Påven Franciskus nya miljöencyklika, Laudato si (Lovad vare du), offentliggjordes vid lunchtid i Rom i dag, torsdagen den 18 juni. Encyklikan är en kraftfull uppmaning till omtänkande, ”ekologisk omvändelse” och handling.
Påven inleder encyklikan med den helige Franciskus lovsång till skapelsen, men övergår strax i djup klagan över de globala hoten mot både skapelsen och jordens fattiga. Och han uppmanar framför allt till protest mot miljöförstöring, orättvisor och de rikas och mäktigas likgiltighet. Men genom hela encyklikan klingar samtidigt ett återkommande tema om tillförsikt och hopp.
Encyklikan knyter samman kampen mot miljöförstöring och kampen för världens fattiga. Genom att skydda miljön skyddas också de fattiga, som ofta är miljöförstöringens första offer. Och rättvisa för jordens hungrande och törstande kan bara uppnås om miljöförstöringen som orsakar förgiftning, torka och översvämningar hejdas. Han pekar på den ”ekologiska skuld” som Nord har till Syd.
Han kritiserar världens makthavare i politik och näringsliv, och bristen på ledarskap i världen. Ekonomisk makt och finansiella marknader har överordnats den politiska makten. ”Många av dem som har resurser och ekonomisk eller politisk makt verkar främst vara upptagna med att maskera problemen eller dölja symptomen” (26), skriver han.
I avsaknaden av globalt ledarskap gör påven sig till företrädare för världens fattiga och för dem som inte kan göra sina röster hörda. Han vänder sig inte bara till katoliker eller andra kristna, eller till troende i andra religioner. Med tanke på att miljöförstöringen skadar alla på jorden, vänder han sig till ”varje människa som lever på denna planet”. Han säger sig vilja ”inleda en dialog med alla människor om vårt gemensamma hem”.
Påven uppmanar till bön över alla gränser och tar det unika steget att i slutet av encyklikan infoga en bön som är tänkt att be med kristna från andra kyrkor och en annan för bön med troende i andra religioner. Han vänder sig särskilt till icke-troende och riktar dessutom en inbjudan till dialog med vetenskapssamhället. Han hyllar miljörörelsen och pekar på att miljöfrågorna tagit allt större plats på den dagordningen tack vare denna. Inte minst utmanar han världens politiska ledare och trycker på för radikala åtgärder: I höst reser han till FN för att tala i generalförsamlingen och han vill påverka klimatförhandlingarna i Paris.
I sin nya encyklika uppmanar Franciskus till en ”fullödig ekologi” som gäller både naturen, människan och samhället. Naturen kan inte ses som något avskilt från oss: ”Vi är en del av naturen, innesluten i den och därför i oupphörligt samspel med den.” För att vara ”fullödig”, ska ekologin inte bara handla om sambanden i naturen, utan också om sambandet mellan människan och naturen, om människornas relationer till varandra, och till sist även till Gud. Därför blir frågor om rättvisa, om etiska värderingar och kulturell förvandling också avgörande för miljöfrågorna.
Vad vi människor gör mot naturen gör vi egentligen mot oss själva och varandra. De skador av miljöförstöringen som i dag visar sig, är egentligen naturens sätt att återverka på att vi skadat relationen mellan människan och miljön.
Störst uppmärksamhet kommer säkert hans tydliga ställningstagande i klimatfrågan att väcka. Han säger att ”klimatet är en av mänsklighetens främsta utmaningar”.
Inte minst i USA har diskussionens vågor gått höga om hur långt påven skulle komma att gå, och man har spekulerat mycket över de poliska konsekvenserna. Skulle han säga att klimatförändringen bara är en del av naturliga cykler eller att den beror på människan? Nu säger påven att ”ett flertal vetenskapliga studier visar att det mesta av de senaste decenniernas globala uppvärmning beror på att en ökad mängd växthusgaser släpps ut framför allt från mänsklig verksamhet”. (23)
Ställningstaganden i enskilda frågor
I sin nya encyklika tar påven ställning i en rad enskilda frågor. Här följer en redogörelse för några av dessa ställningstaganden.
