Att be för dom döda och kämpa för dom levande

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

 

”Den farligaste kvinnan i Amerika”, kallades Mary Harris Jones av en åklagare.
Man kunde tro att det handlade om en förhärdad brottsling, men i stället handlade
det om en av de modigaste och tuffaste arbetarledare som någonsin satt sin fot på den här planeten – en liten, en och en halv meter hög kvinna med silvervitt hår som fått smeknamnet Mother Jones av sina ”pojkar”: gruvarbetarna. I mer än 60 år återfanns hon på barrikaderna. Hur många gånger hon än hotades till livet eller fängslades, väjde hon aldrig för striden. ”Jag lever i USA”, deklarerade hon, ”men jag har ingen bestämd adress. Min adress är där det pågår kamp mot förtrycket. Min adress är som mina skor – den reser med mig”.

Mary Harris Jones föddes i Cork på Irland 1830, av alla dagar på 1 maj. Irland var Englands äldsta koloni och kampen mot det engelska förtrycket gick djupt i hennes irländska släkt. Marys farfar hängdes av engelsmännen när hon var två år. Som barn bevittnade hon dessutom hur engelska soldater marscherade förbi familjen Harris hus med upproriska bönders huvuden spetsade på sina bajonetter. Kort efter den hemska upplevelsen slog samma soldater sönder familjens hus i jakt på hennes far, Richard Harris.
Fadern lyckades dock komma undan och emigrerade i likhet med många andra irländare till USA där han blev amerikansk medborgare. När Mary var elva följde familjen efter över Atlanten och återförenades med fadern som slagit sig ner i Toronto i Kanada. Mary växte upp i staden där hon gick i skolan och själv kom att undervisa i knappt ett år innan hon flyttade till Chicago i USA där hon arbetade som sömmerska.
”Jag föredrog att sy framför att köra med små barn” motiverade hon sitt nya yrke. Men så lätt var det inte att lämna skolans värld. Hon flyttade till Memphis i Tennessee för att undervisa på nytt. Där mötte hon och gifte sig 1861 med George Jones, en radikal järngjutare som dessutom var fackligt aktiv.
Men bara några år senare tvingades hon uppleva hur mannen och deras fyra små barn dog inom loppet av en vecka i en epidemi av gula febern. Hon återvände till Chicago där hon började om som sömmerska. Fyra år senare, 1871, förlorade hon allt hon ägde i den stora branden i Chicago då 90 000 människor beräknas ha blivit hemlösa. Branden kom att förändra hennes liv. Hon började att delta i det nybildade Knights of Labors möten och var snart aktiv i den hårda kampen för bättre villkor för arbetande människor.

Här brukar dock de flesta av hennes biografiker nästan ofelbart hänvisa till inflytandet från hennes döda man när de skall förklara drivkrafterna bakom hennes aktiva engagemang, om de inte rentav börjar spekulera i att hon överflyttade sina ”moderskänslor” på arbetarrörelsen efter att ha förlorat sin egen familj. Kort sagt, förklaringar som de inte ens skulle komma att tänka på om det gällt en man, trots att behovet av gemenskap och mening med livet är minst lika viktiga för en man som en kvinna – ty det var just gemenskap och en mening med livet som arbetarrörelsen gav Mary vid denna vändpunkt i hennes liv.
Med utgångspunkt i Chicago reste hon fram och tillbaka över landet för att delta i organiserandet av strejker och andra kamphandlingar. Det var nu hon blev känd som Mother Jones. Men när ledaren för Knights of Labor, Terence Powderly, vägrade att stödja de åtta arbetarledare – varav sex avrättades och en begick självmord – som ställdes inför rätta falskeligen anklagade för ett bombattentat vid Haymarket Square i Chicago i början av maj 1886, lämnade Mary Knights of Labor i besvikelse tillsammans med tusentals andra.
Under 1890-talet befann hon sig ständigt på resande fot som ”walking delegate” för United Mine Workers. Hon hade vunnit gruvarbetarfackets respekt inte minst till följd av sin förmåga att organisera gruvarbetarnas hustrur till effektiva insatser för att hålla borta strejkbrytare – ”scabs” – i samband med gruvstrejker.
Strejkbryteriet var en evig plåga för de fackliga organisationerna, eftersom en strejk ofta var förlorad om bolaget kunde få igång produktionen med hjälp av strejkbrytare. Mer än en gång kunde gruvarbetarhustrurna spela en avgörande roll med sina ”hink och kvast-brigader” som dränkte strejkbrytarna i mänsklig avföring eller genom att väsnas med sina stekpannor och grytor så att bolagets mulor – som då ofta var ett viktigt transportmedel och ofta betraktades som dyrbarare än arbetarna – satte av i vilt sken med sin last.

