SEGERDAGEN?

43606861_9_maya2

I FOKUS: ”En befängd historiesyn kryddad med färsk Putin-propaganda”, ”Åsa Linderborgs ton hör hemma i Kreml”, ”Vänstern vill alliera sig med Kremls starke man”, ”Linderborg försvarar Stalin” … Under några vårvinterveckor rasade en grotesk tidningsdebatt om andra världskriget och betydelsen av segern över Hitlertyskland i kvällspressen. I dagarna är det 70 år sedan spillrorna av naziregimen kapitulerade, den 7 maj till västmakterna och den 9 maj till Röda Amen. Men vem och vad var det som segrade? Historikern Håkan Blomqvist reder ut frågan.

Aftonbladets kulturredaktör Åsa Linderborg hade reagerat mot att Rysslands Vladimir Putin inte inbjudits till minnesceremonin kring befrielsen av Auschwitz i januari, trots att det var sovjetiska trupper som sjuttio år tidigare intog dödslägret. ”Tacka Röda armen för befrielsen”, skrev Linderborg och efterlyste en ”viss ödmjukhet” inför den sovjetiska insatsen i kampen mot fascismen. 27 miljoner sovjetmedborgare dödades i kriget mot Hitlertyskland som avgjordes på östfronten. Men nu skrivs historien om, påpekade Linderborg. Högerkrafter och nationalister framställer Nazityskland och Sovjet som lika goda kålsupare.
Och en rasande motreaktion lät inte vänta på sig.
På kultur- och ledarsidor bombarderades Linderborg med anklagelser om att gå Putins ärenden och återuppliva en stalinistisk historieförfalskning. Och hon svarade lika rasande: ”Det luktar Zyklon B om den nya historieskrivningen” (AB 12/2), och angrep, med support av Jan Guillou, den liberala oförmågan till historisk självkritik av det borgerliga stödet för Mussolini och Hitler, liksom för Münchenöverenskommelsen 1938, som öppnade väg för Hitlers krig österut.
En salig blandning av debattörer som Stefan Ingvarsson, Ulrika Kärnborg, Peter Fröberg Idling, Karin Olsson, Kristian Gerner och Peter Wolodarski pekade istället på Stalins pakt med Hitler 1939, överfallet på Polen och Finland, annekteringen av de baltiska staterna plus fyrtio år av sovjetstyrda förtryckarregimer bakom järnridån och menade Stalin inte var bättre än Hitler.

Men var den sovjetiska segern över Hitlertyskland något bra eller dåligt, var det likgiltigt vem som segrade, svara på frågan! envisades Linderborg utan respons. Och fruktade att svarslösheten hänger samman med oförmågan hos dagens liberala elit, likt mellankrigstiden förblindad av antikommunism och ryssofobi, att hålla rågången mot den europeiska nyfascismen. ”Hur den antifascistiska kampen under andra världskriget ska värderas är en ödesfråga för vår samtid”, menade Linderborg (AB 24/2).
Varpå Expressens kulturchef Karin Olsson pratade bredvid mun med formuleringen ”inställningen till Ryssland har blivit en definierande fråga i vår tid” (Expressen 19/3). Alltså, för eller mot Ryssland, nu och då, och oavsett vad.
Genom Putinregimens aggression mot Ukraina och försök att sola sin oligarki i glansen av 1940-talets kamp mot fascismen, ska alltså den sovjetiska segern över Nazityskland förpassas till historiens sophög, menar liberalerna. Kriget i öster var ju bara en drabbning mellan lika goda kålsupare och diktatorer av samma skrot och korn.

Så medan den svenska kronprinsessan Victoria, från en stat och samhällselit som länge indirekt bidrog till nazisternas massmord i öster, utan någon mediastorm intar VIP-plats vid Auschwitzceremonin, ska det ses som normalt att Rysslands företrädare saknas (oavsett skälet, frågan om inbjudan är omtvistad). Lika normalt som att dagens ukrainska parlament den 9 april i år stiftade lagar (nr 2538 och 2558) som inte bara gör det till ett brott att förneka ”den kriminella karaktären av den totalitära kommunistiska regimen i Ukraina från 1917 till 1991”. Utan även att förneka det legitima i 1900-talets ukrainska självständighetskamp, inklusive den som fördes av de fascistiska rörelserna OUN och UPA och som slaktade något hundratusen polacker och judar.
Ja, lika normalt som att SS-veteraner med myndigheternas stöd årligen paraderar i Riga och Vilnius till vanmäktiga protester från judiska spillror av Förintelsen. När Litauens allmänne åklagare 2007 inledde en utredning mot fyra för detta judiska partisaner, nu i 80-årsåldern, illustrerades vad den nuvarande historierevisionen kan innehålla. 95 procent av Litauens judar, över tvåhundratusen, mördades av nazisterna och deras litauiska kollaboratörer under kriget. Men medan judar som flydde undan Förintelsen och anslöt sig till sovjetiska partisanförband eftersöks för krigsbrott över sextio år efteråt, har inte en enda litauisk krigsförbrytare straffats, protesterade Efraim Zuroff från Simon Wiesentahl centret i Israel (Haaretz 7/8 2008).

