På vissa håll, i synnerhet i USA, kom offentliggörandet av påven Franciskus encyklika om människan och skapelsen, Laudato si, förra veckan att leda till diskussioner gällande vissa konkreta vetenskapliga och politiska ställningstaganden. En debatt har därefter startat om hur en katolik egentligen är skyldig att svara på en påvlig encyklika.
En teolog, dominikanpater Thomas Petri, vice ordförande och dekan vid Pontifical Faculty of the Immaculate Conception i Washington DC, har formulerat ett generellt svar som säger att varje katolik ska respektera och lyssna till påvens undervisning, i den nya encyklikan liksom i andra sammanhang, även om de inte skulle dela vissa vetenskapliga eller politiska ståndpunkter: ”Jag tror att folk måste ta emot påvens ord med ett öppet och fogligt hjärta. I kyrkans undervisning, även på områden där vi som troende kan tycka annorlunda än påven, förväntas vi ändå alltid respektera påvens ord och ge dem en öppen och rättvis prövning med en lyssnande hållning. Det behöver inte betyda att blint acceptera alla åsikter men det betyder verkligen att man inte bara direkt får avfärda dem.”
Pater Petri sade i en intervju för den katolska nyhetstjänsten CNA att katoliker kan misstycka ”försiktigt” med en specifik politisk riktlinje eller en faktaförklaring men ändå är skyldiga att respektfullt överväga påvens ord och helt följa hans moraliska råd, som exempelvis just ”riktlinjerna för de olika sociala frågor som behandlas i Laudato si … i relation till hur vi behandlar klimatet, naturen och fattiga och exkluderade medmänniskor.”
Den Helige fadern har både auktoriteten och skyldigheten, menade fader Petri vidare, att tala till kyrkan och världen i alla avgörande moraliska angelägenheter, inklusive det som rör vårt samspel med miljön. De påvliga encyklikorna är brev till alla troende i vilka påven ”på ett auktoritativt sätt” formulerar det kyrkliga ”magisteriets undervisning” och som ”hjälper att fokusera kyrkans ögon på ett specifikt tema eller en särskilt angelägen frågeställning”, tillade i sin tur fader David Endres, biträdande professor i kyrkohistoria och historisk teologi vid Athenaeum of Ohio. Ämnet kan vara ”något som den Helige fadern finner det särskilt viktigt att påminna de troende om och skapa ett slags Skrift-tradition eller katekes i mini-format för”, fortsatte fader Endres. Encyklikor är på ett sätt tidsdokument, eftersom de behandlar problem i den tid där de formuleras, och på ett annat sätt tidlösa, eftersom de uttrycker eviga sanningar. ”Och närhelst det föreligger hot mot mänskligheten kan kyrkan inte vara tyst.”
Bland exemplen på tidigare encyklikor som har behandlat relevanta och tidsberoende frågor finns Rerum novarum, publicerad 1891 med fokus på relationen mellan arbete och kapital, och med vilken påven Leo XIII artikulerade kyrkans syn på ett konkret, aktuellt samhällsproblem. Även om den utgick från dåtidens förhållanden läses encyklikan fortfarande för sin utläggning av kyrkans sociallära och är på detta sätt en milstolpe.
Två encyklikor av påven Pius XI – Mit brennender Sorge respektive Divini redemptoris – behandlade specifikt sin tids stora ondska, nämligen nationalsocialism och kommunism. Humanae vitae från 1968 av påven Paulus VI angående äktenskaplig kärlek och mänskligt liv, tog också upp ett aktuellt ämne i sin tid, nämligen det om födelsekontroll, och upprepade kyrkans motstånd mot artificiella preventivmetoder. Men de moraliska slutsatserna i dessa båda fall, gällande oförenligheten mellan bestämda ideologiska tänkesätt och katolsk tro, respektive synen på äktenskapligt samliv, förblir bindande för katolikers samveten oavsett tid.
Pater Thomas Petri menade i intervjun för CNA att Laudato si tar upp en mycket bredare palett av ämnen, både moraliska och vetenskapliga, som inte alla har samma vikt. Medan det finns de som hävdar att kyrkan inte ska behandla frågor som inte är explicit teologiska, insisterade fader Petri på att kyrkan har en skyldighet att bemöta problem som hon anser påverkar mänsklighetens gemensamma bästa. Påven får undervisa i vilken fråga som helst som rör mänskliga förhållanden och skapandet av ett autentiskt mänskligt samhälle genomsyrat av evangeliets värden”, sade han.
Trots den amerikanska mediauppmärksamheten om vetenskapliga klimatargument tar påven Franciskus nya encyklika i första hand upp moraliska problem, med naturlig auktoritet, fortsatte Petri. ”Han tar upp bekymren, de verkliga bekymren, med hur vi behandlar vår miljö, med ojämlikheterna i den globala ekonomin och med hur vi behandlar dem som står utanför majoritetssamhället”, sade han. ”Påvens auktoritet sträcker sig till allt som har med tro och moral att göra. Som han själv säger så är miljön och klimatet en del av det gemensamma bästa. Det är moral. Det är en del av moraliteten.”
Men, klargjorde han vidare, katoliker har möjlighet att försiktigt och respektfullt vara oense med påven gällande särskilda politiska frågor eller vetenskapliga påståenden. Eftersom påven saknar specifik expertkompetens gällande exempelvis vetenskap eller ekonomi, kan påven inte ha ”varje möjlig vetenskaplig lösning” på en fråga i åtanke. Som ett exempel skulle någon legitimt kunna vara oense med påven om fakta som talar om orsaker till klimatförändringarna, även om ”en katolik skulle behöva säkerställa att han eller hon stod på en god, vetenskaplig grund för att ifrågasätta det”.
Därtill skulle katoliker kunna hysa ”legitim oenighet” gällande hur man ska bemöta vissa av de frågor som påven diskuterar, ett faktum som Franciskus själv erkänner i dokumentet. I Laudato si noterar han att på ”många konkreta frågor har kyrkan inte haft någon anledning att erbjuda en definitiv uppfattning” och uppmuntrar till en fortsatt diskussion mellan experter. Han uppmuntrar också en mångfald av svar, avvisar ”strävan efter enhetliga recept” och framhåller att det finns flera olika lösningar på problem som gäller för en specifik region eller ett specifikt land.
Medan det kan finnas legitima skillnader mellan det slags handlingar som katoliker vidtar i deras vardag säger fader Petri att ”de måste, tror jag, verkligen ta de problem som påven identifierar på allvar och låta dem forma deras samveten. Och medan de troende kan vara oense om konkreta vetenskapliga och politiska frågor kan de inte vara det när det gäller de grundläggande och moraliska sanningar som påven bringar fram i ljuset. Alla troende måste erkänna att ”vi är förvaltare av skapelsen, att vi har ansvaret att skydda skapelsens gåva, att vi har en skyldighet att älska de minsta och mest uteslutna bland oss.”