Kanske låter det som att Rättegången – Amsalem vs Amsalem är en tung och tragisk historia. Men den flyger på sin berättarteknik, på sin intensitet, på sitt budskap och på Vivianes underliggande vrede som, när den blossar upp, avslöjar det patriarkala och fundamentalistiska systemet i hela sin bisarra löjlighet. I grund och botten är det en film om allas rätt till frihet, oavsett om det är från ett tvångströjeäktenskap eller från någon annan form av förtryck. Det är också en film om att vägra ge upp.
Så sent som förra året stiftades en lag i Israel som nu gör det möjligt för par att viga sig borgerligt. Det måste i förlängningen också göra det möjligt att skilja sig borgerligt. Filmen är ett utmärkt brandtal för att den möjligheten inte kommer en dag för tidigt.

Emma Lundström

Tidigare i Internationalen:

Günter Grass skrev mot glömskan

”Den som retar upp ockupanter och förtryckare har antagligen gjort något bra”

De väljer att riskera sina liv

Omvärlden måste tvinga Israel att sluta utplåna Gaza

Mer än osmakligt att hylla Sharon

Socialistiskt forum 2013: Röd samling i ett blåfruset land

Kulturellt motstånd: Frihetsteatern i Jenin på besök i Stockholm

Tystnad är aldrig rätt

Chomsky om värdighet: “Gaza är spelplatsen för alla tänkbara brott”

Dror Feiler: “Vi har inget annat val än att fortsätta vår kamp för rättvisa, solidaritet och jämlikhet”

Gaza. Gaza. Gaza.

Aktivisterna på väg hem igen: Estelle nådde aldrig Gaza City

På permission från fängelset

Ship to Gaza ger inte upp

Den israeliske människorättsaktivisten Ezra Nawi på Sverigebesök

“Blockaden av Gaza är outsourcad”

Ship to Gaza låter sig inte besegras

Freedom Flotilla II: Provokation ELLER nödvändighet?

“Vår ledstjärna är folkrätt och de mänskliga rättigheterna”

En värdig manifestation för Ship to Gaza