Framtiden är platt!

Framtiden är här. I alla fall om en får tro forskning om funktionalitet och teknik. Trappor som vänder sig ut och in och blir ramper eller hissar. Rullstolar som styrs genom att användaren flyttar tyngdpunkten på överkroppen. För många heter framtiden Elektrodress, en medicinsk uppfinning med revolutionerande potential. En slags våtdräkt med elektroder vars effekt är ökad styrka, balans och minskade spasmer.

Framtidens teknik är inte bara helande i betydelsen att en persons fysiska förmågor kan förbättras. Den är också möjliggörande. När tekniken möter kroppen överbygger den de funktionshinder som en miljö anpassad av och för den funktionsfullkomliga idealmänniskan skapar. Med teknikens hjälp kan den som behöver rulla fram i stället för att gå, den som behöver kan läsa in text i stället för att skriva den och den som inte ser kan få text uppläst.

Dörrar kan öppnas med chip under huden. Datorer kan styras med ögonen. Benproteser designas inte längre främst för att se ut som ben, utan för att kunna springa fort. Framförallt vad det gäller benproteser är tekniken på väg att bryta funktionsfullkomliga ideal. Historiskt sett har proteser skapats för att till utseendet likna funktionsfullkomliga armar och ben. Detta fokus på att det ska se ”normalt” ut har ofta gjort att funktionen i proteserna inte varit lika bra som den kunnat vara om de sett ut på ett annorlunda sätt. På senare tid har benproteserna fått nya utseenden. Inte minst i sportsammanhang. I stället för stela ben med lagom vit hudfärg är de nu svarta svängda blad i kolfiber.

Men vad händer egentligen när tekniken förbättrar människors förmågor? Är det en persons funktionalitet som med hjälp av tekniken anpassar sig till normer om funktionsfullkomlighet eller är det miljön som blir mer tillgänglig och användbar? Svaret är både och. Visst är det så att förmågan att springa blir bättre med benproteser vars uppgift är att vara snabba när en springer och att en persons förmåga att läsa blir bättre om texten är förstorad. Men detta sker inte enbart genom träning utan genom den förbättrade tekniken som ett redskap.

Inom medicinen har tekniken ofta syftat till att den enskildes förmågor ska förbättras och att en inte längre ska vara ”funktionsnedsatt”. Medan forskare som tagit avstamp i idéer om medborgarskap, såsom en av den svenska Independent Living-rörelsens förgrundsgestalter Adolf Ratzka, menat att miljön måste anpassas på ett sådant sätt att alla, oavsett funktionalitet, kan få tillgång till den. Den grundläggande ideologiska konflikten mellan den medicinska modellens fokus på individens funktionalitet och den sociala modellens fokus på miljöns utformning är därför ständigt närvarande i diskussioner om funktionalitet, teknik och samhälle. Om tekniken enbart syftar till att förbättra en persons förmåga kan den inte i ett vidare perspektiv sägas skapa en tillgänglig, platt framtid för alla.

Den amerikanska Disability Studies-forskaren Lise Bir Claiborne skriver så här i sin forskning om relationen mellan teknik, hjälpmedel och individ:
”Tekniken gör mig inte till någon ’natural woman’, men kanske ligger det inte heller i min framtid att vara det.”

Vad ligger då i framtiden? I vardagen används det idag teknik som vi för 15–20 år sedan bara kunde föreställa oss i Sci-Fi-filmer. Att använda touch-skärmar, ha videosamtal och få text uppläst av en datoriserad röst är idag inte främmande för många personer i den rika delen av världen. Men framtidens teknik kommer enligt forskningen att vara mer än den egna individens användande av tekniken eller den medicinska fokuseringen på den enskildes förmåga. Den kommer inte att vara helande i första hand. Den kommer att vara platt.

