Sanningen bakom träningsnarkomanin

Emma Lundström. Foto: Jonatan Johansson

 
Ibland glimrar det till i radion. Den 3 juni hade OBS Magasin i P1 rubriken “Stark är det nya smal – om (fysiskt) starka kvinnor”. Programmet började med en intressant diskussion om det feministiska budskapet i sommarens omdebatterade storfilm Mad Max. Detta följdes av ett samtal mellan programledaren Mona Masri och Isabelle Ståhl, kulturskribent och doktorand i idéhistoria.

Samtalet handlade om den träningshets som råder – att kvinnor inte längre bara ska vara smala och små utan också starka – och vilka orsaker som kan finnas bakom hetsen. Isabelle Ståhl lade fram idén att musklerna kan fungera som ett skydd mot den skrämmande och osäkra samtid vi lever i; att den krassa verkligheten leder till en önskan om att försöka göra sig så stark som möjligt för att klara sig. För att ha kontroll. Samhället upplevs inte längre kunna ge något reellt skydd, framförallt inte för gamla kvinnor. Träningen blir alltså, med Isabelle Ståhls ord ”en investering i jaget”, ett sätt att bygga en ogenomtränglig, stark individualitet mot framtida svaghet, ensamhet och fattigdom.

Men inte bara det. Hon menade också att det i stor utsträckning handlar om att göra sig anställningsbar, att vara i perfekt form för att vara attraktiv på marknaden.
För att belysa hur skev arbetsmarknaden och strävan efter anställningsbarhet är tog hon upp författaren och sociologidoktorn Roland Paulsens bok om Arbetsförmedlingen, Vi bara lyder: En berättelse om Arbetsförmedlingen, som kom ut i våras. I den beskrivs bland annat ungdomshandläggaren Lillemor som får ut ilskan över det aburda regelverket och det i mångt och mycket meningslösa arbetet genom att gå till gymmet och svettas ut aggressionerna.
Hon berättade också att på flera arbetsplatser där hon själv har arbetat har det funnits uppsatta listor över vilka arbetskamrater som tränat mest. Som om träningen vore en del av arbetsprestationen. Inte något vi gör för att må bra, i oss själva.

Träning kan vara underbart. Kan skapa en lyckokänsla i kroppen. Kan vara enda botemedelt mot smärta från skador i kroppen. Kan vara ett sätt att vara ensam med sig själv och sina innersta tankar. Kan vara ett strålande sätt att hantera stress. Men när personer med ätstörningar inte längre vill bli friska därför att det friska är så svårt att definiera idag när det ska tränas sex gånger i veckan och ”friska” människor går på 5:2-dieter och svälter sig två dagar i veckan, då har det gått för långt. När kvinnor ska vara både små och smala och tränade så till den milda grad att det verkar ha blivit normalt att ha gymkläder på sig mest hela tiden, då framstår det som att en stor del av befolkningen har fått Ortorexi – en sorts träningsnarkomani bestående av överdriven träning och nyttigt ätande. Ortorexi finns inte som diagnos men som begrepp och beskrivs som ett överdrivet uttryck för rådande samhälleliga trender och värderingar.
En ortorektikers mål är att vara så hälsosam det bara går. Det är inte hälsosamt. Det är ett tvång.

Enligt Isabelle Ståhl kommer träningshetsen inte att försvinna så länge samhället fortsätter att vara “så här nyliberalt och kallt och exkluderande” och så länge klyftorna växer. Eftersom kroppen speglar samhället i hög utsträckning, och eftersom den kollektiva ångesten behöver få sitt utlopp någonstans.

Emma Lundström