De vill utplåna gränser med sin musik

Sousou och Maher Cissoko. Foto: Emma Lundström

Korans mjuka toner fyller själen. Gitarren följer. Snabbt och långsamt. Två röster. Lekfulla, allvarliga och nära varandra. Flera språk. Utanför de höga biblioteksfönstren sänker sig skymningen över Almedalen och Visby gör kväll. Inne i strålkastarljuset rör sig Sousou och Maher Cissoko med den musik de skapar. Och publiken rör sig med dem.

De har vunnit flera priser för sin nyskapande musik. De har rest från Stockholm till Dakar för att skapa en musikalisk kedja mellan sina båda hemländer. Senare i år ska de på turnéer i både Kanada och Kina. Men just nu är de här. På Gotland. Inbjudna av Kulturföreningen Roxy. Vanligtvis har de ett band med sig. Ikväll är det duo som gäller. Det räcker gott och väl. Sousou och Maher Cissoko är så samspelta och utstrålar så mycket spelglädje att det måste vara i princip omöjligt att inte ryckas med för alla som får tillfälle att lyssna till dem.

Sousou Cissoko kommer från Höör i Skåne. Hon fascinerades tidigt av koran som instrument, reste till Gambia och lärde sig spela av en mästare. Maher Cissoko kommer från en stor koraspelande jalifamilj i Senegal. Koran förde dem samman. Idag kallar de sig båda för jalis, eller griots.
Jalis är det västafrikanska mandinkafolkets musikaliska historieberättare. Deras roll är mångsidig. I många hundra år har de varit nyhetsförmedlare, konflikthanterare och fredsmäklare. Men det ingår också i rollen att vara nyskapande, något som Sousou Cissoko särskilt tagit fasta på. Hon är en av få koraspelande kvinnor i världen.

Efter konserten berättar Sousou Cissoko att de nyligen kommit tillbaka från en längre vistelse i Senegal och att de redan är i färd med att planera inför nästa resa dit. Sverige är deras ena hem. Senegal deras andra. De sjunger på mandinka, Wolof, svenska, engelska och franska. De har projekt i båda länderna och de vill skapa band mellan dem, utplåna gränser, upplevda och konkreta. När de är i Sverige har de bland annat en skolföreställning med workshop där de vill ge barnen verktyg för att bättre kunna genomskåda stereotypa föreställningar och bemöta främlingsfientlighet och rasism. De berättar bland annat historien om Aline Sitoe Diatta som vågade stå upp för sina ideal, organisera sig med andra kvinnor och gå emot den franska kolonialmakten i vad som senare skulle bli södra Senegal, Maher Cissokos hemtrakter. Ikväll har de spelat en låt till hennes ära och de är måna om att sprida ordet om att hon har funnits. Tyvärr dog den modiga kvinnan i kolonialmaktens fängelse i Timbuktu, Mali, endast 24 år gammal. Fängslad för sin förmåga att organisera folket.

Jalins uppgift är att fungera som en sammanbindande länk i samhället. Sousou och Maher Cissoko tänker mycket på det. De vill skapa förståelse mellan människor genom allt de gör. Skapa identifikation som gör rasism omöjlig. Identifikation är ett nyckelord för Sousou Cissoko. Hon har arbetat med att samla in pengar till olika hjälporganisationer. I det arbetet har hon lagt märke till hur svårt det är för många svenskar att identifiera sig med flyktingar, med svarta, med människor som inte är ”svenskar”. Hur inrotat det är med ”vi” och ”dom”:
– Är det händelser där svenskar är inblandade, som Estonia, eller tsunamin i Thailand, då är det lättare för svenskar att öppna plånboken. De blir inte lika berörda om de ser ett gäng svarta män på en båt som går under. Jag känner att vi måste jobba jättemycket med att få folk att känna lika för människor. Det ska inte behöva vara så att svarta identifierar sig mer med svarta och vita mer med vita.