TEKNIK  OCH  DEMOKRATI
Enligt funktionalitets- och teknikforskaren Aimi Hamraie utgår idéer om vad tekniken kan vara alltid från det vi i nuläget kan föreställa oss som framtid. För 20 år sedan kunde vi föreställa oss touch-skärmar och talsyntes, därför kan den som har möjlighet använda sig av det idag. Tillgänglighet och universal design påverkas av föreställningar om funktionsfullkomlighet och vilar i dagsläget på normativa medicinska idéer om vem som ska dra nytta av tillgängliga utrymmen och hur de därför ska se ut, visar Hamraie i sin forskning.

Framtidens teknik och tillgänglighet handlar inte främst om uppfinningsrikedom utan om viljan att använda de lösningar som redan finns, slår forskare som Hamraie, Claiborne och Peter Anderberg fast. Många tekniska lösningar finns redo att användas, som till exempel trappor som kan bli ramper, men anses vara för dyra. Ökad tillgänglighet beskrivs ofta som just kostsamt. Men teknik som främjar tillgänglighet är snarare lönsam för samhället i stort, eftersom den skapar möjligheter för personer att röra sig i samhället, konsumera, arbeta och resa. Orsaken till detta menar Hamraie, Ratzka och Anderberg är uppfattningen om personer med normbrytande funktionalitet som sjuka, olönsamma och som en belastning för samhället.

Enligt dessa forskare handlar tillgängligheten inte om särlösningar för en marginaliserad grupp, utan om att använda tekniken som en del i ett demokratiprojekt. Alla ska få tal del av makten som rörelsefriheten och tillgången till samhällsinformationen ger, alla ska kunna påverka från de rum där makten finns. Enligt exempelvis Clairborne, Hamraie och Ratzka kommer den platta framtiden att omkullkasta funktionsmaktordningen som inte längre kommer att kunna upprätthållas. När universitet, laboratorier och kommunalstyrelsernas talarstolar är fullkomligt tillgängliga är makten inte förbehållen den vars funktionalitet stämmer överens med miljöns. Som en direkt konsekvens kommer en inte längre kunna omtala personer med normbrytande funktionaliteter som en liten grupp i behov av andras omsorg och välvilja. Den platta framtiden möjliggör för alla att tala om och för sig själva.

PLEXIGLAS ÖVER KULLERSTENARNA – FRAMTIDENS STÄDER
Rörelsefriheten som detta skapar kommer i sin tur att generera andra tekniska lösningar som kommer att föra samhället bort från funktionsfullkomligheten som norm. De nya uppfinningarna visar tydligt att när personer som själv använder en teknisk lösning har möjlighet att definiera hur den ska vara handlar det inte främst om hur väl utseendet på produkten stämmer in på normer om funktionsfullkomlighet, utan om huruvuda funktionen motsvaras ens förväntningar. Precis som i det tidigare exemplet med benproteser vars syfte är att öka löparens förmåga. Proteserna ser inte ut som funktionsfullkomliga ben. Men deras funktion är överlägsen.

I framtiden kan stadsdelar som Gamla stan i Stockholm i enlighet med bland andra Ratzka och Anderbergs tankar, vara belagd med plexiglas över kullerstenarna. Tekniken samverkar med de kulturella värden som tidigare omöjliggjort att de svårframkomliga gatorna modifierats. På dessa gator kan rullatorhjul, släpande fötter och rullstolar ha en liknande framkomlighet. Den platta framtiden kommer innebära att det som idag är stor och minnesvärd arkitektur blir monument över funktionsmaktordningens idéer och dess förtryck.

Den platta framtiden innebär troligen att vi en dag lägger ned en krans och sörjer funktionsmaktordningen och dess offer för rumslig, social och kulturell åtskillnad. Den innebär i alla fall enligt ovan nämnda forskare och aktivister att samhället kommer att styras och skapas av alla. Att alla bussar kommer att tala om sina hållplatser och alla tidningar kommer att finnas inlästa. Att trappor kommer att vändas ut och in lika ofta som en dörr kommer att öppnas med dörröppnare. Att elektroder kommer att spänna under kläderna på vissa och en spastiskt knuten hand höjas från en talarstol av andra.