Modetidningen Vogue tar sig an islamismen

KULTUR: Som nyligen påpekades av den svenska författaren Shora Esmailian (Expressen 20 maj) har den välbehövliga diskussionen om reformering av islam kommit att domineras av en enda person, nämligen exil-somaliskan Ayaan Hirsi Ali. Esmailian betonar det problematiska i att Hirsi Ali, som visserligen har rätt om den förhatliga wahhabismen – vilken lett fram till både Islamiska staten (IS) och nigerianska Boko Haram – i övrigt uttrycker de muslimofoba generaliseringar och stereotyper som redan florerar hos hennes mestadels västerländska läsekrets, och inte visar intresse för progressiva inommuslimska röster. Esmailians text fick i sociala medier stor uppskattning, med den enda kritiken att den saknar lästips om dessa röster.
Om man är västerlänning, och till skillnad från Esmailian inte läser något av de stora modersmålen i den muslimska världen, måste man kanske vara öppen för oväntade källor. En sådan källa är modetidningen British Vogue, som i sitt juninummer har en intervju med Sara Khan, en engelsk, muslimsk feminist som har rötter i Pakistan, växte upp i Bradford och har varit med och grundat organisationen Inspire. Den läsare som orkar ta sig igenom också de stycken som uppehåller sig vid Saras utseende och klädsel, får verkligen ett inspirerande porträtt av en kvinna som gör allt hon kan för att använda sitt inflytande som förebild.

SaraKhanSara Khan verkar i områden där det bor många muslimska familjer och i deras skolor, bland annat för att motverka den begynnande tendensen att unga tjejer i Storbritannien rekryteras av IS och liknande grupper för att lämna landet och bli så kallade ”jihadi brides”, vilket efterfrågas i lockande annonser på nätet. Än så länge är det inte så många brittiska tjejer som har åkt, men de kan givetvis bli fler. Sara Khan säger:
– För mig är det inte de som reser som är det största problemet. Det är predikanterna med sina hundratusentals följare, som tar avstånd från våldet men delar dess ideologi. De leder de unga till den våldsamma extremismens dörr, och extremisterna släpper in dem. Vi måste tala om att dessa grupper kidnappar vår religion.
Sara beskriver vilket trauma det blev i den muslimska gemenskapen i walesiska Cardiff när de två unga bröderna Muthana reste ner till Syrien för att kriga. De anslöt sig till IS, vars rekryterare hållit sig framme i deras hemmiljö, inte till Fria syriska armén eller någon annan del av det demokratiska motståndet mot Assad-regimen.

Sara betonar att hon kan vinna muslimska flickors förtroende eftersom hon själv är muslimsk kvinna och inte talar över huvudet på dem, samt är beredd att göra egna uppoffringar. Hon utsätts för hat dels av islamiska fundamentalister, dels av brittiska konservativa som menar att hennes försök att förstå hur unga muslimer känner det, och varför de i vissa fall kan rekryteras av IS, innebär ett försvar för jihadismen. British Vogues reporter beskriver hur Sara Khan nödgats installera en bombdetektor i sin brevlåda, och hur hennes mobil ständigt ringer då det är många unga och föräldrar som söker hennes stöd, och numera även journalister som faktiskt är intresserade av vad hon har att säga.
Sara kritiserar den australiensiska feministen Germaine Greer, som haft stort inflytande inom den brittiska kvinnorörelsen, och som i kulturrelativismens namn landade i att vi får acceptera kvinnlig könsstympning i andra kulturer. Det kan inte accepteras i någon kultur, menar Sara. British Vogue missar dock att kvinnlig könsstympning fanns tusentals år före profeten Muhammed och inte påbjudits genom Koranen, även om vissa länder i Afrika där islam i många fall har stark ställning har varit sämst på att avskaffa denna uråldriga tradition.
Sara Khan, som är utbildad farmaceut och har en master i mänskliga rättigheter, tillfrågas av reportern om hon övervägt att lämna sin aktivism för en mer ombonad karriär. Hon svarar:
– Jag kan inte dra mig tillbaka nu. Jag ser hotet så tydligt.

David Munck