Grekisk klassiker i nutidsljus

Melina Mercouri i Aldrig på en söndag

Såg nyligen den grekiska klassikern Aldrig på en söndag från 1960. En mycket märklig och ganska hysterisk komedi i vilken det bara verkar existera män och prostituerade kvinnor. Filmen är regisserad av amerikanen Jules Dassin som började arbeta i Europa efter att ha blivit svartlistad i Hollywood under McCarthy-eran. Den utspelar sig i den grekiska hamnstaden Pireus där en amerikan – spelad av Dassin själv – på jakt efter filosofins ursprung och livets mening vill göra en bildad madonna av en ”lycklig hora” som älskar folklig musik och Pireus fotbollslag Olympiakos, och som dessutom är sin egen arbetsgivare. För att ha råd att förse den förtappade Ilia med finkultur gör han motvilligt gemensam sak med en kapitalisthallick som också vill ha bort den populära kvinnan från gatan men av en helt annan anledning: hon är dålig för hans affärer.
Det hela slutar med att Ilia leder ett uppror mot hallickens ockerhyror och samtidigt revolterar mot amerikanens idé om vad som verkligen är Grekland, bildning och ett gott liv. Det folkliga vinner. Gatan vinner. Grekland vinner. Men bara till en viss del. Det råder fortfarande kapitalism och kvinnorna är fortfarande prostituerade.

Som sagt: en märklig film. En blandning av Pretty Woman och My Fair Lady med inslag av klassmotsättningar, kvinnokamp och revolt. En film av sin tid. Samtidigt kan vissa paralleller dras till dagens Grekland. Ilias uppror mot amerikanen och kapitalisten är också ett uppror mot USA och kapitalismen. Efter andra världskriget såg starka geopolitiska intressen till att landet aldrig fick bli socialistiskt. USA styrde i princip indirekt den grekiska politiken och understödde militärkuppen 1967 som ledde till år av diktatur.
Efter att demokratin återinförts 1975 tog det inte många år innan landet gick med i dåvarande EG. En tydlig markering mot USA.

Men istället för att vara USA:s marionetter blev de grekiska politikerna nu EU-elitens. Som tack fick de ta skulden för den ekonomiska krisen. Med en aggressiv kapitalism nedtryckt i halsen och med händerna bakbundna av nedskärnings- och åtstramningsprogram försökte landet hålla sig över vattenytan i flera år. Tills människorna fick nog och tog vänsterkoalitionen Syriza till regeringsmakten i hopp om en ljusare framtid. Men EU-eliten är inte med på noterna. De senaste månaderna har varit en följetong av försök till att få Syriza att backa från sina krav på lösningar som skulle gagna folket istället för kapitalet.
Den 17 maj kommenterade den grekiskfranske filmskaparen, Costa-Gavras – känd för sina politiska filmer – situationen i en intervju under filmfestivalen i Cannes. ”Det finns de som inte vill att premiärminister Alexis Tsipras och hans regering ska lyckas. Långivarna vill ha tillbaka den tidigare regeringen som gick i deras ledband. De vill inte ha något motstånd, sade han och tillade att den grekiske finansministern, Yanis Varoufakis, har talat till långivarna som en jämlik, något de inte har uppskattat.
Costa-Gavras sade också att han hoppas att den grekiska regeringen kommer att få stöd i sin fortsatta kamp mot de krafter som försöker krossa den. Mot slutet av intervjun kom frågan om det uteblivna krigsskadeståndet från Tyskland upp. Regissören menade att det är pengar som måste betalas: ”Innan Tsipras har ingen bett om dem. Det berodde på Greklands gamla problem, alla dessa ja-sägare som tvingats på landet utifrån.

Melina Mercouri ska ha uppskattat Costa-Gavras politiska thriller Z. Hon blev världsberömd och fick pris som bästa kvinnliga skådespelerska i Cannes efter sin gestaltning av Ilia i Aldrig på en söndag. Hon sjöng även filmens ledmotiv, Ta pedia tou Pirea, som spreds som en löpeld och bland annat sjöngs i en svensk version av Ann-Louise Hanson.
Men Melina Mercouri var också politisk. Hon och Jules Dassin blev ett par 1966 och de var båda aktiva och högljudda motståndare till militärjuntan som tog makten året därpå. Så högljudda att Melina Mercouri blev av med sitt medborgarskap. När det skedde var hennes kommentar: “Jag föddes som grek och jag kommer att dö som grek. Mr. Pattakos (juntans inrikesminister) föddes som fascist och kommer att dö som fascist.” Några år efter juntans fall blev hon Greklands första kvinnliga kulturminister och 1983 utformade hon ett förslag om att det varje år skulle finnas en europeisk kulturhuvudstad. Ett förslag som skulle komma att bli verklighet.

Ilia i Aldrig på en söndag säger bara ja till det hon själv har lust med. Hon arbetar, men på sina egna villkor. Hon låter ingen sätta sig på henne och hon är stolt över sitt land och dess kultur, som hon tolkar som hon själv vill, utifrån sin verklighetsuppfattning. Om det hade gått att bortse från ramberättelsen – den patriarkala, patetiska prostitutionsromantiken – hade det kunnat upplevas som en film om en stark och självständig kvinna och om ett land som bestämmer över sig självt; båda med egen, fri vilja.

Emma Lundström