Mary var nu inte den enda framstående kvinnan i gruvarbetarnas led. De tätknutna gruvsamhällena hade ofta sin egen ”mother” som spelade en nyckelroll för att mobilisera kvinnorna till stöd för sina män. Men det som skiljde ut Mary var att hon antagligen var en av de främsta agitatorerna inom den amerikanska arbetarrörelsen, något som var värt sin vikt i guld vid en tid då det talade ordet var det i särklass viktigaste sättet att nå och övertyga människor.
Elizabeth Gurley Flynn, den kvinnliga militanten och strejkledaren som Joe Hill tillägnade sin ”Rebel Girl”, tvekade inte utan betecknade Mother Jones som ”den största kvinnliga agitatorn i vår tid”. Hon blev till och med brännmärkt i den amerikanska senaten som alla agitatorers mormor. Mary var stolt över beteckningen och lär till och med ha sagt att hon hoppades bli gammal nog att kallas agitatorernas gammelmormor.
”Pray for the dead and fight like hell for the living!”(Be för de döda och slåss utav bara helvete för de levande!) är bara en av många formuleringar som fastnade i minnet på hennes åhörare. Hennes talarstil var direkt och hårdslående:
”Men jag varnar den där lille guvernören att om han inte befriar Paint Creek och Cabin Creek från dessa fördömda banditer från Baldwin Felts gruvskydd, så kommer en helvetes massa blod att spillas på dessa berg.”
Det är svårt att tro att det handlar om en liten kvinna med silvervitt hår, men enligt ett ögonvittne som hört henne tala ”kunde hon försätta en skara människor i raseri om hon så var den enda engelsktalande människan närvarande”. Mer än en gång förmådde hon att vända uppgivenhet till kamplust.
Mother Jones var dessutom fullkomligt orädd. Trots att hon hotades till livet vid ett flertal tillfällen fortsatte hon outtröttligt att kämpa. Även om hon hade rykte om sig att aldrig vara beväpnad med något annat än sitt svarta paraply och hårnål, var hon inte främmande för att om så krävdes, uppmana gruvarbetarna att använda sin lagliga rätt att beväpna sig för att försvara sina och sina familjers liv. Allt för många försvarslösa arbetare, deras familjer och barn hade dödats eller misshandlats svårt av bolagens vaktstyrkor och myndigheternas polis- och nationalgardiststyrkor, för att hon skulle kunna tillåta sig ha några illusioner på den punkten.

1903 lämnade hon sitt jobb för UMW efter att ha hamnat i konflikt med förbundets ordförande John Mitchell, vilket på sätt och vis var typiskt för henne. Hon var en fältarbetare och en mycket viljestark och egensinnig sådan, med föga respekt för den fackliga apparatens höga herrar.
Under de närmaste åtta åren försörjde hon sig på olika tillfälliga arbeten och på bidrag från vänner och bekanta. Men det innebar inte att hon upphörde att slåss. Tvärtom var hon lika aktiv som vanligt. Samma år som lämnade sitt jobb för UMW organiserade hon ”barnens korståg” från Kensington i Pennsylvania där 75 000 textilarbetare varav 10 000 barn, strejkade, till den dåvarande presidenten Theodore Roosevelts hem i Oyster Bay. Det var visserligen förbjudet att anställa barn under 12 år, men många barn tvingades att söka arbete och ljuga om sin ålder för att slippa svälta – ett arbete som innebar tio-tolv timmars slit i en hälsovådlig miljö till en ytterst låg lön. Trots att presidenten vägrade ta emot barnen fick tåget ändå stor uppmärksamhet och kom att bidra till att lagstiftningen mot barnarbete skärptes.
Vid den här tiden hade Mary redan blivit övertygad socialist. Redan 1897 hade hon deltagit i grundandet av det socialdemokratiska partiet (från 1901 Socialistpartiet) och 1905 var hon med om att bilda Industrial Workers of the World (IWW), där hon hade många vänner även om hon själv kom att lämna det efter ett tag. Hon var också med om att grunda Socialistpartiets viktigaste tidning Appeal To Reason, och hjälpte inte bara till att sprida den utan medarbetade så ofta hon kunde i den.
1900-talets första årtionde var socialismens förlovade tid i USA. Socialistpartiet växte i rasande takt och 1904 fick dess presidentkandidat, som var en av Marys vänner, Eugene V Debs, lite över 400 000 röster vilket var fyra gånger fler röster än vid valet fyra år tidigare. När partiets inflytande kulminerade åren före det första världskrigets utbrott hade det mer än 100 000 medlemmar och Appeal to Reason en upplaga på över en halv miljon. I presidentvalet 1912 fick Debs nära 900 000 röster på ett program som förespråkade klasskamp och socialism.
Föga förvånande trivdes Mary som fisken i vattnet. 1911 återgick hon på nytt till att arbeta som organisatör för UMW vid en ålder då de flesta slagit sig till ro för länge sedan. UMW-ledningen gav henne frihet att agera efter eget huvud, antagligen i resignerad insikt om att Mary ändå skulle göra sina egna prioriteringar. Prioriteringar som året därpå nästan höll på att placera henne bakom lås och galler för resten av hennes liv!
Till följd av sin ledande roll i Paint Creek-Cabin Creek-strejken i West Virginia greps hon och ställdes inför en militärdomstol som dömde henne till 20 års fängelse! Rättegången och domen mot Mary – som lyckades smuggla ut ett telegram till en senator som var sympatiskt inställd – fick USA:s senat att utse en kommitté att undersöka förhållandena i kolfälten i West Virginia. Men redan innan undersökningen kom igång frigavs hon av den nyvalde guvernören Hatfield.

