Kulten av Lincoln lever vidare i USA

Lincoln_Memorial

Det är nu 150 år sedan mordet på Abraham Lincoln. Efter hans död förvandlades han till en martyr i USA – presidenten som räddade unionen och avskaffade slaveriet – och en stark politisk personkult skapades kring Lincoln. Men precis som all personkult har budskapet växlat under perioder, beroende på vad hans arvtagare har velat lyfta fram som viktigt just då. Per Leander går igenom Lincolnkultens uppkomst och utveckling.

Personkult av politiska ledare är kanske i första hand förknippat med Sovjetunionen och andra stalinistiska regimer. Men också USA har en stark tradition med personkult av ”nationens fäder” – som George Washington – även om den tar sig mildare uttryck där, än i totalitära stater.
I år är det 150 år sedan Abraham Lincoln mördades, och historikern Richard Wightman Foxs nya bok Lincoln’s Body skildrar uppkomsten och utvecklingen av personkulten runt Lincoln, från hans död 1865 till Barack Obamas dagar. Precis som i alla fall av politisk personkult har de styrande varit noga med vilka aspekter av arvet efter Lincoln de vill lyfta fram, och det har varierat under perioder och inte alltid stämt så bra med vad den historiska personen verkligen stod för.

Abraham Lincoln mördades på långfredagen den 15 april 1865 av sydstatsanhängaren John Wilkes Booth, bara sex dagar efter inbördeskrigets slut och nordstaternas seger. Kulten av Lincoln inleddes redan på hans dödsdag, då man lyfte fram att det var just på en långfredag som presidenten hade blivit skjuten, och att han likt Kristus dog för sitt folk. Lincoln framställdes också omedelbart som en martyr i egenskap av det sista offret i det stora krig som nu var över.
Lincoln var den första amerikanske presidenten i historien att bli mördad, vilket gjorde hans öde unikt för samtiden. När Lincoln mördades hade han också precis påbörjat sin andra mandatperiod. Samtidigt som ingen riktigt visste vad han skulle ha gjort under de kommande fyra åren, så försökte hans arvtagare hävda att det var just de som förde Lincolns politik vidare.

Washington tar emot Lincoln i himlen, enligt detta tryck från 1860-talet.

Washington tar emot Lincoln i himlen, enligt detta tryck från 1860-talet.

Det fanns en genuin folklig vördnad för Lincoln, speciellt i nordstaterna så klart, och bland de svarta som hade börjat beskriva honom som ”vår Moses” när slaveriet avskaffades. Men också många sydstatare blev upprörda av mordet, eftersom det ansågs ohederligt av John Wilkes Booth att smyga upp och skjuta presidenten bakifrån. Både politiska och kommersiella intressen förstod därför möjligheterna med att befästa en kult av Lincoln hos de chockade och sörjande amerikanerna.
Mycket fort trycktes det upp fotografier, porträtt och teckningar av Lincoln, både av dem som ville göra ekonomisk vinst och dem som ville hävda sig som politiska arvtagare till Lincoln. Det framställdes olika bilder för olika målgrupper, och det som förmedlades var ofta motsägande. Till exempel finns det olika porträtt föreställande Lincoln på hans dödsbädd. På bilderna som tecknades för politiker, ses den döende presidenten liggandes i sin säng omgiven av sina närmaste politiska medarbetare. Men när samma dödsbäddscen skulle förmedlas till allmogen, var det istället familjefadern Abraham omgiven av fru och barn som gällde.