Tillgång till rent dricksvatten är en grundläggande och universell mänsklig rättighet, eftersom det är avgörande för människors överlevnad. Det är en förutsättning för utövandet av andra mänskliga rättigheter. Människor som förnekas rent dricksvatten berövas rätten till ett liv som motsvarar deras omistliga mänskliga värdighet. (30)
Apropå befolkningsproblemet säger han att ”avfall är ett mycket större problem än människor”. Konsumtionens storlek och ”kasta bort-kulturen” är ett mycket större problem än befolkningens storlek.
De rika länderna, som har släppt ut mer klimatförstörande ämnen är de som främst måste skära ner användningen av fossila bränslen. Potentialen för förnybar energi är så stor att den skulle räcka för alla. Men de rika länderna måste dela med sig av sina ekonomiska vinster och sitt överflöd för att hjälpa utvecklingsländerna att ta tillvara sina förnybara energiresurser. (52)
Tanken på att köpa och sälja ”kolkrediter”, som genom marknaden sätter pris på utsläpp av koldioxid, anser påven vara en form av ”spekulation” som inte leder till att minska de globala utsläppen. Det leder till orättvisor och ytterligare kostnader och bördor för fattiga länder, och åstadkommer inte den radikala förändring som behövs. I stället tillåts en del länder och sektorer att fortsätta sin överdrivna konsumtion. (170–171)
När det gäller odling av GMO-grödor beskriver påven problemen med skuldbelastade småodlare och det ensidiga beroendet av storbolag, men han tar också upp möjligheterna till teknik som ger människor medicin eller mera mat. Han slutar med en uppmaning till bred och ärligt debatt där man ”kallar saker vid deras rätta namn”.
Men påven vänder sig också mot de ekonomiska systemens sätt att fungera, mot en kultur av konsumism och brist på reflektion över de värderingar som får styra vår livsstil. Och han uppmanar till större politisk kraft.
Det finns en övertro på finansiella marknader och på marknadens förmåga, menar påven Franciskus. Som det är i dag, så tjänar den globala ekonomin helt enkelt inte majoriteten av människorna på globen. Marknaden har skapat stora rikedomar, men dessa har främst kommit en rik minoritet till del.
Jordklotet är ett gemensamt arv och dess tillgångar är till för alla. Principen att den privata äganderätten måste underordnas fördelningen av jordens resurser så att de kommer alla till del är en gyllene regel i den katolska socialläran. (93)
Han kritiserar konsumism och överflöd. Många konsumerar tanklöst utan att bry sig om konsekvenserna för fattiga på andra sidan jordklotet. Missbruk i form av konsumtion och överflöd kan jämföras med alkohol- och drogmissbruk. En ständig längtan efter mer saker och fler ägodelar blir en besatthet. Omtanke om de fattiga eller om framtida generationer kan i jämförelse med det faktiskt innebära en befrielse.
”Det är anmärkningsvärt hur svagt den internationella politiska responsen varit. Misslyckandena för de globala toppmötena om klimatet har tydligt visat hur politiken underordnats teknologi och ekonomi. För många särintressen får råda, och ekonomiska intressen kan lätt övertrumfa det gemensamma goda.”
I vårt århundrade behåller vi styrelseskicken som ärvts från gångna århundraden, samtidigt som nationalstaterna försvagas. Den globala ekonomin och de finansiella marknaderna får företräde framför politiken. Påven menar att det behövs ”starkare och mer effektivt organiserade internationella institutioner” och att dessa får ”befogenhet att införa sanktioner”. Han instämmer med tidigare påvar som krävt ”en verkligt global politisk myndighet”. (175)
I påvens encyklika ekar rösterna från så många av hela världen fattiga som är hungriga därför att de inte kan odla tillräckligt med mat för sin familj. Den speglar erfarenheterna från dem som korsar Medelhavet från Afrika eller tar sig över floden Rio Grande i USA för att det är deras enda hopp om ett bättre liv utan klimatförändringar och fattigdom.
