Påven om Filippo Neri 500 år

I dag, den 26 maj, firas den helige Filippo Neri i katolska gudstjänster. Med anledning av att det i år är 500 år sedan Neri föddes, gör påven Franciskus en särskild reflektion över dennes liv.

Biskopen av Rom, Franciskus’ brev till minnet av att det är femhundra år sedan den helige Filippo Neri föddes

Det är femhundra år sedan den helige Filippo Neri föddes Filippo Neri föddes i Florens den 21 Juli 1515. Minnet av denna händelse ger mig den lyckliga möjligheten att förena mig andligt med hela Oratoriets sammanslutning, för att påminna oss om honom, som levde för sextio år i staden Rom, vilket gör att han förtjänade smeknamnet ”Roms apostel”. Hans existentiella resa präglades djupt av relationen med personen Jesus Kristus och av hans engagemang att vägleda människor, vilka hade anförtrotts åt hans andliga själavård; på sin dödsbädd rekommenderade han: ”Den som letar efter någon annan Kristus vet inte vad han eller hon vill; den som söker efter någon annan Kristus vet inte vad han efterfrågar! ”. Ur denna innerliga erfarenhet av gemenskap med Herren Jesus föddes Oratoriet, en kyrklig verklighet, som kännetecknas av ett intensivt och glatt andligt liv med bön, med att lyssna till och tala om Guds ord, med att förbereda sig för och att ta emot sakramenten värdigt, med utbildning till det kristna livet genom att berätta helgonhistorier och kyrkohistorien, med välgörenhetsarbete till förmån för de fattigaste.

Tack vare den helige Filippo Neris andliga verksamhet, engagerads även kyrkan till att åter prioritera frälsningen av människor; man insåg igen att herdarna ska vara med folket för att vägleda dem och stödja deras tro. Filippo var en vägledare för många människor; han förkunnade evangeliet och utdelade sakramenten. Särskilt ägnade han sig med stor lidelse åt uppgiften att bikta, och så ända tills kvällen den sista dagen i hans jordiska liv. Hans omsorg att ständigt följa hans hans lärjungars andliga utveckling var stor. Han åtföljde dem under livets bitterhet och öppnade dem för det kristna hoppet. Hans uppdrag att fint snida människornas själar gynnades verkligen av den attraktionskraft hans enastående personlighet utstrålade. Filippo Neri kännetecknades av mänsklig värme, upprymd glädje, mildhet och ljuvlighet. Dessa utmärkande egenskaper fann deras ursprung vi den genuina upplevelsen och erfarenheten av Kristus och i den helige Andes verkan, som hade vidgat hans hjärta.

Fader Filippo lyckades med sin bildningsmetod utnyttja kontrasternas fruktbarhet: förälskad i den intima och ensamma bönen, undervisade han i Oratoriet att be i broderlig gemenskap; medan han var strängt asketisk även i sin kroppsliga botgöring, föreslog han att man engagerade sig i att göra inre uppoffringar för att gynna glädjen och upprymdheten i livets lekfulla spel; Filippo var en passionerad predikant av Guds Ord, men likväl en predikant så sparsam med ord, vilket kortade ned hans predikningar till bara några meningar när han blev starkt rörd av någon eller något. Detta var hemligheten som gjorde honom till en sann far och lärare i förhållande till människorna. Hans andliga faderskap lyser igenom i hela hans verksamhet, som kännetecknas av en tillit till människor, att skygga för dystra toner och bistra utrop, av en anda av fest och glädje, utifrån övertygelsen om att nåden inte eliminerar naturen men helar den, stärker den och fullkomnar den.

Den helige Filippo Neri förblir också ett upplyst mönster för kyrkans permanenta missionsuppdrag i världen. Hans inställning till nästan, som innebar att för alla vittna om Herrens kärlek och barmhärtighet, kan vara ett användbart exempel för biskopar, präster, helgade personer och lekmän. Alltsedan de första åren av hans vistelse i Rom, utövade han en själslig omsorg uppbyggd av personliga relationer och vänskap, och använde sig av dessa vänskapliga relationer, såsom en privilegierad väg för att öppna människor inför mötet med Jesus och evangeliet. Detta vittna hans levnadstecknare om: ”Han ägnade lite tid först åt några människor, sedan lite tid åt andra gäster och så vidare. Snart blev alla människor hans vänner.” Han älskade spontanitet, skydde förställningens konstgjordhet. Han valde de roligaste medlen, för att utbilda människor i de kristna dygderna och samtidigt föreslog han en sund disciplin, som innebar att man tränade sig i att vilja ta emot Kristus i sitt livs konkreta verklighet. Hans djupa övertygelse var att vägen mot heligheten grundar sig på nåden av ett möte – mötet med Herren – vilket är tillgängligt för alla personer, vilka välkomnar honom med ett barns förundran, oavsett i vilket skick eller tillstånd vederbörande befinner sig i.

Må vi inte nöja sig med ett mediokert liv; Tvärtom, i Filippo Neris skola, är vi kallade att vara bönens och vittnesbördets människor, för att så dra folk till Kristus. I vår tid, särskilt för de unga

människorna, vilka var så kära för fader Filippo, finns det ett stort behov av människor som vet hur man ber och lär oss att be. Med sin ”intensiva kärlek till eukaristins heliga sakramentet, utan vilket han inte kunde leva” – som ett vittne sade vid Filippo Neris helgonförklaringsprocess – så lär han oss att eukaristin när den firas, tillbes och upplevs är källan för att nå fram till vad som talar till människornas hjärtan. Det är verkligen så att ”med Jesus Kristus så föds och återföds alltid glädjen” (Evangelii Gaudium, 1). Må denna glädje som är karakteristisk för oratoriets anda, alltid vara den anda eller det klimat, som på djupet präglar vår gemenskap och vårt andliga uppdrag.

Den helige Filippo vände sig kärleksfullt till Maria med åkallan ”Jungfru mor, jungfru mor,” övertygad om att dessa två titlar säger oss vad som är väsentligt hos Maria. Må hon följa med oss på vår väg mot en större hängivenhet till Kristus, ett starkare engagemang och en större sannare iver i att vittna om och predika evangeliet. Medan jag ber er att be för mig och för min tjänst, låter jag följer dessa reflektioner åtföljas av en särskild apostolisk välsignelse, för alla Oratoriets medlemmar och de lekmän, vilka är förbundna med denna andliga familj.

Vatikanen, den 26 maj 2015