Påven Franciskus, ett improviserat tal till Katolska Bibelfederationen, Rom 19 juni 2015, publicerat i L’Osservatore Romano 21 juni 2015.
Välkomna allesammans. Jag tackar kardinal Tagle för hans ord, som har rubbat mina cirklar en aning i förhållande till det jag tänkte säga … Detta var en av Guds överraskningar, som påminner oss om att alla våra planer, alla våra tankar, ja allting faller till föga inför Guds levande ord, det livgivande ordet, den levande Guden. Det faller, det störtar samman.
När en kyrka sluter sig inom sig själv och glömmer sitt uppdrag, att hon har blivit ivägskickad att förkunna evangeliet, den goda nyheten, att beröra hjärtan med kerygmat – som kardinalen så väl uttryckte det – då åldras hon. En annan sak som kardinalen sade: hon tacklar av. Jag vill tillägga två saker: hon insjuknar och dör.
Jag har hört sägas om biskopsstiften i Nordafrika [som fanns] på den helige Augustinus tid, att de är utdöda kyrkor. Nej! Det finns två sätt, två modeller, att dö på: man dör av att sluta sig inom sig själv, eller man dör av att ge sig själv som vittnesbörd. Och en kyrka som har mod – parrhesia [frispråkighet] – att bära ut Guds ord utan att skämmas, då går hon martyriets väg.
I mässans första läsning i dag hörde vi Paulus räkna upp allt han hade fått stå ut med och som han ville ”skryta” med: ”Men vad andra vågar komma med, det vågar också jag” [jfr 2 Kor 11:21]. Om denne man Paulus hade stannat kvar i en av dessa kyrkor – som den i Korinth – och bara där, då hade han inte behövt stå ut med allt detta han räknar upp. Men han var en man på väg. När han såg att saker och ting gick bra, då lade han händerna på en annan och gav sig iväg. Detta är vår förebild.
I slutet av denna vackra mening – efter ”skrytet”, efter att ha hänvisat till allt detta, alla dessa resor, att han så ofta blivit piskad och en gång stenad, efter allt detta [säger han]: ”Om det ändå skall skrytas, då vill jag skryta med min svaghet” [2 Kor 11:30]. På ett annat ställe – ni exegeter vet var – säger han: ”Jag vill skryta med mina synder” [jfr 2 Kor 12:9]. Det tredje han vill skryta med är inget skryt: ”Jag vill berömma mig av Jesu kors” [jfr Gal 6:14]. Här ligger hans kraft. Detta är en kyrka på väg, en kyrka som blir martyr, vittne.
En kyrka som är ute på vägarna råkar säkert ut för olyckor. Men jag föredrar en kyrka som råkat ut för en olycka framför en kyrka som ligger sjuk, sluten i sig själv. Med hela denna parrhesia och denna hypomone [uthållighet], denna uthållighet i att bära det rådande läget på sina axlar, men också denna ömsinthet som krävs för att bära de sårade troende på sina axlar, alla dessa människor man som anförtrotts en. En kyrka av herdar.
Bara Guds ord, och bredvid Guds ord eukaristin. Trosfränderna som församlas för att prisa Herren med anspråkslöst bröd och vin, Herrens kropp, Herrens blod. Guds ord är inget som underlättar vårt liv. Tvärtom. Det försätter oss hela tiden i nya svårigheter. Den som bär ut ordet fullkomligt uppriktigt råkar i svårigheter, känner sig många gånger besvärad. Men man måste säga sanningen, men med ömsinthet, med förmåga att bära situationer och personer på sina axlar. Denna broderliga respekt kan liknas vid en omfamning. Tack till er alla som arbetar i Guds ords tjänst. Jag ser att allt går bra här …
En liten exkurs: något som oroar mig är den fundamentala förkunnelsen av Guds ord i predikan. Snälla ni, gör allt ni kan för att hjälpa era bröder – diakoner, präster och biskopar – att förmedla Guds ord i predikan, så att det träffar hjärtat. En tanke, en bild, en känsla når nog fram, men måtte också Guds ord göra det! Det finns nog många duktiga talare, men de misslyckas: det blir en vacker föreläsning, en vacker avhandling, en vacker lektion i teologi … Guds ord är sakramentalt! För Luther är det ett sakrament, som verkar nästan ex opere operato. Den senare tridentinska tendensen är att det verkar ex opere operantis. Ännu senare upptäckte teologerna att Guds ord är något mitt emellan: det verkar både ex opere operato och ex opere operantis. Ordet är något sakramentalt.
Våra små anföranden är föga sakramentala, de är välmenande funderingar. Måtte alltså Guds ord finnas i predikningarna, så att det träffar hjärtat!
Tack! Tack för ert arbete. Det jag hade förberett här [i det skrivna talet] är mycket bra, och jag överlämnar det till ordföranden.
Påven Franciskus, L’Osservatore Romano, 2015-06-21