Senare samma år reste Mother Jones till södra Colorado där 9 000 gruvarbetare gått ut i strejk i protest mot låga löner, farliga arbetsförhållanden och gruvbolagens försök att kontrollera deras liv. Gruvarbetarna som till sin majoritet var invandrare – greker, italienare, serber och mexikaner – stod inför en formidabel motståndare; gruvbolagen med det Rockefeller-ägda Colorado Fuel & Iron Corporation i spetsen, utgjorde praktiskt taget myndigheterna i södra Colorados gruvdistrikt och var vana att tolka lagen som det passade dem.
Delstatens guvernör hade offentligt deklarerat att Mother Jones inte var välkommen, men han hade uppenbarligen inte lärt sig att ingen kunde stoppa henne. Samma dag som hon läste hans uttalande i tidningarna satte hon sig på tåget till Colorado. På plats kastade hon sig som vanligt in i vad som skulle bli en mycket långvarig kraftmätning – den pågick i 15 månader –  med all sin energi. Trots att hon inte bara handgripligen blev förpassad från gruvbolagens mark vid ett flertal tillfällen, utan också burades in vid två tillfällen, gav hon sig inte.
När gruvbolaget försökte rekrytera fattiga mexikaner som strejkbrytare, reste Mary till El Paso i Mexiko för att berätta för de mexikaner som samlats ihop där för vidare transport till gruvorna, att de förts bakom ljuset och att de mot alla fagra löften om bra lön och arbetsvillkor skulle behandlas som boskap.
I slutet av april 1914 höll konflikten på att övergå i ett lokalt inbördeskrig, när nationalgardister den 20 april öppnade eld med kulsprutor mot det största av de tältläger som upprättats av strejkande arbetare och deras familjer sedan de vräkts från sina bostäder. Ett 20-tal personer dödades, däribland två kvinnor och elva små barn som brändes inne i ett tält som antänts av de nationalgardist-styrkor som stationerats i närheten av lägret och som huvudsakligen bestod av äventyrare och professionella revolvermän som var betalda av gruvbolagen.
Ludlow-massakern, som händelsen kom att kallas efter platsen där det tältlägret var beläget, väckte starka reaktioner. De strejkande började att beväpna sig för att försvara sina liv, samtidigt som tusentals arbetare över hela delstaten erbjöd att beväpna sig och ställa upp som frivilliga på gruvarbetarnas sida.
Den 22 april hade de förbittrade gruvarbetarna satt sig i besittning av ett flera kilometer långt område där de började att attackera gruva efter gruva och bränna ner de hatade gruvbolagens byggnader. Guvernör Ammans vände sig till president Wilson och begärde federalt ingripande, och den 30:e anlände federala styrkor. När stridigheterna upphört hade ytterligare 30 människor mist livet – och i skydd av myndigheterna kunde gruvbolagen fortsätta sina attacker på de strejkande gruvarbetarna.
Mary som befann sig i Washington för att vittna inför ett kongressutskott när massakern ägde rum gav sig omedelbart ut på en landsomfattande talarturné till stöd för de angripna arbetarna och strejken. På massmöte efter massmöte berättade hon sanningen om gruvarbetarnas strejk och kapitalets hårdföra välde.
Hon fick till och med tillfälle att träffa John D Rockefeller jr och säga honom ett par sanningens ord. ”John Rockefeller är en trevlig ung man, men när vi lämnade maktens boningar – den makt som bestämmer över tusen och åter tusentals människor – när vi gick därifrån kände vi att det fanns ingen möjlighet att han skulle kunna förstå arbetarklassens strävanden, Han var olik dem på samma sätt som en art skiljer sig från annan: olika som sten och vete”, sammanfattade hon sitt intryck.
Trots att gruvarbetarna och deras familjer gjorde enorma uppoffringar blev gruvbolagen dem övermäktiga och strejken slutade i ett nederlag. Mary led med sina ”pojkar” och deras familjer.

