Tal till påven Franciskus

av ANTJE JACKELÉN

Ers Helighet, Era Eminenser och Excellenser!

Det är en ära och glädje för mig att få framföra hälsningar från Svenska kyrkan.

Vatikanen och Svenska kyrkan har haft många kontakter sedan andra Vatikankonciliet. Förra våren hade vi den särskilda äran att få stå som värd för en ekumenisk vesper i Lunds domkyrka till minne av 25-årsdagen av påven Johannes Paulus II:s besök i Sverige och i andra nordiska länder. I min tidigare roll som biskop i Lund hade jag också nöjet att träffa prästen och teologie doktorn Anders Ruuth och höra om hans erfarenheter i Argentina.

Ers Helighet, det var med stor glädje som jag, som medlem i Lutherska världsförbundets råd, fick vara med vid presentationen av dokumentet Från konflikt till gemenskap (From Conflict to Communion, FCTC) för två år sedan – resultatet av nästan fem decenniers dialog mellan katoliker och lutheraner. För första gången sedan 1500-talet har vi nu en gemensam syn på reformationens historia och också gemensamma åtaganden inför framtiden.

Den gemensamma deklarationen om rättfärdiggörelseläran (The Joint Declaration on the Doctrine of Justification, JDDJ) från 1999 och Från konflikt till gemenskap från 2013 visar att den ekumeniska utvecklingen mellan katoliker och lutheraner har gjort stora framsteg. Dessa kanske inte alltid väcker entusiasm hos alla experter, men de inspirerar påtagligt hopp och drömmar hos människor på församlingsnivå, särskilt hos de familjer som längtar efter att gå till Herrens bord tillsammans. Vi delar erfarenheter av ömsesidiga fördömanden, splittring och hat, men också av livgivande försoning och av engagemang från lekmän och gräsrötter som ivrigt föregriper de resultat som ännu återstår att bekräfta i officiell dialog.

Koinonia, gemenskap, handlar om att ”lära genom att göra” genom att möta behoven i världen. Vi har lärt oss – ibland den hårda vägen – att det handlar om att dela rikedomen i traditionerna i stället för att bygga stängsel runt det egna reviret, att det handlar om bemyndigande, snarare än om makt.

Det gläder mig också att Lutherska världsförbundet och den katolska kyrkan gemensamt ska stå som värdar för ett ekumeniskt evenemang hösten 2016 inför reformationens 500-årsjubileum 2017. Liksom våra medkyrkor inom LVF har Svenska kyrkan ett starkt engagemang för ekumeniskt ansvarstagande och globala perspektiv. Vi vill gärna bidra till ett högtidlighållande i gemensam tacksägelse för evangeliet och ånger över den smärta som har orsakats av konflikt och splittring, samt ett åtagande om gemensamt vittnesbörd. Som det femte imperativet i From Conflict to Communion uppmanar oss: katoliker och lutheraner ska tillsammans vittna om Guds barmhärtighet i förkunnelse och tjänst för världen (FCTC 243).

Och världen ropar verkligen efter trovärdiga ord om hopp och efter de kärlekens gärningar som evangeliet om Jesus Kristus ålägger oss att utföra tillsammans med människor av god vilja från många traditioner. I dessa dagar är förväntningarna på att kyrkan ska kunna verka för fred och rättvisa både höga och fordrande.

Ers Helighet har skapat en våg av hopp världen över genom att tala högt om frågor som fattigdom, marginalisering och jämlikhet – nu senast om den skandalösa klyftan mellan löner för kvinnor och män. Jag har uppmuntrats av människor i Sverige att till Ers Helighet framföra ett tacksamhetens ord från hbtq-gemenskapen: En del av det Ni har sagt har låtit ana lite av försoning och en gryende acceptans.

Barn och kvinnor är de som drabbas hårdast av orättvisor, livsmedels- och vattenbrist, våld, människohandel och klimatförändringar. Men erfarenheterna visar också att det är just kvinnor som åstadkommer många av de förändringar som krävs, när de får rätt till utbildning och självbestämmande. Det är nödvändigt att inte bara tala om och för kvinnor utan också att tala med dem och att ge dem möjlighet att ta vara på sin ledarförmåga för att bidra till en blomstrande kyrka och ett blomstrande samhälle.

