Pulsen stampas in. Gitarren klingar lika ”grungy” som sången. Det är just punkrock. Det räcker med tre ackord – det ansåg det finska bandet Pertti Kurikan Nimipäivät (PKN) och ställde upp i Helsingfors vid uttagningen till Melodifestivalen. Punkrock är förvisso knappt salongsfähig, men de fyra musikerna klarade det och deltog för Finland i tisdagskvällens semifinal vid European Song Contest i Wien – med goda utsikter att ta sig till lördagens final. Det unika därvidlag: tre av medlemmarna i bandet har Downs syndrom och en av dem lider av autism.
Det som för resten av Europa utgör en udda nyupptäckt är sedan länge välkänt i Finland. Genom dokumentärfilmen ”The Punk Syndrom” blev bandmedlemmarna stjärnor i sitt hemland redan 2013. I den kan man se dem i repetitionslokaler, på turné och vid låtskrivande. Det sker med höga ambitioner. Basisten Sami Helle säger: ”Vi vill alltid tillhöra de bästa i Finland.” Bookmakers tippar redan punkrockarna som långt framme i ESC.
Medlemmarna i bandet lärde känna varandra 2009 vid en musikworkshop för handikappade och grundade sitt band på gitarristen Pertti Kurikans namnsdag. Därav uppkom bandets namn ”Pertti Kurikan Nimipäivät” (”Pertti Kurikans namnsdag”). Sången med vilken de ställer upp för sitt hemland har titeln ”Aina mun pitää” (”Jag måste alltid”) och den kan mäta sig med vad punkrocklegender som Sex Pistols eller Ramones presterade.
”Jag får inte äta sötsaker, inte dricka lemonad. Inte heller får jag dricka alkohol. Jag måste alltid vila upp mig, jag måste alltid sova”, bölar Kari Aaltom, bandets sångare. Texten beskriver den frustration som väl många människor med handikapp känner. Men PKN vilar inte upp sig, utan visar världen att även handikappade kan uppnå mycket om man bara låter dem göra det. Än så länge fyller de större klubbar med sin musik och till deras festivalkonserter kommer inte bara minibussar med handikappade människor utan tvättäkta punkare med irokesfrisyrer och ölburkar. Basisten: ”Betrakta oss inte som skadade.”
Thorsten Hinz, ordförande för handikapphjälpen i tyska Caritas ser deras handikapp som den egentliga framgångsgarantin. ”Publiken vill ha något originellt och speciellt”, säger han. Det är inte musiken som står i förgrunden, utan deras handikapp.”Trots dessa kan bandets medlemmar företräda sig själva och framställa sig sådana de är”, enligt Hinz. Naturligtvis kan man inte hindra att det til syvende og sidst är genom handikappen som de blir marknadsförda. Det råder emellertid en stark identifikation mellan människor med handikapp och bandet, enligt Caritas företrädare. Och det tvingar till slut samhället till eftertanke.
För bandmedlemmarna tycks inte deras handikapp vara det viktigaste. ”Jag ser oss inte som mentalt skadade”, sade basisten i en intervju i tidningen Kurier på tisdagen. ”Jag är Sami, där är Kari, där är Toni och där är Pertti. Vi skapar rätt och slätt gärna musik. Våra handikapp är inget tema, åtminstone inte för oss. Vi klarar allt”. På frågan om varför de ställer upp för Finland i ESC svarar sångaren Kari Altom: ”Därför att det finns så många som gillar vårt band, skickar beundrarpost och kommer till våra konserter.” Därför, alltså, inte av medlidande.
Hursomhelst ser basisten Sami också en möjlighet att göra människor uppmärksamma på missförhållanden i Europa: i andra europeiska länder har handikappade knappast några rättigheter. Och på frågan om de är nervösa inför att de måste spela på en jättescen i det fjärran Wien, svarar gitarristen Pertti Kutikka torrt: ”Nej – så här är ju livet bara.”
Kathpress 2015-05-19