De har ingen regeringserfarenhet, och ingen visste om de hade någon särskild kulturpolitik. MP är partiet som får lika hård kritik från både höger och vänster. Arena tog rygg på deras egen Kasper Juul-figur som ska lugna stormen.
Barnen fick följa med till anställningsintervjun. Förskolan hade stängt och den enda möjligheten att komma i väg till Kulturdepartementet var i sällskap med ungarna; till vardags hade Kristoffer Talltorp fullt upp med jobbet som pressansvarig på Naturskyddsföreningen.
Och det var bråttom.
Anställningsintervjun gällde jobbet som pressekreterare för den nya kultur- och demokratiministern Alice Bah Kuhnke och hon befann sig för tillfället mitt i en skitstorm. Inhopparen Hanna Lidström hade precis slutat och två politiskt sakkunniga hade haft samma arbetsuppgifter före henne. De hade varit tillfälliga lösningar, men det såg inte bra ut utåt.
Kulturministern hade inte imponerat på kultur- och mediearbetarna. Hon hade varit svår att få till intervjuer med och när hon ställde upp, i P1-morgon den 24 oktober, så var det med en radda goddag yxskaft-svar. Förhoppningarna om en redan genomtänkt och färdigformulerad politik dog där och då.
Och begravdes den 5 november när Alice Bah Kuhnke skrev en debattartikel till DN. Formuleringar om att konstarterna ”speglar människans väsen och känsloliv” imponerade inte. Och vad betydde egentligen citat som att ”ett levande kulturliv tillhör grunden i ett socialt och ekologiskt hållbart samhälle”?
Det fick Dagens Nyheters kulturchef Björn Wiman att sätta Wagner-spellistan på paus, ta av sig hörlurarna, och ryta till om ”floskulösa utfästelser, stundtals balanserande på pekoralets brant”. Och han var inte ensam om att reagera. Marken gungade under Alice Bah Kuhnkes fötter, som Björn Wiman uttryckte det i sin kommentar till debattartikeln.
Den nya ledningen för kulturdepartementet hade inte imponerat. Miljöpartisterna hade aldrig haft något starkt fokus på kulturen och det märktes nu. Inte minst i rekryteringen av partiets medarbetare; varken statssekreterare Per Olsson eller Emma Rung hade tidigare utmärkt sig som särskilt kulturpolitiskt intresserade (men var i varje fall erfarna miljöpartister).
För att använda en annan floskel så behövdes det ”en ny berättelse” om såväl minister som om kulturpolitiken i sig.
Enter: Kristoffer Talltorp (och hans två barn).
I Dagens Nyheter kom han att beskrivas som ”en House of Cards-person”. Under sina år som pressekreterare för Maria Wetterstrand hade han fått rykte om sig som synnerligen kompetent; en strateg och så kallad spelare. Att han verkligen skulle få jobbet var knappast en högoddsare. Kristoffer Talltorp hade länge varit en trotjänare. En gång, 1999, hade han ställt upp i valet till språkrör i Grön Ungdom mot den då femtonårige Gustav Fridolin. Den senare var inte lika pro-EU och vann med fyra röster.
– Efter ett gäng uttalanden skrev jag till Gustav att det var tur att han blev vald. Han är en bättre politiker än vad jag skulle ha varit. Och det mejlet satt uppe länge på hans anslagstavla.
Kristoffer Talltorp hade varit drivande i arbetet för att slopa kravet på EU-utträdet (det som Maria Wetterstrand skulle driva igenom långt senare) och han hade fått betala sitt pris, även personligt. Grön Ungdom var inte lika dysfunktionellt som det Shakespeare-dramatiska knivhuggandet som pågick i SSU, men han tog en mer tillbakadragen roll efteråt. Och medielogik blev gradvis ett allt starkare intresse.
Hösten 2015 ville han tillbaka till politiken. Regeringspositionen lockade och han gillade den nya kulturministern. Samtidigt var uppgiften inte bara mediestrategisk, han skulle både hjälpa till med att förvandla bilden av kulturministern och skola in partinybörjarna Alice Bah Kuhnke och hennes politiskt sakkunniga Zandra Thuvesson i Miljöpartiet.
Så när Kristoffer Talltorp snabbt utsågs till pressekreterare, och dessutom fick gå tidigare från snälla Naturskyddsföreningen, drogs det en suck av lättnad hos såväl miljöpartister som socialdemokrater.
Kulturminister Alice Bah Kuhnke hade fått den Kasper Juul som hon så väl behövde medan hon orienterade sig i kulturlivet och på den politiska arenan. Pressekreteraren i den danska tv-serien Borgen har kanske överdrivet mycket makt, men hans strategier kring spinn och hur man spelar pressen är förstås en målbild för verklighetens ambitiösa kollegor.
Kristoffer Talltorp säger det inte själv, men man kan gissa att här också fanns en möjlighet att snabbt nå ett imponerande resultat. Kulturministerns första tid hade varit ett skolexempel i hur man inte ska handskas med medierna.
Alla var dock inte lika positiva till att han fick jobbet.
– Efteråt var min son väldigt arg, säger Kristoffer Talltorp. I hans värld ägnade jag mig åt att rädda djuren och naturen. Det var lite som att jag var Batman och sen hoppade jag av att vara Batman.
