Franciskus är den förste påve som har gjort miljövård till ett centralt tema för en hel encyklika och han är den förste påve som öppet erkänner det faktum att jorden går mot ett varmare klimat och som engagerar sig i den problematiken. Mer utförliga detaljer kring detta kommer att bli kända, när embargot lyfts från encyklikan Laudato si. Men Franciskus är ingalunda den förste påve, som yttrat sig i ekologiska frågor. Alltsedan Paulus VI (1963–1978) har Petri efterträdare och Vatikanen tagit till orda i denna alltmer trängande fråga. Benedictus XVI gjorde det så ofta att de italienska medierna gav honom tillnamnet ”den gröne påven”.
Påve Paulus VI var först med sin encyklika Populorum progressio från 1967 – tre år före den första FN konferensen om klimatet. Budskapet i encyklikan var att ”utveckling” är mer än enbart ekonomisk tillväxt; den måste ses mot bakgrund av rättvisa, långsiktig hållbarhet samt sociala konsekvenser. I texten hänvisas emellertid inte uttryckligen till miljövård. Enligt Markus Vogt, socialetiker från München, ger dock skrivelsen ”de allmänna ramarna för den romerska läras om miljövård”. Vatikanen sände en egen delegation till FN:s första miljövårdskonferens 1970 i Stockholm. Påve Paulus VI varnade 1971 för att människan löpte risk att ”själv bli ett offer när naturen slår tillbaka som en följd av människans obetänksamma rovdrift”.
Hans efterföljare Johannes Paulus II (1978–2005) varnade i sin första encyklika Redemptor hominis från 1979 för den pågående föroreningen av naturen och fördömde slöseriet med energi. Den tidigare Karol Wojtyla visste av egen erfarenhet från det socialistiska Polen alltför väl vad han talade om. I den stad, där han tidigare varit biskop, Krakau, färgades tvätten vanligtvis svart av rök från Lenin-verkens skorstenar.
I sin socialencyklika Centesimus annus från 1991 införde han begreppet ”humanekologi” och band så samman naturvård med skyddande av livet. Han skrev att förstörelsen av den mänskliga miljön väger tyngre än förstörelsen av den naturliga miljön. Miljöförstörelse liksom abort kunde förstås som en yttring av ”dödens kultur”. Johannes Paulus II krävde en djupgående förvandling av livsstilen i det moderna konsumtionssamhället, särskilt i de rika länderna. Han hänvisade också uttryckligen till klimatpåverkan och dess följder.
Ett ”Kompendium i den kyrkliga socialläran”, offentliggjord 2004 av det påvliga rådet Jusitita et Pax, tog även upp klimatfrågan. ”Klimatet är en egendom, som måste skyddas” står det i kompendiet. Dessutom lyfter det fram ursprungsfolkens rätt till sina naturresurser. I det tog Vatikanen också för första gången ställning för en grön genteknik, som i grunden välkomnades.
Benedictus XVI (2005–2013) – den påve som införde sopsortering i Vatikanen – gjorde ofta uttalanden, som berörde miljövård. I sin tredje och sista encyklika Caritas in veritate från 2009 ägnar han flera avsnitt åt det temat. Särskilt konkret blir han vad gäller hanteringen av energi. ”När några få stater, inflytelserika grupper och företag köper upp icke förnyelsebara energikällor, så hindrar det utvecklingen i fattiga länder.”
I sin encyklika tar Benedictus XVI inte upp klimatförändringen. Sammantaget uppmanar han till en livsstil, som är präglad av solidaritet mellan generationer och som har de kommande generationerna i åtanke. Benedictus XVI övertar begreppet humanekologi från Johannes Paulus II och sätter in det i ett större teologiskt sammanhang.
Särskilt i sitt tal till tyska Förbundsdagen i september 2011 framhöll han att miljövård är ett skyddande av liv i vid bemärkelse. Hans öppning till de Gröna gjorde succé. Den ekologiska rörelsens inträde i den tyska politiken sedan 1970-talet har ”visserligen inte öppnat några fönster, men är likväl ett rop på frisk luft”, ett rop som man i dag inte får ignorera.
Kathpress 2015-06-15