Kulten tog sig också yttringar i form av hyllningsdikter – inklusive av den amerikanske nationalskalden Walt Whitman – och hyllningsromaner av olika former. I böcker som riktade sig till barn och ungdomar var det framför allt den unge Lincoln som skildrades – inte olikt de sovjetiska barnböckerna om den unge Lenins äventyr – och fokus låg på Lincoln som ärlig och hårt arbetande, en ”selfmade man”. Lincoln hade fötts och vuxit upp i en enkel timmerkoja i Kentucky 1809, och i samband med hundraårsminnet av hans födelse 1909 lät den dåvarande presidenten Roosevelt göra ett monument av denna Lincolns födelseplats genom att bygga ett tempel med marmorkolonner runt själva timmerkojan. (Ett liknande tempel byggdes senare runt det enkla hus där Stalin föddes i Gori, som en del av den sovjetiska Stalinkulten, kanske inspirerat av amerikanerna.)
När den första transkontinentala motorvägen som gick genom hela USA invigdes 1913, från New York till Kalifornien, döptes den till Lincoln Highway. Lincoln var också den första presidenten att få sitt ansikte präglat på mynt. När Washington dog 1799 diskuterades det om han skulle få sitt porträtt på dollarmynten, men det ansågs då omöjligt eftersom sådant förknippades med de europeiska monarkerna och gick emot den amerikanska revolutionens ideal. Genom Lincolnkulten skulle den uppfattningen förändras.

Men personkulten utgick till en början från själva kroppen, och myndigheterna lät balsamera Lincolns kropp som därefter fick paraderas i ett speciellt begravningståg på turné genom flera stater och städer, så att folket skulle kunna ta farväl av presidenten i långa köer. Balsameringen var inte av toppkvalitet och mot slutet var det ett svartnande och stinkande lik som visas upp för folk. Hade det varit tekniskt möjligt 1865 så skulle Lincolns kropp kanske likt Lenins ha balsamerats permanent.
Lincoln begravdes i ett mausoleum i hemstaden Springfield, Illinois, som blev det första monumentet över honom. Att banditer 1874 försökte stjäla Lincolns kropp och krävde en lösensumma på motsvarande 5 miljoner dollar i dagens pengavärde, visar hur värdefull denna relik ansågs vara. Medan graven i Springfield var vallfärdsplats för den tidiga Lincolnkulten, började andra städer runt om i norra USA också resa egna Lincolnstatyer och monument. Ofta tävlade städerna med varandra om vem som hade det pampigaste Lincolnmonumentet.

Men medan monumenten till Lincolns minne har sett ungefär likadana ut de senaste 150 åren, har det politiska budskap man velat förmedla genom kulten förändrats över tid. De första två decennierna efter inbördeskriget rådde ”Rekonstruktionstiden”, då sydstaterna fortfarande ockuperades av nordstaternas arméer, vilka bland annat såg till att beskydda de svarta före detta slavarnas nyvunna frihet och rättigheter. Det var den radikala grenen av Lincolns parti Republikanerna som drev igenom denna politik. De radikala republikanerna, som sporrades av segern i inbördeskriget, var till och med radikalare än vad Lincoln själv hade varit, även om det är omöjligt att veta vilken politisk väg han skulle ha valt om han hade fått leva vidare.
Men när radikalerna förlorade makten 1877, vreds många progressiva landvinningar tillbaka och nya rasistiska lagar infördes återigen i USA. Därmed behövde också arvet efter Lincoln omtolkas för att den nya politiken skulle få legitimitet. Personkulten ändrades från att fokusera på att Lincoln hade befriat slavarna, till att i första hand handla om Lincoln som räddade unionen.
På så sätt kunde han även accepteras i sydstaterna, som nu också hade börjat vänja sig vid tanken på att de hade förlorat kriget och inte skulle bli självständiga. Vidare hävdade de nya uttolkarna av Lincolnkulten, att Lincoln, ”med illvilja mot ingen, och med barmhärtighet mot alla”, (för att citera Lincolns andra installationstal), skulle ha förlåtit och benådat sydstatsrebellerna om han hade fått leva vidare.