Men sonen – som i dag säger att pappan jobbar med skulpturer – var den ende, för partiet var för första gången verkligen i stort behov av den där sortens gammal kompetens som man tidigare varit så dålig på att premiera. Miljöpartiet har alltid glatt tagit emot oprövade förmågor och placerat dem på relativt höga positioner (författaren och journalisten Isabella Lövin hamnade till exempel snabbt i EU-parlamentet efter framgångarna med boken Tyst hav), men man har lika glatt och osentimentalt släppt i väg erfarna politiker till det civila samhället.
Efter valet 2015 befann man sig för första gången i en regering. Då behövdes det mer politisk bålstabilitet och erfarenhet. Kulturdepartementet var ett exempel på det som många, särskilt de sedan barnsben skolade Socialdemokraterna, upplevde som Miljöpartiets stora problem.
Med undantag för Sverigedemokraterna är Miljöpartiet antagligen riksdagens mest öppna parti. Med rätt tajmning går det snabbt att göra karriär. Att någon saknar politisk erfarenhet upplevs som ett plus när till exempel en arbetsgrupp ska tillsättas. Och det är en historisk tradition.
– Per Gahrton bildade partiet i protest mot partipiskor och proffspolitiker, säger Maggie Strömberg, journalist på tidningen Fokus, skriver en bok om Miljöpartiet som kommer på Atlas i höst.
– Det är inte en slump att Gustav Fridolin arbetade utanför politiken i några år. Snarare var det nödvändigt för att inte framstå som politisk karriärist. Politiken ses inte som ett yrke utan som en värnplikt som så många som möjligt ska göra.
Man behöver inte heller vara obunden, utan vid vissa tillfällen kan man lika gärna komma från ett annat av partierna. Maggie Strömberg tar upp exemplet Frida Johansson Metso.
– Hon är folkpartist, men Miljöpartiet ville ändå för några år sedan ha henne som sin kandidat till Migrationsverkets insynsråd när varje parti fick nominera en representant. Hon ansågs helt enkelt bäst på frågan.
Det var en markering om något. Men det kan förstås påverka hur mycket folk vill engagera sig i politiken. Det är inte alltid som engagemanget i de egna leden premieras och det är ett dilemma. Partiets princip hyllas visserligen internt, vad ska de göra, men även politiken är en karriär – inte minst för de grå eminenserna i kulisserna. De som inte syns lika väl som ministrar och språkrör och därför inte per automatik kan räkna med någon galjonsfigur-anställning i en annan bransch.
– Det finns ibland ett missnöje i partiet med att man saknar en tradition av att belöna hårt arbete och lojalitet, säger Maggie Strömberg.
Nu kan det komma att ändras eftersom det är en begränsning.
– Min analys är att det har varit ett problem för partiet att byta ut en så stor del av både profilerade politiker och viktiga tjänstemän på kort tid. Nu har man plockat tillbaka en del, säger hon. Nästan alla som var med i valrörelsen har också fått något jobb i regeringskansliet. Det har krävts mycket folk för att fylla alla poster.
Professor Jonas Hinnfors påminner om att partiet på åttiotalet kunde byta språkrör väldigt ofta. En professionalisering har alltså redan ägt rum.
– Ett parti med gräsrotsdemokrati har svårt att samarbeta med andra partier, för det blir svårt att lita på att de håller uppgörelser. Forskningen pekar på att gröna partier i princip har anpassat sig och professionaliserats innan de kommer med i koalitionsregeringar. I flera avseenden gäller det säkert även MP. Vill man till regeringsmakten är man i stort sett tvungen.
Partiets svängdörrar sägs dock ställa till problem i kulisserna. Socialdemokraternas partikultur är inte densamma. Möjligtvis var Göran Persson något mer öppen, men han styrde sina ministrar från en odiskutabel topposition.
– De är ju oerfarna i bemärkelsen att de aldrig regerat tidigare, säger Maggie Strömberg. Och den oerfarenheten var väldigt rörig när de tillsatte tjänstemän och pressekreterare i början. Det märktes i fallet med Alice Bah Kuhnkes mediehantering och med hon som anställdes och sedan stämde regeringskansliet efter att ha stoppats av Säpos säkerhetsprövning. Men oerfarenheten har inte med folk utifrån att göra utan snarare med partiet som sådant. Det finns också en vana vid att man i riksdagsgruppen av demokratiskäl får göra lite vad man vill oavsett vad ledningen säger, som när några ledamöter till exempel reserverade sig mot försvarsuppgörelsen. Det skulle inte hända i Socialdemokraterna. Där finns en jättestor partikulturell skillnad.
En socialdemokrat som arbetat bakom kulisserna pekar på en annan skillnad som då och då väcker det egna partiets frustration.
– Min tes är att de har svårare att rekrytera folk med sakkunskap inom vissa områden, säger hen. Men kanske gäller det alla mindre partier. Behöver vi en statssekreterare med specifik sakkunskap finns det alltid en professor, generallöjtnant eller förvaltningschef med expertis kring ett visst område medan de mindre partierna inte har samma nätverk. Detta tillsammans med Miljöpartiets direktdemokratiska ådra har gjort att de oftare lyft in rena politiker som statssekreterare. Det är säkert sunt i vissa fall, men för andra frågor är det nog mer hjälpsamt med tydligare expertis. Byggregleringar eller finansmarknadsfrågor är trots allt rätt snårig materia.
Klas Ekman
Det här var en text från Magasinet Arena #3 2015. Vid citering vänligen referera till Magasinet Arena. Magasinet Arena #3 2015 finns i butik från och med 9/6. En prenumeration av tidningen kan beställas här >>