Uppmärksammandet av de fattiga var utgångspunkten för befrielseteologin, hävdade Gustavo Gutiérrez Merino, allmänt erkänd som grundaren av rörelsen i en artikel i Vatikanens tidning L’Osservatore Romano den 8 maj. Gutierrez underströk att detta uppmärksammande av de fattiga byggde på befrielseteologernas egna konkreta erfarenheter sina i hemländer.
”Våra samhällen såg de fattiga som icke-personer, men inte i filosofisk mening, eftersom det är uppenbart att varje människa är en person, utan snarare i sociologisk mening; de fattiga accepterades inte som medborgare, som personer i samhället. De var och är osynliga, utan rättigheter, utan att deras värdighet erkänns”, förklarade den peruanske teologen i sin artikel, vars publicering kan ses som ett svar på påståendet från Ion Mihai Pacepa, en tidigare general i Rumäniens kommunistiska hemliga polis, vilken hoppade av till Väst under 1970-talet och i en intervju i början av maj hävdade att sovjetiska KGB hade skapat befrielseteologin och sedan understött den i Latinamerika. Ett påstående som väckte stor uppmärksamhet inom Vatikanen.
Gutiérrez artikel är ett utdrag ur en av hans böcker, och inleds med att fastslå att det finns två huvudsakliga skolor i tänkandet om fattigdom och att båda kommer ur evangeliet: den ena fokuserar på Kristi lyhördhet gentemot de fattiga och deras lidande, och den andra att Kristus själv ”hade levt ett liv i fattigdom så att de första kristna förstod att för att kunna vara hans lärjungar behövde de också leva ett liv i fattigdom. Båda dessa skolor är sanna”, skrev Gutiérrez, men ”vi måste tolka de båda uppfattningarna utifrån vår historiska kontext och våra liv.”
Gutiérrez menade att det första perspektivet återfinns i evangelisten Lukas version av saligprisningarna (”Saliga ni som är fattiga, er tillhör Guds rike”), medan den andra speglas i Matteusevangeliets saligprisningar (”Saliga de som är fattiga i anden, dem tillhör himmelriket”). ”Jag tror att båda tänkesätten – fattigdom som en skandal och fattigdom i anden – kan vara användbara, även om deras betydelse måste aktualiseras i vår historiska tid”, reflekterade han vidare.
Han förklarade att ”en ny idé om fattigdom” har utvecklats under det senaste årtiondet. ”Fattigdom i Bibeln och i vår tid är inte bara en ekonomisk fråga. Fattigdom är något mycket mer än så. Den ekonomiska dimensionen är viktig, kanske primär, men den är inte den enda.” Detta har vi blivit mer medvetna om, sade Gutiérrez i artikeln och slog sedan fast att ”fattigdomen tydligt var startpunkten för befrielseteologin, fastän vi inte fullt ut hade förstått dess komplexitet och variation.”
Dominikanprästen, som kommer att tala vid veckans generalförsamling för Caritas Internationalis, betonade att befrielseteologerna hänvisade till de fattiga i sociologisk mening, som personer ”som är osynliga och inte har några rättigheter. Vi definierade dem också som de ’obetydliga’. Det är möjligt att vara obetydlig av flera skäl: den som inte har pengar i vårt samhälle är obetydlig; hudfärgen kan vara en annan anledning till att anses som obetydlig … vad som är gemensamt för de fattiga är obetydlighet, osynlighet och en brist på respekt”, underströk Gutiérrez.
Han skrev vidare att ”dessa ömsesidiga komplexiteter är skilda från varandra” och att ”känslan av att vara icke-person kan orsakas av olika fördomar”, baserade på etnicitet, kön, kultur eller ekonomisk status. Fader Gutierrez exemplifierade med en svart protestantisk pastor som inledde ett tal 1969 med orden ”Vi måste känna att vi existerar!”. ”Den starka uppmaningen är ett rop från de fattiga”, sade fader Gutiérrez. Han tog också ett exempel från Perus infödda befolkning som ”är osynlig, irrelevant … detta är den tragiska berättelsen om det dagliga livet för en indian: även om han kommer till sjukhuset för att bli botad från en sjukdom blir han ignorerad.”
Sedan tillade han att ”fattigdom idag är ett fenomen i vår globaliserade civilisation. Under årtionden var de fattiga nära oss, levde mer eller mindre inpå oss i våra städer eller på landsbygden. Idag däremot inser vi att fattigdomen finns väldigt mycket bortom vår blick och är ett globalt fenomen, om inte universellt. Majoriteten av människor i världen lever i det tillstånd vi kallar fattigdom.”
Detta är en vändpunkt, enligt Gutierréz. Han underströk att i tidigare andliga, moraliska eller liturgiska handböcker talade författarna ”enbart om hur man direkt kunde hjälpa de fattiga som fanns i vår närhet” men ”i dag måste vi vara medvetna om att vår nästa både kan vara nära och långt borta. Vi måste förstå att relationen till vår nästa blir ett resultat av vårt åtagande. … Detta handlar inte om geografi, utan är nu en global fråga.”