Religions- och trosfrihet, social rättvisa, skydd för visselblåsare och för minoriteter – listan över utmaningarna för kyrkoledare är lång, precis som den är för det internationella samfundet. Vi sörjer och vredgas över den tragiska minskningen av kristen närvaro i Mellanöstern. Behovet av humanitärt bistånd till offren för krig och katastrofer kvarstår.

Dessutom utmanas vi av den andliga fattigdom som i övrigt välmående samhällen ställs inför. Sekulariseringen ger upphov till blandade känslor. Å ena sidan är den ett resultat av framgångarna med evangeliet om Jesus Kristus, eftersom när ”världen” utmanar oss att vara djärvare i vår bekräftelse av mänsklig frihet och värdighet, utmanar den oss med frukten av vår egen predikan – vilket är bra. Å andra sidan har sekulariseringen undergrävt kunskapen om och utövandet av tron, vilket framför allt lämnar unga människor utan tillgång till de andliga resurser som kyrkan erbjuder. Ensamhet, den gnagande känslan av att aldrig vara accepterad fullt ut och bristen på mod att fullt ut möta livets med- och motgångar hotar därmed den andliga hälsan i hela generationer.

Osäkerheten skapar en gynnsam grogrund för främlingsfientlighet och intolerans, ett växande problem i Europa. Osäkerheten hindrar oss också från att ta itu med det överhängande behovet av att göra två saker samtidigt, till exempel att delta i dialogen mellan religioner för att stärka den socia­la sammanhållningen i städer som präglas av mångfald och samtidigt stå emot våld i religionens namn.

Tragedierna vid tröskeln till Europa fortsätter. Tusentals människor dör i Mare nostrum, vårt Medelhav: En skam för Europa! Migration och miljontals flyktingar kommer även fortsättningsvis att ställa våra värderingar och vår förmåga att agera på svåra prov.

Er kommande encyklika om klimatet kom­mer att välkomnas av religiösa ledare, icke-statliga organisationer och beslutsfattare världen över. Klimatförändringen är sannolikt mänsklighetens största gemensamma utmaning någonsin. Nu är det dags för vetenskap, politik, näringsliv, kultur och religion – allt som är ett uttryck för mänsklig värdighet – att samarbeta. Klimatet handlar om vetenskap och tro, om rättvisa och livsstil, välfärd och ömsesidigt beroende, synd och försoning, om människor som ”skapade medskapare”, om att ompröva antropocentriska världsåskådningar och om hopp. Världen har förväntningar på religiösa ledare eftersom religioner har en kulturell integritet, ett andligt djup och en moralisk kraft som ofta saknas i rent sekulära perspektiv.

För ett år sedan skrev Svenska kyrkans bis­kopar ett så kallat biskopsbrev om klimatet. I höstas slutförde Svenska kyrkan sin avyttringsprocess och har nu en investeringsportfölj som är helt fri från bolag som handlar med fossila bränslen. Vi hoppas att många andra kommer att följa efter.

Dagens utmaningar definieras inte längre av nationella eller lokala gränser. De är glokala – både globala och lokala. Gränser är inte längre vad de var. Detta borde inte skrämma oss. Ty i centrum för kristendomen finns det en Gud som överskrider den mest dramatiska gränsen av alla: den mellan gudomligt och mänskligt. Gränsöverskridande innebär alltid beröringsskräck, rädslan för att beröra och bli berörd av det som är annorlunda, främmande, det andra. Som människor av tro kan vi leva med dessa rädslor, vara trogna evangeliet om den inkarnerade Kristus och samtidigt öppna, väldigt öppna, för världen. Och därför säger vi med tillförsikt, förenade i bön för Guds skapelse och Jesu Kristi kyrka: Veni Creator Spiritus, Kom, Skaparande.

Antje Jackelén är teol.dr och ärkebiskop i Svenska kyrkan.