Året var 2015

av CARL OTTO WERKELID

Om tio år: hur kommer det att te sig då, 2015? Ett uppvaknandets år? Året då disparata händelser kom att samverka och leda till ett sätt att se på världen, mitt land och mig själv som jag inte riktigt kände igen? Eller kommer det decennium som väntar att ha än värre händelser och upplevelser i beredskap som, i lager på lager, gör huden tjockare och kapslar in ett förtunnat minne av det år då jag erfor att världen på ett kusligt sätt blivit dramatiskt annorlunda och att min egen position, jag själv, i den världen var en annan?

Året var 2015. Semesterhavet blev ett dödens hav. Människor på flykt drunknade där. Människor som i desperation hade köpt chansen till ett drägligt liv packades i överfulla, bristfälliga farkoster och övergavs sedan av cyniska människohandlare som försvann mot horisonten i snabbgående båtar. De desperata drunknade – människor som hoppades, hoppets människor. Tusentals gick under, förråddes, övergavs. Inte bara av horisontens skuggestalter utan också av oss; vi bröder och systrar i EU, vi gränsernas övervakare, vände och vred oss i obehag och tänkte, skall nu också semesterhavet tas ifrån oss, detta ljuvligt vackra, salta, livgivande hav … Kan jag verkligen fortsätta bada där, kan jag, som så ofta genom åren, med bibehållen självrespekt låta min trötta kropp få vederkvickelse i detta hav där alla dessa dog och dör?

Det var 2015. Semesterhavet mörknade. Av blod och blodspengar, av hopp som sjönk som stenar i djupen, av alla dessa monstruösa tal, antal omkomna, som meddelades i nyhetssändningarna – för varje sändning allt längre ner i prioritet.

Det var det året då jag upptäckte att mitt hjärta hade blivit en sten. Efter nyår blev Stockholmsvintern svinkallt tråkig, blåsig, rå, ingen riktig vinter, hattade hit och dit mellan plus och noll. Ena dagen snö, nästa tö. På min vanliga väg från Slussen in mot centrum passerade jag de vanliga tiggarna och upptäckte att jag inte längre orkade titta på dem, inte orkade svara på deras anrop med ett tafatt god morgon, inte ens orkade nicka. Jag kände mig usel. Det hjälpte inte. Blev en av dessa som vänder sig bort. På något sätt blev jag fattigare än de som jag vände mig bort ifrån. Upptäckte att jag började undvika mina invanda vägar genom city för att undvika dem, slippa dem.

Året då svenska judar började tala om att lämna sitt födelseland Sverige! 2015! Artiklar skrevs, om detta i sak ohyggligt allvarliga, och mer allmänt om trakasserier och hot mot judiska skolor och daghem. Jag frågade judiska vänner: är det verkligen så illa? Varför har ni inget sagt? Och varför har jag inget märkt, inget anat? Var det så att attentaten i Paris och Köpenhamn lyfte på en tystnadens slöja som i Sverige, Malmö kanske undantaget, förhindrat att detta viktiga kom till uttryck: det fanns judar, sedan många generationer rotade här, lika mycket svenskar som jag, som inte längre kände trygghet och aktning nog för att stanna i landet? Sverige var inte längre ett hem.

Det där året, 2015, kände jag plötsligt inte igen mitt land och inte mig själv i en värld jag visserligen aldrig känt igen, men som nu visade ett ansikte jag inte längre kunde fly från, inte ens genom ett dopp i semesterhavet.

Carl Otto Werkelid är f.d. kulturråd vid Sveriges ambassad i London och kulturchef vid Svenska Dagladet 2001–2008.