Sjung bibliotekens lov! (Men inte för högt)

Bibliotek. Foto: Niklas Morberg

Att bryta mot tysthetsnormer i ett samhälle är oerhört viktigt. Bland det viktigaste. Att tala om det tabubelagda, höja rösten mot orättvisor och ojämlikhet, och ta sin plats i debatten. Men det finns en tysthetsnorm som inte borde brytas: den som det fortfarande finns vissa rester av på biblioteken runt om i landet.
Bibliotek är för väldigt många människor en frizon, en plats där det är lugnt och tyst och finns möjlighet till koncentration. En gemensam plats där alla förväntas respektera varandra och den atmosfär som råder. De är en tillflyktsort för alla de tusentals ungdomar som inte har en lugn vrå för läsning och studier i hemmet, som kanske inte kan få tillgång till böcker och studiematerial på annat sätt än genom att gå till ett bibliotek.
Biblioteken är på många vis en sista allmänning i en privatiserad värld.

Det kan tyckas som att det inte vore något kontroversiellt i bibliotekens tysthetsnorm, men den senaste veckan har den hamnat i blåsväder. En ledarkrönika i Svenska Dagbladet startade det hela. Den handlade om hur våld, stölder och stökighet blivit vardag på många av landets bibliotek, framförallt de i Stockholmsområdet. Om att både personal och besökare utsätts för våld, hot och ofredande på biblioteken. Om att förortsbiblioteken utsätts för ”störande gäng” medan innerstadsbiblioteken har problem med aggressiva hemlösa människor. Unga killar slåss med varandra och andra, medan missbrukare sover i lokalerna och tar droger på toaletten.
Artikeln nämner att det är sociala problem som tar sig uttryck på det här sättet, men den tar inte upp några politiska lösningar. Vilket borde vara den logiska följden av resonemanget.
För politiskt sett är det ganska uppenbart. Eftersom biblioteken i mångt och mycket är våra sista allmänningar blir de också forum för alla de problem som uppstår i ett samhälle där välfärden monterats ned bit för bit under så många år att den nu börjar vara i det närmaste obefintlig för alla de människor som verkligen behöver den.

Biblioteken har alltså problem med ungdomsgäng i framförallt förorterna. Hur kan någon bli förvånad? Vart ska ungdomarna ta vägen när fritidsgårdar och ungdomsgårdar har stängts ned och poliser och väktare jagar bort dem från gator och torg? Vart ska de ta vägen när arbetslöshet och fattigdom tär på familjen och tynger ned hemmet? Vart ska de ta vägen i en hårt segregerad stad, i ett hårt segregerat land? De aggressioner och den oro som gör att unga människor hamnar i negativa spiraler skapas i ett dysfunktionellt samhälle där dessa ungdomar kämpar för att hantera den brutala verkligheten och de mörka framtidsutsikterna.
Problemen med missbruk, stölder och hemlöshet på biblioteken i innerstaden kan också spåras till ett samhällsklimat som inte bara har blivit kallt utan där permafrost råder för de socialt utsatta, de som inte lyckas göra sig attraktiva på arbetsmarknaden, inte lyckas få eller behålla en bostad, inte har tillgång till ett sparkapital och inte har fått strålande utsikter med sig från första början.

Det är förjävligt. Ett samhälle som inte kan ta hand om sina unga, och sina socialt utsatta medborgare är inte ett samhälle värt namnet. Men det innebär inte att biblioteken borde byta form och bli ungdomsgårdar eller dagcenter för missbrukare och hemlösa. Vi behöver platser som verkligen är ungdomsgårdar och platser där socialt utsatta personer kan få möjlighet att börja om, där det finns personal som är utbildad för att kunna hantera svåra situationer och fungera som bra stöd. Varken det ena eller det andra är bibliotekens uppgift och bör aldrig bli det heller. De behövs precis som de är. De behöver få vara lugna och trygga fristäder. Att börja hävda att tysthetsnormen på biblioteken skulle vara kränkande eller kuva människor på något vis, det är faktiskt bara fånigt. För många är det kanske den enda platsen, den enda stunden på dagen där de kan få vara ifred med sig själva och det de vill eller behöver göra. Det kan aldrig vara okej att bråkiga grabbgäng tar över, eller att barnen ska vara rädda för att missbrukare kan ha överdoserat på toaletterna.

Tyvärr verkar inte chefen för Stockholms stadsbibliotek, Katti Hoflin, riktigt hålla med om den saken. Hon skrev häromdagen att det måste få finnas utrymme för stökighet på biblioteken. Generalsekreteraren i Svenska biblioteksföreningen, Niclas Lindberg, har också gett sig in i debatten och bland annat kritiserat personer som tycker att det ska vara lugnt och tyst på bibliotek. De verkar båda tycka att bibliotekarierna som klagar måste vara lite mer öppensinnade. Det är oroväckande att det inte tycks finnas någon vilja att ta tag i problemet på allvar. Kanske beror det på att de som sitter på höga poster inom biblioteksvärlden ofta inte bor i de områden där biblioteken drabbas hårdast. Eller på att varken de eller deras eventuella barn har något behov av ett lugnt rum utanför hemmet. Oavsett så är det uppseendeväckande att företrädare för biblioteken inte klart och tydligt tar ställning för dessas samhälleliga betydelse och intygar att allt ska göras för att denna betydelse inte urholkas.

Märkligt nog så verkar tysthetsnormen på biblioteken ha blivit lite av högerns fråga. Som om högern ens vill ha kvar biblioteken som de allmänningar de är. Det vore betydligt mer rimligt om vänstern gick i bräschen för att alla ska ha tillgång till tysta och lugna bibliotek. Eftersom dessa allmänningar behövs för att vi ska kunna nå ett jämlikt samhälle utan sociala orättvisor.
Tysthetsnormer är till för att brytas. Men tysthetsnormen på de svenska biblioteken är inte en norm som är skapad för att förtrycka någon; den finns där för oss alla, oavsett ålder, kön, etnicitet och klasstillhörighet. Den finns där för att det ska finnas ett lugnt rum, hur stökigt livet än är i övrigt.

Emma Lundström