Charlotte Brontë – en feministisk föregångare

CharlotteBrontePortrait

I tonåren läste jag Emily Brontës makalösa och fasansfulla roman Wuthering Heights. Jag njöt också av att lyssna på engelska bokband som lät Anne Brontës andra och sista verk, The Tenant of Wildfell Hall, flyta in i mina öron. Men av någon underlig anledning kom jag mig inte för att börja vända bladen i Charlotte Brontës så hyllade epos om Jane Eyre. Inte förrän nu.
Och när jag väl hade börjat kunde jag inte sluta. Varje ledig stund måste jag följa den själfulla, djuplodande Jane Eyre genom hennes göranden och låtanden. Följa hennes tankar som om de vore mina egna. För Charlotte Brontë skriver som få. Det finns inte en överflödig mening, trots den massiva texten. Och de flesta av budskapen i boken är lika aktuella idag som de var när den kom ut 1847. Det handlar om klass. Om fattigdom. Om hur vi bör bete oss mot varandra. Om religiöst hyckleri och förtryck. Om tunna, ogina själar, och om själar som är brinnande varma och omfamnande.
Det är en över fyrahundra sidor lång inblick i ett liv och i en människas innersta tankar. Genom Jane Eyre talar Charlotte Brontë om för världen hur hon tycker att den är och hur den borde förändras.

Självklart finns det saker som stör i boken. Vissa orättvisor och viss ojämlikhet ser inte Jane Eyre, och kanske inte heller hennes skapare. Det mesta av det går att skylla på tidsandan. Men det är också det högröstade upproret mot just den tidsandan, mot samtidens tvångströja, som gör att jag inte kan sluta läsa. Det intensiva språket drar mina sinnen med sig och jag kan inte få nog av Jane Eyres rättframhet och skarpa iakttagelseförmåga. Hennes ovilja att vara till lags och behaga bara för att det är vad som förväntas av henne. Att det är hon som räddar mannen istället för tvärtom. Att det är hon som har den starkaste sinnesnärvaron. Att boken fylls till bredden av hennes sociala kritik, hennes starka åsikter och utforskande av sig själv och sin plats i världen. Att hon ser igenom det religiösa hyckleriet och sätter fingret på precis hur genomruttet det är. På samma sätt som hon avslöjar mycket av överklassens dumhet och löjliga spel.
Jag kan inte få nog av det faktum att Jane Eyre är så självständig, envis, stark och obrytbar. Att hon tar tid på sig och tänker igenom vad hon vill säga. Att hon reagerar mot det patriarkala samhället och försöker frigöra sig från dess bojor. Att hon slår bakut mot de tre männen i boken som försöker kväsa hennes starka personlighet och göra henne till en underordnad varelse. Att hon bara kan tänka sig att gifta sig om förhållandet är helt och hållet jämlikt. Och att hon aldrig blommar ut och blir den klassiska, enligt idealen vackra, kvinnliga huvudpersonen. Istället fortsätter hon boken igenom att vara sig själv; liten och grå och vardaglig, och alldeles, alldeles underbar.

Det finns en kvinna i Jane Eyre som det inte är lika lätt att förhålla sig till. En kvinna som är inlåst och avfärdad som galen. Det är den första hustrun.
Edward Rochester, Jane Eyres stora kärlek, lurades som ung och naiv in i ett äktenskap på falska grunder. Resultatet blev en katastrof. Varför det blev så går säkert att diskutera ur en mängd olika perspektiv, men kontentan i berättelsen är ändå på något vis att det är fruktlöst att leva i en kärlekslös relation, och att överklassens sociala krav och konventioner kan kväva den som ser igenom dem men inte kan komma loss. Edward Rochester framställs som en fri tänkare i en överklassbur.

I förordet till den andra upplagan av Jane Eyre skrev Charlotte Brontë att traditionsbundenhet inte är detsamma som moral och att självrättfärdigande inte är detsamma som religion. Hon går hårt åt det samtida, extremt patriarkala, viktorianska samhället och avfärdar dess syn på kvinnans roll. Strävan efter oberoende utgör en röd tråd i boken och det finns ett mycket fint brandtal om varför kvinnor borde ha samma rättigheter som män att utvecklas och leva sina liv till fullo.

Charlotte Brontës kritik mot det religiösa hyckleriet och hennes syn på hur sociala skillnader och förutsättningar påverkar vilka slags framtidsutsikter ett barn kan ha, grundar sig nog i mångt och mycket på egna erfarenheter av social utsatthet.
Syskonen Brontë förlorade tidigt sin mor och flera av systrarna bodde under en tid på en skola för fattiga och föräldralösa barn. Två av systrarna dog av tuberkulos under vistelsen på skolan och Charlotte Brontë hävdade senare att hennes egen hälsa också blev permanent förstörd där. Beskrivningen av det dystra Lowood – den strikt religiösa och spartanska skola där Jane Eyre hamnar i tioårsåldern – ska ha byggt på dessa erfarenheter.

Från början hette boken Jane Eyre: en självbiografi och Charlotte Brontë gick under pseudonymen Currer Bell. Men titeln blev strax Jane Eyre och boken såldes i dåtidens massupplagor. Den revolutionerade romankonsten med sin kvinnliga berättare – som öser ur sitt medvetande i första person, långt före James Joyce och Marcel Proust – och Charlotte Brontë har idag en självklar plats i den litterära historien. Under sitt riktiga namn.
Med tanke på att Jane Eyre egentligen är en slags stridsskrift för kvinnans oberoende, frihet och rätt att förverkliga sina drömmar och färdigheter är det skönt att veta att Charlotte Brontë hann få ta del av den positiva uppskattningen under sin livstid, också utan pseudonym.

Precis som sina systrar hann hon aldrig bli särskilt gammal. Men hon hann skriva en bok som sätter spår, än idag. Hon hann skapa en kvinnlig romanhjälte som, när mannen hon älskar frågar om han har blivit anskrämlig och ful efter att ha skadats svårt i en brand, svarar: ”Det har du alltid varit.” Eftersom hon gärna undviker att vara påklistrat sentimental och romantisk, och eftersom hon älskar hans yttre endast på grund av att hon älskar hans inre.
För Jane Eyre är inte en bok om två klassiska skönheter som får varandra på slutet, utan om två personer som hör ihop därför att de uppfattar saker på liknande sätt och känner igen sig i varandra. Det är också en bok om färgen på himlen inför ett oväder, om att sitta på en stätta medan skymningen faller, och om doften av en daggfuktig vårmorgon.

Emma Lundström