Att den historieskrivning som likställer nazismen och kommunismen, Hitlers tredje rike och Stalins Sovjet, öppnat vägar för nyfascistiska och extremnationalistiska historietolkningar av andra världskriget är ett faktum. Ett exempel utgörs av den våg av spansk historieskrivning i slutet av 1990-talet som återintroducerade en Francovänlig eller åtminstone urskuldande version av inbördeskriget 1936-39 (bland andra genom de populära publicisterna Pío Moa och Cesar Vidal).
Om kommunismen av olika schatteringar var att likställa med nazismen kunde Francos uppror placeras i ett mer förstående ljus. Det är enligt samma logik som mellankrigstida fascistiska och nationalistiska rörelser i Central- och Östeuropa, från Ukraina till Lettland, omvärderas. Deras kamp för oberoende mot den sovjetiska Röda Armén, ibland på Nazitysklands sida och ibland även mot tysk ockupation, har ökat deras historiska legitimitet. En omvärderande eftervärld redigerar då gärna bort deras historiska blodfläckar av antisemitism, pogromer och etniska rensningar, som var fallet med exempelvis ukrainska UPA eller litauiska aktionsfronten, LAF.

Samtidigt är historiska omvärderingar och nytolkningar ofrånkomliga. Med den gamla efterkrigsordningens undergång på 1990-talet, sovjetimperiets upplösning men också den efterkoloniala världens utveckling, tränger tidigare undertryckt eller negligerad historia fram med stor kraft. Och visar, med Åsa Linderborgs ord (AB 23/2), att andra världskriget ”inte var någon Sagan om ringen”, där något enkelt gott stod mot något enkelt ont. Tvärtom var historiens dittills mest omfattande och förödande krig extremt komplext.
Den ”demokratins kamp mot fascismen” som trumpetades från London och Washington handlade inte bara om att slå tillbaka Hitlers Tyskland, Mussolinis Italien eller Hirohitos Japan utan om att försvara och omfördela koloniala rikedomar och världsmakt. Slakten på kolonialbefolkningar när de segrande ”demokratierna” skulle återupprätta sina välden under de sista krigs- och första efterkrigsåren – i Algeriet, Mellersta Östern, Indien, Malaya, Indokina och Indonesien – tillhörde länge en i väst dold och undanträngd historia. Idag strömmar historierna fram, om offren för britternas förödande bombardemang av Surabaya, holländska dödspatrullers mord på tusentals civila indonesier, massvälten med en miljon döda i Indokina, de trettiotusen dödade algerierna i franska Sétifmassakern 1945… för att bara nämna ett par droppar i havet av våld när kolonialvälden skulle återupprättas.
Det samma gäller kriget mot fascismen i öster, med Stalins massmord i polska Katyn, som så länge skylldes på nazisterna, massvåldtäkterna mot tyska kvinnor på Röda Arméns väg mot Berlin, fördrivningen av tolv miljoner tyskar som i generationer levt i östra Europa, det polska dödslägret Lamsdorf där tusentals tyska krigsfångar, inklusive åtta hundra barn, mördades efter 1945 eller Strahovstadion i Prag där tusentals fördrivna tyska civila mejades ner, den brittiska tvångsevakueringen från österrikiska Kärnten av hundratusentals kroatiska ustasjasoldater, serbiska tjetniks och ryska kosacker till Titos styrkor som massakrerade dem i tusental, efter krigsslutet…
Ur efterkrigsordningens rasmassor letar sig de förbjudna eller förträngda berättelserna fram.
Betyder det att världskriget i grunden måste omvärderas, att Sovjet inte slogs mot fascismen och USA inte för demokratin?

”Andra världskriget var en militärpolitisk, geostrategisk och ekonomisk-politisk uppgörelse mellan stater”, skriver historikern Kristian Gerner i polemik mot vad han ser som den alltför ”grovhuggna ideologiska polemik som karaktäriserat debatten”(Expressen 10/4). Bortsett från Gerners egen ideologiska polemik i den gångna debatten är det kloka, om än otillräckliga ord.
Sedan Stalins ”socialism i ett enda land”, segrat i den bolsjevikiska partistriden var den världskommunistiska rörelsen från 1930-talet helt underordnad det sovjetiska stadsintresset. Partierna följde slaviskt omkastningarna i den sovjetiska säkerhetspolitiken. Fram till Hitlers maktövertagande gällde den så kallade ”tredje periodens” ultravänsterism där socialdemokrati och nazism klumpades ihop under samma hatt och den parlamentariska demokratin inte var värd ett vitten. Efter 1934, med Sovjets inträde i Nationernas Förbund och strävan efter ”kollektiv säkerhet” med västmakterna, gällde hastigt ”demokratin framförallt” med kommunistpartier som skulle försvara nationalistiska tongångar, militära rustningar och folkfronter som förenade både socialdemokrater och borgerliga mot fascismen. För att än mer plötsligt, i juni 1939, förvirrat tvingas försvara Hitler-Stalinpakten och ta avstånd från den borgerliga demokratin – varpå ny klackvändning fordrades när Tyskland angrep Sovjetunionen sommaren 1941 och Moskvas fann förbund med de västallierade…

