Nej, den borgerliga upplevelsen stämmer inte

Borgerlig upplevelse. Illustration: Emma Lundström

Stationen i Katrineholm en ljus och ljummen kväll. En koltrast sjunger. Det är de sista timmarna av maj 2015. Ett snabbtåg ska komma in på spår tre klockan 19.40. Fem minuter senare ska ett intercitytåg stanna vid spår ett. Perrongerna börjar så sakta att fyllas av folk. Intercitytåget kommer först. Snabbtåget hörs inte av trots att avgångstiden har passerat. Men så ser vi det borta i kröken. Det verkar tveka. Tvekar och tvekar. Så bestämmer det sig och börjar rulla igen. In på spår två.

Spår två är ett spår utan någon perrong. Det orsakar en viss uppståndelse. Hur kommer vi ombord? Kommer tåget att åka utan oss? Och hur ska de passagerare komma av som syns viftande inne i tåget? En stationsvärd kommer småspringande. Hon får genast en mängd frågor. En man undrar om det är lika bra att gå över till spår ett eftersom tåget har kommit in på spår ett upprepade gånger fast det skulle komma in på spår tre. Han är märkbart irriterad. Stationsvärden förklarar att hon först och främst ska försöka få tag på någon som kan förklara vad det är som händer. Hon ringer ett samtal och ber oss sedan att sitta lugnt i båten; tåget kommer att försöka backa och byta spår.
– Just det här har jag aldrig varit med om, men det är ju alltid problem och förseningar. Jag har börjat ta väldigt god tid på mig om jag ska någonstans, säger en medelålders man med påkostad läderväska i ena handen och berättar att han har missat flyg på grund av SJ.
– Så här blir det när det inte är konkurrensutsatt, säger han och verkar tycka att att han har sammanfattat saken och satt fingret på pudelns kärna.
Men har han verkligen det?

Tåget har backat tillbaka och stått stilla i kröken en bra stund. Under tiden har det i perrongens högtalare upprepade gånger meddelats att snabbtåget har spårändrats till spår tre. Spårändringsmeddelandet resulterar i förvirring. Hur kan det vara spårändrat till det spår det hela tiden skulle komma in på? Ska vi på något vis byta spår? Borde vi inte egentligen vara på ettans perrong?
Nejdå, försäkrar oss stationsvärden, vi ska vara där vi är. För säkerhetsskull kommer meddelandet en gång till i högtalarna. Sedan börjar tåget att rulla. Det närmar sig sakta. Sakta. Och glider in på spår ett.
Vi får rusa.

Det är många som ska av och många som ska på. När tåget till slut lämnar Katrineholms station är det med en halvtimmes försening. Det sprakar till i vagnen högtalare:
– Vi ber så hemskt mycket om ursäkt. Det var Trafikverket som tabbade sig rejält och gav oss ett spår utan perrong.
Så det är alltså Trafikverkets fel? Men var det inte SJ:s? Är det inte för att tågtrafiken inte är konkurrensutsatt som den inte fungerar?
Nej. Själfallet inte. De som resonerar så skulle vi kunna kalla för borgerliga postmodernister om vi vill använda borgarnas retoriska vapen. Det har funnits en kritik mot vänsterns postmodernister. En kritik som bygger på att de är sanningsrelativister, att det enligt dem är upplevelsen som räknas, inte verkligheten. Men om vi kopplar bort begreppen och bara fokuserar på själva fenomenet: att upplevelsen är allt, ja, då är det faktiskt borgarna som är mästare på det.
Ta till exempel Irakkriget. Det sades att det fanns massförstörelsevapen i Irak. Därför var krig nödvändigt enligt borgerliga krigsförespråkare. För att ta dessa vapen ifrån landets ledning. Men fanns det några massförstörelsevapen när det väl kom till kritan? Fråga en borgerlig förespråkare för Irakkriget och svaret riskerar med största sannolikhet att bli: definiera massförstörelsevapen.