Men han utsträcker också kravet på rättvisa till att gälla kommande generationer. Han tar avstånd från ”tal om hållbar utveckling som bortser från solidaritet mellan generationerna”.
Målet: skapelsens fullödiga befrielse
Påven upprepar på flera ställen i encyklikan tankegångar som brukar förknippas med den latinamerikanska befrielseteologin och som uppmärksammades världen över under 70- och 80-talen. Nu väcker han befrielseteologiska begrepp och uttryck till liv, precis som han gjorde när han som ärkebiskop av Buenos Aires ledde utarbetandet av de latinamerikanska biskoparnas gemensamma dokument från Aparecida år 2007.
På flera ställen i encyklikan återkommer han till behovet av ”befrielse”, nämligen befrielse från rådande maktförhållanden och från kulturell ensidighet och låsning i konsumism. Därför uppmanar han också till en ”kulturell revolution”. Han reser kravet på ”ett särskilt ställningstagande för de fattiga”. Påven skriver att när tillståndet i världen innebär ”överflödande orättvisor och ett växande antal människor som berövas grundläggande mänskliga rättigheter”, då måste principen om det allmänna goda leda till ”en omedelbar, logisk och oundviklig kallelse till solidaritet och ett särskilt ställningstagande för de fattigaste bland våra bröder och systrar”. (158) Han tar även upp ett uttryck som han hämtat från befrielseteologen Leonardo Boff. Påven skriver att vi i dag ”måste inse att ett sant ekologiskt synsätt alltid innebär social strategi”, och att frågan om rättvisa behöver fogas in i diskussionen om miljön, ”så att vi kan höra både ropen från de fattiga och skapelsens rop”. (49)
Först som sist är detta en encyklika skriven av en djupt religiös ledare. Hela texten genomsyras av en levande relation till Gud, som i sin tur leder till levande relationer med både medmänniskorna och skapelsen. Om han inleder encyklikan med citat av den helige Franciskus av Assisi, det helgon som inspirerat honom till sitt påvenamn, så fortsätter han med att beskriva jorden, vårt gemensamma hem ”som en syster som vi delar våra liv och en underbar moder som öppnar sina armar för att omfamna oss”. Han beskriver hur ”denna syster nu ropar till oss i nöd på grund av den skada som vi tillfogat henne genom att oansvarigt bruka och missbruka de tillgångar som Gud har försett henne med”.
Att ta del av vetenskapens nya kunskaper är ett sätt att lyssna till ropet från skapelsen, ”att bli smärtsamt medveten, och att våga vända det som händer i världen till att bli ens eget personliga lidande och på så sätt komma till insikt om vad var och en av oss kan göra åt det”. (19) Han beskriver hur den jordiske Jesus solidariserade sig med de fattiga, och hur samtidigt den uppståndne Jesus är närvarande i hela skapelsen.
I denna övertygelse om människans gudsrelation bärs encyklikan först som sist av ett genomgående tema som handlar om tillförsikt och hopp. Påven upplever att människor världen runt visar “en växande lyhördhet för miljön och behovet av att skydda naturen, samtidigt med en tilltagande oro, som är både äkta och smärtsam, för vad som händer med vår planet”. (19) ”Människan är kapabel till det värsta, men har också förmåga att resa sig över sig själv, att välja det som är gott och att börja på nytt.” (205) Han är övertygad om att ”mänskligheten fortfarande har förmågan att arbeta tillsammans för att bygga upp vårt gemensamma hem”. (13)
Andreas Carlgren 2015-06-18
En engelsk översättning av påven Franciskus encyklika Laudato si i dess helhet finns via denna länk här