I Bangspeglen – tema hjärnan

”bang vågar. bang vågar säga att allt är mycket osäkert. bang vågar berätta att vi aldrig kommer att veta exakt vad som beror på gener och hormoner och vad som är socialt inlärt.”

Chefredaktören Ulrika Lorentzis inledande ord i Bangs sista nummer 1999 med tema hjärnan ger mig flashbacks från förra milleniets sista år. En fin-de-siècle-känsla av osäkerhet, förväntan och oro som hägrade kring ett talbyte. Året då jag även började mina medicinstudier och fick djupdyka i cellens mysterier, traggla anatomi med plastmodeller av normativa kroppar och förkovra mig i kurslitteratur som beskrev människan som en högst biologisk varelse – oftast exemplifierad som en ung, frisk, vit, heterosexuell man med genomsnittliga proportioner.

Framställningarna av kön, sexualitet och genus var ganska ensidiga. Förklaringsmodellerna utgick från neurobiologiska och evolutionära teorier och ställdes inte sällan mot sociala, feministiska och kulturella teorier. På läkarutbildningar över hela landet var jag och andra feminister trötta på detta vetenskapsteoretiska krig som eskalerat sen 1800-talet.

2002 publiceras många av texterna ur numret om hjärnan igen i antologin Hjärnsläpp – Bang om biologism. Samtidigt startades ett genusnätverk av oss studenter för att utmana och bredda blivande läkares tänkande med andra vetenskapsparadigm. Det pågick en blandning av seminarier, föreläsningar och aktioner över hela landet. Vi ifrågasatte ogrundade åsikter hos föreläsare och kliniska handledare, vilka ofta speglade samtidens normer och fördomar. Pionjärer och läkare som Birgitta Hovelius, Barbro Wijma, Agnes Wold och Katarina Hamberg (som skrev i Bang med tema hjärnan) stöttade studentinitiativen med sina erfarenheter och banbrytande forskning.

Många av diskussionerna förekom i Bangnumret, där skribenter gör upp med förenklade biologistiska förklaringsmodeller. Problemen inom hjärnforskningen belyses av Anders Ledberg som skriver att det inte går att dra slutsatser om skillnader mellan stora grupper med studier baserade på få individer. Han menar att det ofta saknas statistiska modeller för att generalisera resultaten och att det inte alls är säkert att forskarna studerat variabeln ”kön” som förklaring till beteendeskillnader, utan något helt annat som de missat i sin problemformulering.

Det som är mest slående med att läsa Bangs 16 år gamla nummer är hur oerhört aktuellt det fortfarande är. Jag ser ett avsnitt ur Vetenskapens Värld från mars 2015 på SVT med titeln ”Flickor och pojkar – födda olika?”. En manlig läkare positionerar sig som biologist mot en kvinnlig professor som förespråkar miljöns och kulturens påverkan på kön. Upplägget känns bekant. Snabba klipp mellan forskare, enkla djurstudier och stereotypa bilder av pojkar och flickor skulle kunna vara hämtade från 1990-talet. På sociala medier ser jag tester som räknar ut hur manlig eller kvinnlig hjärna folk har. På symposier om genusmedicin för läkare får deltagarna skratta gott i pausen åt sexistiska bilder som ”the female heart” och ”the female brain” (googla på egen risk). Det är som om samtiden aldrig får nog av falska bekräftelser av narrativ kring heterosexuell och patriarkal könsuppdelning.

Claudia Lindéns resonemang i det gamla Bangnumret kring hur biologismen blivit ett mediefenomen för att bekräfta förutfattade föreställningar om könsskillnader klingar färskt än idag. Sällan får vi se löpsedlar om forskning om epigenetik som visar att miljöfaktorer som diet, kemikalier och stress påverkar hur generna uttrycks, eller om hjärnans plasticitet och hur studier visat att musik, dans och social gemenskap kan förbättra hjärnans funktioner efter skador. Sällan lyfts det faktum att vi är utrustade med hjärnor och ett medvetande bortom kroppslighetens snäva ideal. Ett medvetande för att lösa problem som fattigdom, rasism, sexism, våld mot kvinnor och miljöförstöring. Problem som i högsta grad påverkar människors hälsa och livsvillkor, och därmed även kroppar och hjärnor.

Jag vågar säga i Bang att allt är fortfarande mycket osäkert. Vi människor blir till i en komplex och föränderlig blandning av biologi, miljö och kultur. Men framförallt blir vi till i relation till varandra och vilka vi blir beror på vad vi gör med våra hjärnors möjligheter till tänkande.