Det var inte av ideologiska skäl, av en demokratisk eller socialistisk antifascism, som Stalin gick i krig mot Nazityskland, utan av en påtvingad realitet för att försvara Sovjetstaten, den arbetarstat som uppstått ur 1917, men övertagits av en maktfullkomlig partidiktatur. Antifascismen kopplades på och av utifrån säkerhetspolitiskt behov.
På samma sätt var det ingalunda av demokratisk antifascistisk övertygelse fransk, brittisk och senare amerikansk borgerlighet gick ut i världskriget. Den spanska republiken hade krossats av fascismen medan de så kallade demokratierna förbjudit såväl frivilliga som militärhjälp. Den franska antifascistiska folkfronten hade redan besegrats av fransk borgerlighet och arbetarstrejkerna kuvats av militär när kriget mot Tyskland bröt ut. Den brittiska borgerligheten sympatiserade in i det längsta med Mussolinis fascister mot italiensk och europeisk vänster. Det borgerliga Europa, från Stockholm till Madrid, från London till Berlin, Rom och Bukarest utgjorde ingen antifascistisk kraft på 1930-talets långa väg mot världskriget. Det var när statsintresset sattes på spel – inklusive de ekonomiska intressena – som olika borgerliga regimer tog ställning, eller vände kappan efter vindarna.
Betyder det att fascism och antifascism saknade betydelse i världskriget? Naturligtvis inte. Världskriget rymde, som den belgiske marxisten Ernest Mandel uttryckte det, många krig; imperialistisk rivalitet om råvaror och strategiska positioner, nationella och koloniala frigörelseförsök, revolutioner och kontrarevolutioner, aggression och försvar, förintelse och överlevnadskamp. Kampen mot fascismen utgjorde ett av dessa krig, förankrat i arbetarrörelser och breda befolkningsmassor i både öst och väst.

De stora allianserna; Sovjetunionen och västmakterna på ena sidan, axelmakterna och Japan på den andra, innehöll världar av motstridiga och med tvång förenade intressen. Den japanska imperialismen som i allians med det rasistiska Nazityskland folkmördade sig fram i Manchuriet och Korea, manade kolonialfolken i Sydostasien till uppror mot de ”vita herrefolken” – och bidrog därmed paradoxalt till utbrottet av den befrielsekamp mot britter och holländare som vidtog efter 1945. Kommunistpartier på många håll, som i Indien och Latinamerika, avstod i namn av den förenade antifascismen från att bekämpa västimperialismen varför borgerliga nationalister, som indiska kongresspartiet eller argentinska peronismen, istället vann befolkningarnas stöd. Med samma motiv avstod kommunisterna vid krigsslutet i Grekland, Italien och Frankrike från att kämpa om makten – men det var den sovjetiska säkerhetspolitiken, alliansen med västmakterna, som krävde det. Att socialister och kommunister som bekämpat fascismen ingick i den franska regering som krossade det algeriska upproret 1945, säger något om relationen mellan statsintresse och antifascism.
Att historien skrivs om är ofrånkomligt. Att den klär av diktatorernas och imperialisternas motiv nödvändigt, liksom att den släpper fram de undertryckta berättelserna, de osynliggjorda offren och följderna, även på de förlorande sidorna. Men inte för att vända historien upp och ned och ta fascismen till nåder, utan för att fördjupa vår förståelse av den moderna världens mest ödeläggande katastrof och djupaste barbari – och förhindra en upprepning.
Att den ryska rövarkapitalismen genom Vladimir Putin ska sola sig i glansen av sovjetfolkets kamp mot fascismen är vedervärdigt, men inte värre än den europeiska borgerlighetens brist på respekt för de miljoner sovjetmedborgare, kommunister och andra som offrade allt för den segern.
Var den segern bra eller dålig?
Den betydde inte frihet – för Östeuropas folk som efter hand underkastades stalinismens förtryck, för den koloniala världens befolkningar som påtvingades blodiga frigörelsekrig mot imperialistmakterna, för alla dem som hoppades att fascismens slut skulle följas demokratiska och solidariska samhällen utan nöd och despoti.
Men den var nödvändig.
För mänsklighetens överlevnad och själva möjligheten att gå vidare från Auschwitz’, Gulags och Hiroshimas århundrade.
Inför den segerdagen och alla dem som gav sina liv mot fascismen behöver vi inte ett uns av den gångna tidningspolemikens demagogi.
Bara just lite ödmjukhet.

Håkan Blomqvist
Historiker vid Södertörns högskola