Ett annat exempel är den svenska skolan. Där vill borgarna gärna skylla sossarna för att den blivit ett sorgebarn och att eleverna idag inte lär sig det de behöver. Men vad har sossarna gjort när de har varit vid makten under de senaste årtiondena? Jo, de har köpt en borgerlig politik. Och när borgarna själva har fått regera så har de fullföljt förstörelsen så till den milda grad att det krävs stora förändringar för att det ska gå att laga. Förändringar som främst innebär ett slut på den skolpolitik som sedan 90-talet har gjort skolan till en marknad som alla andra. Enligt den borgerliga upplevelsen är inget av det här deras fel. De tar inte ansvar för konsekvenserna av sin politik utan kräver bara mer av samma mynt.

Vi ska inte ens tala om den borgerliga upplevelsen av saker och ting när det gäller äldreomsorgen. Bara detta: högerns upplevelse av och mantra när det kommer an på äldreomsorgen är inget mindre än bisarrt. De hävdar att den kommunala äldreomsorgen är så dålig att den privat behövs.
Hur lätt är det för den kommunala äldreomsorgen att konkurrera med vinstdrivande företag som kan fixa och trixa och dränera våra skattemedel som de vill? För konkurrerar tvingas den att göra, precis som de kommunala skolorna tvingas konkurrera med de privata.

Men tillbaka till Katrineholms station och vems fel det egentligen var att snabbtåget mot Stockholm rullade in på ett spår utan perrong.
Vi kan börja med ett enkelt konstaterande: mannen missade pudelns kärna. Han kom inte ens i närheten av den. För problemet med Statens Järnvägar är inte att det är statligt. Problemet är avregleringen. Den som påbörjades 1988 och som vi idag skördar de fadda frukterna av. Före 1988 skulle det har varit SJ:s, och bara SJ:s fel att tåget hamnade på fel spår. De hade ansvar för i princip allt som gällde svensk tågtrafik. Kommunikationen fungerade och tågen gick allt som oftast i tid.
Om vi ska låta den borgerliga upplevelsen av dagens verklighet styra så är det för att SJ är statligt och följaktligen inte konkurrensutsatt som tågen inte går som de ska. Det är därför som snöröjningen av spåren inte fungerar om vintern och det blir signalfel stup i kvarten.
Det är bara det att den borgerliga upplevelsen inte stämmer överens med verkligheten, som i så många andra fall.

Visst var det kanske Trafikverket som hade ansvar för att tåget kom fel. I viss mån. Det är ju den statliga myndighet som har ansvar för själva järnvägen, rent konkret: räls, växlar och dylikt. Men det är just det här som är pudelns kärna: att SJ inte längre har någon överblick eller något ansvar för det som sker, därför att tågtrafiken är precis så konkurrensutsatt som mannen hävdade att den inte var. Det sker upphandlingar på olika sträckor och det köps och säljs tjänster mellan alla olika aktörer, statliga och privata.
SJ AB är arvtagare till det som en gång i tiden var Statens järnvägar. De hade länge ensamrätt till länsöverskridande trafik som körs på kommersiell grund men har varit konkurrensutsatt full ut från 2012. Lokal och regional tågtrafik upphandlas av länstrafikbolagen som landsting och kommuner står bakom, men privata operatörer är med och konkurrerar om uppdragen.

Alla har rätt till sin upplevelse av verkligheten. Men när en viss sorts upplevelse blir den förhärskande och med alla medel försöker utplåna alla andra upplevelser och rena fakta, då har det gått för långt. Den borgerliga oppositionen har under det senaste halvåret gjort allt den kan för att svartmåla varje sosseförsök att gå en liten, liten smula åt vänster, att i någon mån påbörja en återställning av välfärden. Detta eftersom den borgerliga upplevelsen är att konkurrens är bra för samhället, ju mer desto bättre. En upplevelse som hotar att gå i kras, både mot sin egen spegelbild och mot verkligheten.

Text och illustration:
Emma Lundström