Ett liv i kvinnokampens tjänst

FotoHelenaRingberg

KULTUR: Det är inte särskilt länge sedan som en kvinna som sökte sig ut i arbetslivet kallades för en ”förvärvsarbetande husmor”. Hon ansågs först och främst vara ansvarig för att sköta hemmet, mannen och de eventuella barnen. Hennes egna drömmar och begär kom i absolut sista hand. Detta har förändrats. Författaren och professorn Yvonne Hirdman har följt utvecklingen. Anders Karlsson har läst hennes nya självbiografi.

 

BOKEN: Medan jag var ung. Ego-historia från 1900-talet

av Yvonne Hirdman

Ordfront 2015

 

Yvonne Hirdman är den svenska kvinnoforskningens grand old lady. Det var Hirdman som i mitten av 1980-talet introducerade genusbegreppet i vårt land. Begreppet grundar sig på tanken att vi inte föds som kvinnor eller män utan att vi blir det. Kön är primärt en social konstruktion. Vanor, föreställningar, normer och lagar i ett samhälle är det som utgör begreppsparet manligt/kvinnligt och relationen – eller genusordningen – mellan könen. I den första maktutredningen som kom 1990 var det Hirdman som analyserade genusordningen i det svenska samhället. Tidigare, 1988, hade hon också utsetts till professor i kvinnohistoria vid Göteborgs universitet.
I botten på sin profession är Hirdman allmän historiker. År 1974 disputerade hon med avhandlingen Sveriges Kommunistiska Parti 1939-45. Av hennes tidigare utgivna böcker kan nämnas: Genus – om det stabilas föränderliga former (2001), Det tänkande hjärtat. Boken om Alva Myrdal (2006), Gösta och genusordningen (2007) samt Den röda grevinnan (2010).
Den röda grevinnan är ett porträtt av Hirdmans landsflyktiga kommunistiska mor. Boken belönades med Augustpriset för årets svenska fackbok.

I början av detta år kom så Yvonne Hirdman ut med sin självbiografi: Medan jag var ung. Ego-historia från 1900-talet. Som titeln säger ligger den absoluta tyngdpunkten på tiden före millennieskiftet. Åren därefter återger hon enbart ett fåtal strandhugg, kan det månne bli frågan om en fortsättning? Vi får följa huvudpersonen från uppväxten i Stockholm, Malmberget och Oskarshamn på 1940- och 50-talet (Hirdman själv är född 1943), över akademiska studier, barnafödande, kvinnokamp i Grupp 8 och mansrelationer på 1960- och 70-talet, fram till ett mer etablerat liv med fast forskningstjänst, professurer och mötet med livskamraten Claes under 1980- och 90-talet.

Stilgreppet som Hirdman använder sig av är att kronologiskt lotsa läsaren framåt med dagboksanteckningar, dikter och prosaförsök, varefter hon med nuets ögon och kommentarer lodar oss ner i sitt livs utveckling. Det hela gör att framställningen får ett starkt drag av rättframhet och ärlighet där hon inte heller väjer undan för tillvarons mörkare sidor. Sorger och glädjeämnen växlar över tid, men framför allt är det en glupande livsaptit och nyfikenhet som tränger ut mellan pärmarna. Det är också trösterikt att hennes krokiga väg – inget vidare i skolan, fast forskartjänst först vid 40 år och ett ganska så rörigt erotiskt liv långt upp i medelåldern – mynnat ut i någonting som blev så bra och som det känns att hon är väldigt nöjd med.

Ett annat tydligt drag i boken är hur hon ända från tidiga barnaår verkar ha varit väldigt observant på spelet mellan könen – nästan så att hon känns predestinerad för den senare forskarprofessionen. Med inpass ger hon oss också små signaler om kvinnans samhälleliga ställning över tiden. Här blir vi vid ett flertal tillfällen varse vilken enorm omdaning Sverige genomgick under 1960- och 70-talet. Tänk bara att vi hade ett 50-tal där det närmast var normalt att kvinnans huvudsakliga uppgift var att sköta markservicen och där en kvinna i arbetslivet titulerades som ”förvärvsarbetande husmor”. Och bara ett till två decennier senare hade vi en väl utbyggd barnomsorg och det var en självklarhet att kvinnor skulle ut i arbetslivet.

Boken är naturligt nog också ett mäktigt avtryck från den förändringens röda tidsanda som rådde under senare delen av 1960-talet och 70-talet, som här när Hirdman vänder sig till dagboken 2 november 1970: ”Funderingar kring äktenskapet, liksom upplagt. Min grannfru ska skiljas. Är ännu helt inne i det gamla tänkandet. Men obs! Kunde tänka sig kollektivt boende. Det brer ut sig – det nya tänkandet. Men vad ska vi göra med denna ålderdomliga överbyggnad som inte längre är anpassad till den föränderliga grundvalen? Hela samhället är ju byggt för denna överbyggnad, som nu blivit ett direkt hot mot all mänsklig lycka, ett direkt vapen som vänds mot dom som alltid drabbas värst av den, barnen nämligen”.
Ja, så här nästan 45 år senare känns det som att det återstår en massa för oss att göra. Hirdmans självbiografi ger en hel del energi till stöd för detta görande.

Anders Karlsson