Det är inte lätt att leva på musiken för frilansmusiker, inte ens när det går så bra som det gör för Sousou och Maher Cissoko.
– Att lyckas som frilansmusiker, det är att precis överleva. Det gillar jag inte riktigt, det är en jobbig stress. Det finns så mycket mer som vi vill göra och det kräver pengar, säger Sousou Cissoko och berättar att det bland annat är därför hon har arbetat på hjälporganisationer i flera år. Samtidigt som de helhjärtat har satsat på musiken har hon arbetat på Läkare utan gränser och Röda korset. Men det har inte bara varit för pengarnas skull utan också för att hon har ett brinnande engagemang. Nu när hon har paus från den sortens jobb saknar hon det:
– Det händer så mycket, båtarna som går under på Medelhavet, jordbävningen i Nepal. Och vad gör jag? Jag kan inte stå utanför och bara titta på. När man jobbar på Röda korset och Läkare utan gränser så är man hela tiden med i det som händer, man är engagerad och gör nytta hela tiden.
Samtidigt har hon mer och mer insett att hon genom musiken kan göra nytta på andra sätt. Nu är hon inriktad på att kanalisera ännu mer av sitt engagemang i musiken:
– Jag tänker mycket på hur vi kan väva in det i ännu starkare låtar. Man kan lyfta frågorna, beröra på något sätt, kanske göra en låt som tröstar någon.

Att deras musik kan vara trösterik har de fått höra flera gånger. En låt som de inte spelade under kvällens konsert handlar om döden. Via ett mejl fick de reda på att den hade hjälpt en kvinna vars dotter tagit livet av sig. Hon hade själv överlevt sorgen genom att lyssna på den låten om och om igen.
– När man hör att ens musik kan trösta någon, att de får någonting att hålla sig i, då känns det som att det kanske ändå är värt mer än att jag hjälper Röda korset att samla in en miljon, även om det kan hjälpa många människor, säger hon och tillägger att Röda korset ju faktiskt har samlat in många miljoner utan henne. Samtidigt menar hon att ju mer hon förstår innebörden av att vara jali, ju mer förstår hon också att det jobb hon har gjort utöver musikskapandet hänger ihop med rollen som jali:
– Ett tag kändes det som att jag var två personer, hade parallella karriärer och smög med att jag jobbade med annat än musiken. De flesta har nog trott att jag bara varit frilansmusiker. Jag tänkte att folk kanske inte skulle ta mig på allvar om de visste att jag sysslade med annat. Men nu tänker jag inte så. Allting hör ju ihop.

Hon tycker att det är tråkigt att Sverige är så uppdelat fortfarande. Så lätt stänger ute istället för att öppna upp. Något som märks tydligt i musikbranschen. Sousou och Maher Cissoko bokas inte av stadsfestivaler och deras senaste skiva recenserades inte av de stora dagstidningarna, trots att de är hyllade både nationellt och internationellt:
– Vi hamnar utanför många gånger. Det handlar väldigt mycket om inkluderande och exkluderande. När vi får utrymme tänker vi mycket på det, vem av oss som ska synas och höras. Den vita eller den svarta. Kvinnan eller mannen. Det är ju ofta så att det är männen som får höras mer, men samtidigt är det inte så ofta som en kille som Maher får komma till tals i media. Där lyfts svarta oftast fram som ett kollektiv. Genom att göra det vi gör motverkar vi den bilden.
Det är mörkt utanför biblioteksfönstret och lokalen är nästan tom. Medan vi samtalat har flera människor passat på att tacka så hemskt mycket för musiken. Det har lyst om dem. Koran och de två jalimusikerna har värmt flera själar ikväll.

Text och foto:
Emma Lundström

Fakta:
Sousou och Maher Cissoko har hittills get ut tre skivor, Adouna, 2008, Stockholm-Dakar, 2011 och Africa moo baalu 2014