Krigets trauma i en tegelsten av bomull

Anthony Doerr.

Att helt plötsligt råka på ett nytt författarskap som rör vid ens inre och snuddar vid de mänskliga djupen är en liten doft av salighet. Anthony Doerr skapar en värld av mjuka ord som förstärker det fasansfulla i krigets vardag och skapar förståelse för det trauma som blir kvar när bombplanen slutat flyga och vapnen lagts ned.

Stopp i tunnelbanan. Signalfel i pendeltågstrafiken. Mitt i ett oväntat stillestånd på centralstationen kommer jag på att jag behöver en bok. Skummar de engelska titlarna i bokhandeln. Det är mest deckare. Av romanerna har jag redan läst de jag vill läsa. Butiken har inte så stort utbud. Men plötsligt ser jag en titel som får blicken att fastna. All the Light We Cannot See. Allt det ljus vi inte kan se. Den tilltalar mig. Lockar.
Jag plockar ned boken. En tegelsten. Den är skriven av Anthony Doerr. En förhållandevis ung nordamerikansk författare. Det står att han har hållit på med den i tio år. Hans barn har levt med den i hela sina liv.
Tio år.

Bestämmer mig. Betalar. Pendeltåget kommer till slut och jag sätter mig vid ett fönster. Grönskan ler i den vårliga kvällssolen.
Slår upp första sidan. Omvärlden försvinner. Det blir 1934. En stad i det depressionshärjade Tysklands koldistrikt. Naturhistoriska museet i Paris. En liten vitblond nyfiken barnhemspojke vars pappa har omkommit i en gruvolycka. En liten fräknig nyfiken blind flicka vars pappa är nyckelmakare på museet. Pojken uppfinner saker och lär sig att få radioapparater att fungera. Flickan läser Jules Vernes En världsomsegling under havet och lär sig hitta hem genom känsel, ljud och dofter. Två barn med hela livet framför sig.

Men handlingen följer två trådar. Å ena sidan byggs år på år från 1934 och framåt. Å andra sidan är det sensommaren 1944 och engelsmännen bombar den av tyskarna belägrade franska kuststaden Saint-Malo. Barnen har blivit tonåringar och livet ligger inte längre framför dem, det är något som existerade förut. Innan. Nuet är bara inferno.
Trådarna vävs så sakteliga ihop. Det får ta tid. Över femhundra sidor. Marie-Laure och Werner kommer mig så nära. De blir en del av mig. Jag förstår varför de tänker som de tänker och känner som de känner. Allt det där som gör en text till en riktigt bra bok. Att den skapar förståelse. Medkänsla. Insikt.
Samtidigt börjar det vaja flaggor i Tyskland. Blodröda flaggor med örnar och hakkors. Det börjar talas om Riket och Führern. Radion sprider propaganda och det blir farligt att säga vissa saker, göra vissa saker, se ut på vissa sätt. Werner anpassar sig men funderar i det tysta. Hans lillasyster är mindre försiktig. När han får den totalt oväntade chansen att söka till en nazistisk elitskola tar han den, med tanken att utbildning kan rädda både honom och hans syster från fattigdomen och från döden i koldistriktets svarta hål.

Marie-Laure märker förändringar i luften. Den trygga tillvaron i lägenheten och på museet blir alltmer av ett gungfly. Någonting är på väg. Spridda meningar. Rykten. Rädsla. Kriget. Tyskarna. Till slut är det inte bara ett avlägset sus utan den akuta verkligheten och de blir tvungna att fly. Fly till pappans galne farbror i en kuststad långt från huvudstaden. Saint-Malo. Farbrodern är en känslig man med allvarliga psykiska skador från det förra kriget. Det stora kriget. Det som skulle ha varit det sista.All the light we cannot see.  Anthony Doerr.

Saken är den att All the Light We Cannot See är en bok om så mycket mer än själva handlingen. Den handlar om viljan. Om tankens kraft. Om att vara blind. Om att se men inte våga ta konsekvenserna av det. Om att vara fattig och önska sig något mer än den bottenlöst mörka framtid som samhället förväntar sig att du ska acceptera tyst och med böjt huvud. Om kärlek. Om havets varelser, en mytomspunnen ädelsten och radions magiska förmåga att skapa band mellan människor som befinner sig på väldigt långt avstånd från varandra, skapa ett rum, en mötesplats. Om sinnena, längtan, saknad och vänskap. Och, över alltihop och underliggande, om det trauma, det djupa, djupa sår som är och blir resultatet av krig. Om att första och andra världskriget inte ligger långt bak i tiden och att Europa fortfarande hanterar den fysiska och psykiska förödelsen.

Anthony Doerr. Jag hade inte hört talas om honom innan min blick råkade falla på All the Light We Cannot See. Nu vill jag ha mer. Med sin inlevelseförmåga, sitt vemod och sin detaljrikedom får han mig att dra paralleller till Richard Fords Canada och Markus Zusaks The Book Thief, på svenska Boktjuven. Särskilt den sistnämnda eftersom de utspelar sig under ungefär samma tidsspann, eftersom båda författarna förmedlar det ogripbara och undergångssvåra med en finkalibrerad fingertoppskänsla och en diktares sinnlighet, och eftersom båda böckerna är så fruktansvärda och så fantastiska på samma gång. Utan att skriva på näsan och utan att låta berättelsen gå förlorad i ett moras av våld och övergrepp, vilket är lätt hänt när nazismen är med i bilden.

När jag lägger boken ifrån mig är det med ett stygn i hjärtat. Den har fastnat inombords. Nästa gång jag passerar bokhandeln fattas titeln i hyllan. Som om den bara var en dröm, en tillfällighet. Men den finns. Liksom Anthony Doerr. Han föddes i Ohio 1973. Boken publicerades förra året. I år vann den Pulitzerpriset som bästa roman. Än har den inte kommit på svenska. Förhoppningsvis gör den det snart. I en översättning som fångar alla de skiftningar och nyanser som gör den så fin och så läsvänlig.

Emma Lundström

Fakta:
Anthony Doerr har bott mycket i både Afrika och Nya Zeeland. Han debuterade 2002 med novellsamlingen Shell Collector och har gett ut ytterligare en novellsamling, en memoarbok och romanen About Grace som kom 2004.