När Lincoln Memorial – det största monumentet över Lincolnkulten – invigdes i Washington 1920, fanns där inte ett ord om att han hade befriat slavarna, utan inskriptionen lyder: ”I detta tempel, precis som i hjärtat på de människor, för vilka han räddade unionen, lever minnet av Abraham Lincoln för evigt”. Monumentet, där Lincoln sitter på en upphöjd tron inuti ett grekiskt tempel, återkopplar också till den tidiga traditionen av politisk personkult i USA, där de revolutionära ledarna jämfördes med antikens gudar.
Trots det blev Lincoln Memorial en av de viktigaste symboliska samlingsplatserna för den svarta medborgarrättsrörelsen under 1960-talet. Martin Luther King Jr höll sitt mest berömda tal ”I have a dream” framför Lincoln Memorial i Washington, och medborgarrättsrörelsen återuppväckte minnet av Lincoln som den som genomförde emancipationen hundra år tidigare.
Vissa av de mest militanta svarta ledarna, som Malcolm X, bojkottade dock Lincoln som politisk symbol för de svartas kamp eftersom de motsatte sig idén om en vit man som deras ”frälsare”.

Lincolns gravmonument i Springfield, Illinois

Lincolns gravmonument i Springfield, Illinois

Men framför allt var det många vita som vägrade att acceptera ”deras” Lincoln som en förkämpe för svartas rättigheter. Den djupt reaktionäre Walt Disney var en av dem, som mitt under medborgarrättsrörelsen invigde den mest bisarra ”attraktionen” på Disneyland i Kalifornien. Nämligen en robotdocka föreställande Lincoln som läser upp olika citat från hans tal. De citat som Disney hade valt handlade om att folket måste lyda lagen och hotet från den ”inre fienden”. Lincoln syftade på sin tid om de rebelliska slavägarna i sydstaterna, men i Disneys tappning av citaten förde det istället tankarna till kritik av samtida politiska oroselement. Det vill säga den svarta medborgarrättsrörelsen.
Samtidigt uppstod en ny historisk tolkning av Lincoln, som också vände sig emot de svartas kamp för jämställdhet. Men i det här fallet handlade det om att kritisera Lincoln som ”för” radikal som politiker, och ”för” brutal som krigspresident. Debattörerna drev tesen att det amerikanska inbördeskriget var ett historiskt misstag, en katastrof som inte hade behövt drabba nationen. Det var sant att kriget hade varit fruktansvärt och lämnat 700 000 soldater döda – fler amerikanska soldater än vad som har dött i alla andra amerikanska krig sammanlagt genom historien. Men de historierevisionister som nu försökte omvärdera Lincoln gjorde det utifrån en ren reaktionär ståndpunkt, som bortsåg från alla de demokratiska och ekonomiska landvinningar som uppnåddes genom kriget. Ja, framsteg som till och med hade varit omöjliga utan ett revolutionärt krig mot slavoligarkin och resterna av det feodala system som fortfarande dominerade stora delar av USA.

Under 1970- och 80-talet slog dock den moderna historieforskningen igenom, och en mera objektiv och vetenskaplig syn på Lincoln presenterades av akademiska historiker som Eric Foner och James McPherson. Båda med drag åt det historiematerialistiska hållet. Det blev nu klart att Lincoln kunde vara både den som befriade slavarna och räddade unionen, samtidigt som inbördeskriget framför allt handlade om en kamp mellan två produktionssätt.
Men även om det var ekonomiska faktorer som ledde till avskaffandet av slaveriet – och exploateringen av slavarbete på bomullsfälten övergick till en annan form av exploatering genom kapitalismens löneslaveri i industrierna – kunde en sådan samhällsomvälvning inte heller ske utan bärande idéer om att rasismen och slaveriet var fel. Lincoln och många av de samtida radikalerna var ärliga i sin tro på emancipationen.
Och kulten av Lincoln lever vidare i amerikansk politik än idag. När Barack Obama installerades som den förste svarte presidenten 2008, valde han att svära presidenteden med handen på Lincolns bibel.

Per Leander

Läs också: Abraham Lincoln – den motvillige revolutionären