Två nyutkomna amerikanska böcker vill bidra till att förstå vår moderna och ofta förvirrande västerländska kultur, och hur en kristen i dag bäst kan förstå sin uppgift i den.
”Den äkta kristna, andliga resan slutar aldrig i något så färglöst som att ’upptäcka sig själv’. Snarare mynnar den ut i det strålande privilegiet att få delta i Guds arbete att föra nåden in i världen.” Så skriver den amerikanske katolske prästen Robert Barron, känd apologet främst genom sitt världsomspännande evangelisationsprojekt Word on Fire via sociala medier, i nya boken Seeds of the Word: Finding God in the Culture, som är en samling av över 80 av hans egna essäer om filmer, litteratur, politik och samtida kulturliv i stort.
Fader Barrons utgångspunkt är att den som vill förkunna evangeliet i dagens västerländska kontext måste inse att vår kultur bokstavligen har såtts med semina verbi, det vill säga ”ordets frön”. Ett sådant förhållningssätt är, förklarar han i boken, att använda sig av den patristiska metoden att söka dessa ”ordets frön – spår och ekon av evangeliet som kan återfinnas, ofta på ett förvrängt sätt, i både hög- och lågkultur.” Detta perspektiv avvisas emellertid av kristna och katoliker som ser all populärkultur som i grunden depraverad, omoralisk och korrumperande. En sådan betänksamhet – eller antagonism i många fall – är förståelig, menar fader Barron, men mer reaktiv än seriöst bemötande; det vill säga, den avslöjar ofta en osäkerhet och även ibland en antydan till paranoia som misslyckas att leta efter den ”gudomliga mening” som kan vara gömd på överraskande ställen.
En känsla av detta förhållningssätt kan återfinnas i rubriken på filmrecensionerna: ”Apornas planet och faran med konsekventialism”, ”Spindelmannen, Ironman, Stålmannen och Gud-mannen” och ”World War Z och konciliet i Trento”. I den sistnämnda inleder fader Barron med att förklara hur en film om en zombie-apokalyps med Brad Pitt i huvudrollen fängslade honom eftersom ”den tillhandahöll en mall för att tänka seriöst om synd och frälsning”, och efter en kort sammanfattning av handlingen går han över till att diskutera hur konciliet i Trento uttryckte kyrkans lära om arvsynden. Hans slutsats är att frälsningens stora berättelse fortfarande finns i Västvärldens intellektuella DNA och att det är därför som den dyker upp regelbundet i populärkulturen, som till exempel i den nämnda filmen. Kanske kulturen försöker finna nya uttryck för den när de kristna kyrkorna har blivit så tafatta med sitt berättande?
Fastän tonen är varm och positiv flyr fader Barron inte brännande ämnen utan går till exempel i närkamp med vad han menar vara den ”liberala katolicismens” blodfattiga ”sociala rättvisa”, anti-katolicismen i samhället, samkönade äktenskap och det han kallar för ”dialog-fetischism” (en kritik mot de tal som hölls av fader John Jenkins och president Barack Obama vid promotionsfesten på Notre Dame-universitetet 2009). I essän ”Den moderna Areopagen” pläderar han för det evangeliserande arbetet inom ramen för Word on Fires verksamhet (www.wordonfire.org): ”Om intellektuellt seriösa troende fjärmar sig själva från det samhälleliga samtalet och drar sig tillbaka till sina bibliotek och klassrum, kommer det offentliga rummet att tillhöra ateisterna och sekularisterna.” Boken är lärorik, både för den icke-katolske sökaren och den katolske evangelisten.
Teologen, debattören och författaren James A. Patrick har publicerat en annan samlingsvolym, Essays On Modernity And the Permanent Things from Tradition, som också behandlar aktuella kulturella, politiska och teologiska frågor. I förordet slår han fast att vår tid är en tid av revolution ”som började med Lucifers fall, förkunnades av Renässansen och Upplysningen” och nu fullkomnas i en rad strider mellan den kristna traditionens betoning av bestående värden och ”modernitetens apostlar” som till exempel de relativistiska filosoferna Richard Rorty och Peter Singer.
I likhet med fader Barron gör han sina observationer inom ramen för en större bild av filosofiska rörelser, teologiska konflikter och historiska omvälvningar. Men där fader Barrons kulturella engagemang är evangeliserande till sin natur, är dr Patricks mer diagnostiskt. Han uppvisar en bred historisk kunskap kombinerad med en uppenbart konservativ läggning (i Edmund Burkes tradition), vilket blir tydligt i exempelvis kapitel rubricerade ”Praktiska råd om vad man ska göra när barbarerna kommer” och ”En smak av tyranni: abort som politisk teater”. I den korta essän ”Frihet och sanning” argumenterar han för att den moderna, sekulära staten helt enkelt är en fiende till sanningen. ”Dialogen ersätter mötet byggt på sanning”, noterar han, ”terapi ersätter ånger, straff och omvändelse. I ett sådant samhälle är fienden den tänkande personen.”
Politisk korrekthet är, menar Patrick, det kloroform som kväver friheten och presenterar sig i vetenskapens och rationalitetens attraktiva klädnad. Men den kristna samhällsvisionen är den rakt motsatta: kristen kultur har en skyldighet att undervisa om Kristus. De viktigaste fakta om varje civilisation är dess religion, sådant som binder samman. Barbari, tendensen hos civilisationer i förfall att undertrycka tankar, hopp och skönhet till förmån för omedelbarhet, njutning och våld, har blivit en egen religion. Patrick drar en rät linje mellan tro och frihet, icke-tro och slaveri, och fastslår att ”talet om moderation är ren nonsens eftersom alla frågor är uttryck av den enda frågan: tillhör människan andra människor eller Gud?”
Vad kan då göras? ”Till att börja med”, insisterar Patrick, ”håll dig nära Kristus. … Be om genuin omvändelse.” Det är rådet för helgon och martyrer, i motsats till ”visdomen” av en tid som har lite eller ingen tid för Kristus, bön eller omvändelse. Här finns också essäsamlingens återkommande tema: nödvändigheten av helighet, av att vara salt och ljus i en sönderfallande kultur. Till slut är det evangeliska och diagnostiska två sidor av samma heliga mynt, för det är omöjligt att vittna väl utan att känna till de särskilda sjukdomarna i den rådande tiden. Han pekar på en tilltagande elitism, där de som styr samhällsdebatten skapar konversationer som bara de själva kan förstå. Motsatsen är den kyrkans tidlösa lära om Gud och människan ”som talar till alla sorters människor i alla tänkbara sammanhang och framhåller den sanning som ensam kan hela deras själar.”
På denna punkt, liksom många andra, är fader Barron och dr Patrick överens. På så sätt är deras böcker värdiga följeslagare, väl lämpade för dem som vill göra kloka observationer och förkunna med klarhet – och analysera med en kärlek som söker den gudomliga meningen i allt som händer.