Under sin talarturné till stöd för de strejkande gruvarbetarna i södra Colorado blev hon för övrigt inbjuden till en kvinnlig rösträtts-middag. Mötet mellan veteranen från otaliga arbetarstrider och den av medelklasskvinnor dominerade rösträttsrörelsen, blev till ett möte med två helt olika världar.
”Ni borde slåss för yttrandefriheten på gatan”, förklarade Mary kärvt. När en av de församlade kvinnorna invände att det inte gick för sig eftersom de saknade rösträtt, svarade Mary med att påpeka att hon aldrig fått rösta men att hon minsann hade ”slagits överallt här i landet. Ni behöver inte rösträtt för att kämpa. Allt ni behöver är övertygelse och en röst”.
En annan kvinna försökte få det till att Mary var motståndare till rösträtt, men Mary avfärdade henne med det raka svaret att hon inte var emot någonting som kunde befria hennes klass. När några av kvinnorna visade tecken på att vara illa berörda av hennes kritik av deras timida hållning, förklarade Mary utan omsvep:
”Oavsett vad ni kämpar för så skall ni inte uppföra er som damer. Gud allsmäktig skapade kvinnan och Rockefellers rövarband skapade damer. I sexton månader har jag utkämpat en hård strid i Colorado. Jag har varit tvungen att slåss mot beväpnade legosoldater, men jag, en gammal kvinna utan rösträtt och med inget annat än en hattnål, har skrämt dem.”

Hennes sista stora strid var den stora stålstrejken i slutet av 1919 när över 300 000 stålarbetare gick ut i strejk för bättre löne- och arbetsvillkor och för att få sitt fack erkänt som deras företrädare. Mother Jones och andra stridbara fackliga militanter lånades ut av sina respektive fack för att hjälpa till att organisera strejken.
Strejken misslyckades dock, främst till följd av den dåliga uppbackning den fick från den konservativa fackföreningsbyråkratin i American Federated Labor (AFL), dåtidens stora fackliga centralorganisation. Det var den sista stora striden på mer än ett decennium. Det skulle dröja till 30-talets mitt innan arbetarklassen kom i rörelse i stor skala på nytt och skapade den då i jämförelsen med AFL betydligt militantare fackliga centralorganisationen Central Industrial Organisation (CIO).Genom en massiv våg av ”sit down”-strejker, i vilka arbetarna helt enkelt ockuperade sin arbetsplats, tvingade de fram bättre villkor och erkännande av facket i många industrier som till dess framstått som omöjliga att få på knä. Men detta fick Mother Jones aldrig uppleva.
Mary hoppade av organisatörsjobbet i UMW 1922 efter att än en gång hamnat i konflikt med dess ordförande, denna gång John L. Lewis, ytterligare en av dessa ”falska ledare” för arbetarklassen som hon hatade. Hon skulle bara ha anat att Lewis skulle bli en av de centrala krafterna bakom CIO:s tillkomst. Fastän hennes hälsa började svikta fortsatte hon att agitera. Hennes sista offentliga framträdande ägde rum på hennes hundraårsdag 1930, då hon höll ett tal som filmades.
”Det känns bra att bli hundra år”, förklarade hon, ”jag önskar att jag kunde leva i hundra år till enbart för att få uppleva förändringarna. Om hundra år kommer alla företag att styras av folket … jag har haft gott om tid att tänka på sista tiden och ju mer jag tänker desto radikalare blir jag.”
Mother Jones dog i Silver Spring den 30 november1930, sju månader efter sin hundraårsdag. Hon begravdes i Union Miners Cemetery i Mount Olive i som ligger bland kolfälten i södra Illinois. Hennes grav är belägen i närheten av gruvarbetare som dog i Virdemassakern 1889. ”Jag hoppas att det kommer att bli min tröst när jag går bort att veta att jag sover under leran med dessa modiga pojkar.”
Tilläggas kan att hennes livfulla självbiografi finns översatt till svenska under titeln ”Mother Jones – en självbiografi. Från den amerikanska arbetarrörelsens pionjärtid”. Läs den!

Anders Hagström