av ULF JONSSON
– Det är dags att kritiskt skärskåda vår tids utbredda sanningsrelativism.
Vår samtid har ett ansträngt förhållande till sanningsbegreppet. Det krävs visserligen inte mycket eftertanke för att inse att det inte går att leva ett normalt liv om man struntar i sanningsfrågor. Att exempelvis strunta i om broar som man kör över faktiskt håller eller inte är ingen bra idé. Livet straffar i längden den som ignorerar frågan.
Men samtidigt känner vi oss obekväma när vi gör anspråk på sanning. Kan man verkligen veta vad som är sant? Pilatus fråga till Jesus ”Vad är sanning?” (Joh 18:38) känns lika aktuell i dag som när den ursprungligen ställdes. Frågan kompliceras dessutom av den gnagande känslan av att varje sanningsanspråk är uttryck för intolerans. Den som tror sig veta hur det faktiskt förhåller sig förmodas ha svårt att tolerera andra uppfattningar. Det blir då frestande att fly till skepticismen och att nöja sig med att var och en får vara sin egen sannings smed.
Sanningsrelativisterna står dock inte oemotsagda på scenen. Då och då höjs röster som protesterar mot relativismen. I slutet av mars publicerade medicinprofessorn Martin Ingvar, filosofiprofessorn Åsa Wikforss och ordföranden i Förbundet Humanisterna Christer Sturmark på DN Debatt ett upprop ”mot den postmoderna sanningsrelativismen inom akademien och den offentliga debatten”. Intellektuell lättja kombinerad med konstruktivistisk relativism riskerar att underminera förtroendet för vetenskapen och för samhällets moraliska och juridiska grundvalar, varnar författarna.
Uppropet på DN Debatt den 22 mars är ett på flera sätt välgörande och intressant tidens tecken. Men på en punkt gör artikelförfattarna nog en missbedömning. De skriver att pedagogiken är den mest relativistiskt anfrätta disciplinen i den svenska akademiska världen. Men frågan är om situationen inte är ännu värre hos teologerna.
Man får naturligtvis inte dra alla teologer över en kam. Men det är svårt att värja sig mot intrycket att en betydande del av landets religionsvetare och teologer i sin akademiska verksamhet är präglade av en relativistisk hållning. Inom somliga deldiscipliner används sanningsbegreppet förvisso fortfarande. Men när det kommer till teologins centrala teman och deras sanningshalt – exempelvis ”Existerar Gud?”, ”Vilka egenskaper har Gud?”, ”Hur går Guds allmakt och mänsklig frihet ihop?”, ”Vad är en uppenbarelse?”, ”Uppstod Jesus från de döda?” – så verkar dessa ha drunknat i en metodologisk agnosticism. De ofta besvärliga – men intressanta! – frågorna om den religiösa trons innehåll överlämnas åt det subjektiva tyckandets domäner. Var och en får bli salig på sina tankekonstruktioner.
För en del år sedan var jag med i en offentlig teologisk debatt i Stockholm som kan illustrera fenomenet. Frågan gällde då Jesus från Nasaret och hans betydelse för den kristna tron. En av debattörerna, en välkänd teolog inom Svenska kyrkan, argumenterade för att det inte spelar någon roll om Jesus faktiskt har funnits. När jag invände att det är svårt att tro på att Jesus har dött för människornas frälsning om han aldrig har existerat, så blev svaret: ”Men vi har ju berättelserna om Jesus, det räcker.”
Erfarenheter som från den ovan nämnda debatten ger anledning till några enkla iakttagelser.
Det är människor, inte sanningar, som kan vara toleranta respektive intoleranta. Det är upp till oss människor att avgöra hur vi handskas med sanningar, inklusive religiösa sådana. Visst kan man bete sig oförskämt och dunka sanningar i huvudet på folk. Men varför skulle man göra det? Ligger inte styrkan hos sanningar just i att de övertygar med sin egen kraft, inte genom tvång och översitteri? Sanningsrelativismen är heller ingen lösning. Även den kan företrädas med oförskämda metoder. Dessutom ligger det i dess natur att den nedvärderar betydelsen av öppna debatter och sakargument. Varför skulle man bry sig om den andres argument om man menar att argument hur som helst inte leder någon vart?
Men hur är det då med konstruktivismen? Visar ändå inte den att sanningarnas, inklusive de religiösa sanningarnas, tid är förbi? Knappast. Visst stämmer det att mycket av det som vi människor talar om i stor utsträckning är våra egna konstruktioner. Det stämmer också att vi bara kan beskriva världen utifrån våra egna förutsättningar. Men det betyder inte att vi människor är orsak till allt. Ljusets hastighet är oberoende av oss. Detsamma gäller för huruvida det är sant att det har funnits dinosaurier på jorden eller inte. I en mycket robust bemärkelse struntar världen högaktningsfullt i våra mänskliga tankekonstruktioner. När vi anpassar vårt tänkande till verkligheten kommer vi sanningen på spåren. Annars tar vi miste.
Det borde väl egentligen vara en hjärteangelägenhet för just teologerna att kritisera den konstruktivistiska sanningsrelativismen. Denna bottnar ju i en orimligt antropomorf bild av tillvaron, där människan intar Guds plats och görs till alltings mått. De tre stora monoteistiska religionerna – judendom, kristendom och islam – är ense om att Gud är universums skapare. Gud är den utan vilken ingenting annat är. Gudstron är därmed konstruktivismens raka motsats. Vi människor upptäcker världen, vi ingriper i den och omgestaltar den på många sätt. Men utan Gud skulle världen och vi människor, inklusive våra tankekonstruktioner, inte finnas.
Den konstruktivistiska föreställningen om människan som tillvarons egentliga skapare har sin pendang i idén om att människan har skapat Gud till sin avbild. Att pröva argumenten för och emot sådana föreställningar är en eminent uppgift för teologerna. Men då behöver man själv först träda ut ur de konstruktivistiska dimridåerna. Man behöver dessutom sluta med att behandla sanningsfrågor och existentiella frågor som varandras motsatser. Varför skulle de vara det? Det duger heller inte att spela ut sanningssökande mot sanningsanspråk. Den som söker på allvar löper risken att finna. Man behöver slutligen också kritiskt reflektera över om den konstruktivistiska teologins myckna tal om gudsbilder inte mest av allt är uttryck för en realitetsförlust, som i sin tur bidrar till en fortsatt sekularisering av vår antropocentriska kultur. Den av oss konstruerade guden kan vi nämligen gott klara oss utan.
Teologins intellektuella utmaningar får inte fuskas bort i den konstruktivistiska sanningsrelativismens namn. Tron är verklighetstolkning med sanningsanspråk. Därför duger det inte att undvika sanningsfrågorna kring tron och anspråket från uppenbarelsens Gud som säger ”Vet att jag är Gud, jag och ingen annan” (5 Mos 32:39).
Ulf Jonsson är jesuitpater, professor i religionsfilosofi och chefredaktör för Signum.