av THOMAS IDERGARD
Frågan om legalisering av läkarassisterade självmord dyker då och då upp i debatten, senast genom en artikel av Björn Ulvaeus och en annan företrädare för en förening med namnet Rätten till en värdig död (se länken här). Enskilda riksdagsmotioner har tidigare skrivits i ärendet och en gissning, byggd på hur den medicinsk-etiska politiken i Sverige har utvecklats under senare decennier, är att en sådan utredning, och därmed en debatt om ett seriöst förslag, torde vänta runt hörnet.
Det finns förstås många, viktiga och tunga praktiska invändningar mot läkarassisterade självmord. Det sluttande planet (från att undvika svårt, fysiskt lidande till att i nästa steg att acceptera livströtthet som anledning), den svårt sjuka människans förtroende för sjukvården, cyniska besparingar på palliativ vård när dödshjälp finns som ett billigare alternativ och stegvis vidgade definitioner av svårt lidande, är några exempel. Men problemet med de praktiska argumenten är att de i stor utsträckning handlar om olika värdering av fakta från länder där läkarassisterade självmord är tillåtna eller en bedömning av trovärdigheten hos den som gör prognoserna om hur det kan tänkas bli.
Därför måste debatten föras med filosofiska argument, eftersom dessa inte är avhängiga tolkningen av statistik eller ett trovärdigt prognosmakande, utan handlar om vad ett mänskligt liv och mänsklig värdighet egentligen innebär i grunden. Bakom alla praktiska argument från anhängarna till legaliserad dödshjälp finns nämligen en filosofi: föreställningen om att var och en har ett slags äganderätt till sin kropp och därmed rätt att bestämma vad som händer med livet. Denna föreställning reducerar kroppen – utan vilken vi inte kan ha ett liv i tid och rum – och därmed livet, till ett ting, ett objekt.
Den tanken är falsk. Rätten till sin kropp och sitt liv betyder rätten att få leva – men inte att få bestämma allt som händer med kroppen och livet. Det kan vi förstås se i den fysiska naturen, genom att vi blir gamla och sjuka mot vår vilja. Men det avgörande är att vi inte har något ägandeförhållande till våra kroppar eller våra liv av det slaget som äganderätten, en annan mänsklig rättighet, ger oss till materiella objekt.
Talet om en rätt att dö förutsätter nämligen en möjlighet att överlåta eller avstå från rätten till liv. Ungefär som att äganderätten innebär rätten att fritt få sälja eller kassera egendom, som till exempel en soffa. Men livet tillhör inte kategorin ting som kan överlåtas. Den som säljer eller slänger bort sin soffa ger inte upp sin rätt att äga en framtida soffa, eller något annat än en soffa. Den allmänna äganderätten till ting i allmänhet är alltså ontologiskt skild från innehavet av ett konkret ting, och fortsätter alltså att gälla även om man skulle frånhända sig alla ting man hade vid ett givet tillfälle.
Men att ha ett liv kan ontologiskt inte skiljas från livet i allmänhet. En överlåtelse av rätten till sitt eget specifika liv, genom att själv ta det eller låta någon annan göra det, medför på en och samma gång en överlåtelse av livet som sådant eftersom det är omöjligt att ha mer än ett liv, vilket till exempel filosofen David Oderberg effektivt har påpekat i debatten mot dödshjälpsanhängaren Peter Singer. En lagstiftning som tillät läkare att aktivt ta ett liv på patientens egen begäran skulle alltså bygga på en falsk uppfattning om vad som utgör rätten till liv och kan således enbart på den grunden avvisas, eftersom en lag som normerar ett handlande inte får motsäga vad som är sant.
Är då inte en situation av svårt lidande i livets slutskede, eller i ett svårt, permanent sjukdomstillstånd, något mänskligt ovärdigt som av bara det skälet gör att det måste vara möjligt för den som så vill, att få sjukvårdens hjälp att begå självmord (för att det skulle kunna ske säkert och garanterat)? Det är självklart legitimt att vilja undvika svårt lidande – och därför utvecklas ju också den palliativa vårdens metoder – men det har inget med mänsklig värdighet att göra.
Filosofen John Finnis har till exempel pekat på den avgörande skillnaden mellan att vara i en ovärdig situation, å ena sidan, och att sakna mänsklig värdighet, å den andra. Som bärare av de rättigheter vi har bara genom att vara människor, och oavsett om vi har förmågan att på egen hand värna dessa eller inte, behåller vi alltid vår mänskliga värdighet. Att lagen ger en läkare rätt att på min begäran ge mig en giftinjektion för att orsaka min död skulle, även om jag lider svårt, inte öka min mänskliga värdighet, och den minskas inte av mitt lidande.
Dödshjälpanhängarna måste alltså hitta ett annat argument eftersom deras resonemang annars reducerar värdigheten hos väldigt många människor. Vår värdighet kan heller aldrig vara knuten till vår subjektiva uppfattning om den. Då skulle en människa i exempelvis en svår depression av självförakt sakna värdighet, och så är det ju inte. Filosofin leder oss alltså tillbaka till frågan om vår rätt och där blir dödshjälpsanhängarna svaret skyldiga när de, även med påstått goda avsikter, vill likställa det kroppsliga livet med en soffa.
Thomas Idergard 2015-05-14